Blå flicka av Ana Porss

Ana_Porss-page-001-193x300[1]Berättelsen med sina många infallsvinklar är bra och en känsla säger mig att romanen innehåller självbiografiska inslag. Huvudkaraktären Margot växer upp som ett av tre adoptivbarn hos en känslomässigt omogen kvinna och hennes man. Margots behov av att bli sedd och älskad för sin egen skull följer henne in i vuxenlivet. Hon gifter sig ung med den självupptagne författaren Ernst och får sonen Jacob. Under sin föräldraledighet, (i 70-talets Göteborg), blir Margot vän med den äldre kvinnan Ella, en vänskap som  kommer att förändra hennes liv.

Jag är tveksam till de litterära kvaliteterna i Blå flicka, jag tycker att boken språkligt sett är ett omoget verk. Förvisso lyckas författaren förmedla miljöerna väl, t.o.m. mycket väl, men det räcker inte. Texten får mig att tänka på 70-talets självbekännelse-litteratur och jag kan irritera mig på de enkla psykologiska klargörandena som hela tiden återkommer. Allt är tillrättalagt och ingenting lämnas till läsaren att avgöra. Även om inte ett citat ur Alice Millers Det självutplånande barnet inlett romanen hade det varit tydligt att författaren är influerad av Miller. Nej tyvärr, Blå flicka är inte min kopp te, det är bara att konstatera.

Men jag gillar Margot, det gör jag. Hon är en sympatisk bekantskap och miljöskildringarna av Göteborg, skärgården och Berlin är fina och själva historien är bra. Om ni gillar psykologi och Alice Miller ska ni definitivt läsa romanen om Margot.

Utgiven på Thorén & Lindskog 2015.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *