Margaretha Weimar – Sida 116 – Breakfast Book Club

2015/04/092015/04/08

Ett norrländskt trauma av Victoria Larsson.

Larsson_1-page-001-197x300[1] En djupsvart uppväxtskildring med självbiografiska inslag. Victoria Larsson var en av de flickor som förälskade sig i Åmsele-mördaren Juha Valjakkala, hängde utanför Umeås tingshus, kom i tv men som också fick sina brev till denne besvarade. Delar av brevväxlingen är återgiven i boken. Hur mycket utöver breven som är självbiografiskt vet jag inte, men i vilket fall det är ingen vacker medkännande bild av huvudpersonen, Veronica, som författarinnan förmedlar.

Den ensamma Veronica är besatt av sin svåra acne, sina mindervärdighetskomplex och sitt självhat. En flicka med destruktiv personlighet som ibland kan uttrycka sig genom våld mot yngre syster. Första kapitlet är i sin råa skildring med våld mellan syskon så obehaglig att jag har svårt att sympatisera med Veronica senare i boken. Hur hänsynslöst den unge manlige kvällstidningsjournalisten än behandlar flickan som älskar Juha som andra älskar rockstjärnor, så berör det mig inte så starkt som det egentligen borde göra. Detta trots att jag är övertygad om att skildringen av journalisten som i rent spekulativt syfte gör ett ”hemma hos” reportage hos Veronica är sann.

Det mustiga språket förstärker ångesten och smärtan i att vara ung och jag som har en uttalad kärlek till Norrland känner plötsligt lättnad över att jag inte växte upp i någon av dess småstäder. Ett genomgående tema i boken är att Veronica avskyr att bo i det klaustrofobiska Västerbotten, att hon längtar bort. Men hade Veronicas ensamhet, självdestruktivitet och personlighet varit den annorlunda om hon fått växa upp i en större stad? Dessvärre tror jag inte det, men kanske att valmöjligheterna och anonymiteten skyddat något. Varför blev då Veronica och andra kvinnor förälskade i Juha? Varför förälskar sig kvinnor i våldsamma frihetsberövade män? Jag tror jag förstår varför Veronica gör det men jag är tveksam till om hon egentligen är representativ för det stora flertalet.

Victoria Larsson arbetar idag som yogalärare i Berlin. Jag finner tröst i detta, för om boken är självbiografisk på fler plan än bara förälskelsen i Juha vill jag att Veronica/Victoria ska leva och finnas i ett helt annat sammanhang. Kanske kom min medkänsla och omsorg om huvudpersonen fram till slut.

Utgiven av Thorén & Lindskog 2014

2015/04/03

Påskekrim – klassikerlista med deckare som är så bra att de tål att läsas om.

Även om man vet vem som är mördaren…

Elizabeth George – Pappas lilla flicka, Georges debut, kanske hennes bästa bok.
Maj Sjövall & Per Wahlöös serie Roman om ett brott i 10 delar. Böckerna är något helt annat än våra dagars Beck-filmer.
Karin Fossum – Älskade Poona, Fossum låter oss aldrig glömma sorgen efter en våldshandling.
Åsa Larssons deckare om Rebecka Martinsson i Kiruna, norrländskt skimmer över texterna. (Undvik dock Katarina Ewerlöfs förfärliga inläsningar).
Maria Lang – Mördaren ljuger inte ensam, Farligt att förtära. Hennes två första böcker är oemotståndliga.
Håkan Nesser – Borkmanns punkt och Fallet G hör ihop. Lyssna gärna till honom själv, han är kanske den bästa författaruppläsaren.
Leif Davidsen – Paparazzons heder. Fantastisk som ljudbok.
Marisha Pessl – Nattfilm, nyskapande thriller där djupwebben och filmens värld spelar för handlingen framåt.
Sofie Sarenbrandt – Vecka 36, hennes debut och hennes bästa om en gravid kvinna som försvinner.
Dag Öhrlund & Dan Butlers spänningsromaner om polisen Jacob Colt är ”skrämma slaget på läsaren” böcker allihop. Inte minst då psykopaten Christopher Silfverbielke är med i böckerna.

Alla ovanstående titlar finns på ett bibliotek nära dig.

2015/03/312015/03/31

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins.

Jösses vilken bladvändare, trots en massa andra åtaganden lyckades jag sluka Kvinnan på tåget under ganska precis ett dygn.

Rachel pendlar till London varje dag med tåg. Rälsen på sträckan hon färdas är gammal och ständiga reparationer tvingar tåget att allt som oftast krypa förbi den lilla orten Witney med dess gamla victorianska hus precis invid spåren. På så sätt får Rachel gott om tid att ingående betrakta husen och dess invånare. Inte minst det hus där hon en gång bodde, det hus hon fortfarande äger tillsammans med sin före detta make. Han bor kvar, tillsammans med sin nya fru och deras gemensamma barn. Det barn som han och Rachel så hett önskade sig men aldrig fick. I ett annat av husen har det nyligen flyttat in ett par som Rachel döper till Jess och Jason och vars historia hon modellerar fram i sin fantasi.

Vem är hon egentligen Rachel, den försmådda och smått alkoholiserade f.d. hustrun? Vad är hennes uppsåt? Vem är Megan och Scott, paret som Rachel döpt till Jess och Jason? Vem är den rödhårige mannen på tåget? Sakta börjar historien rullas upp genom växelvis berättande av de tre kvinnliga huvudpersonerna. Kvinnan på tåget är ett mycket välkomponerat hantverk i thrillergenren. Med små subtila grepp lyckas Paula Hawkins hålla en krypande oro levande i läsaren. Man bara måste veta mer.

Översättning av Jessica Hallén, utgiven på Massolit Förlag 2015.

2015/03/292015/03/29

Under en vandring i Berlin kom jag plötsligt förbi romernas minnesplats.

Där vid en liten parkväg mellan riksdagshuset och Brandenburger Tor låg denna stilla plats. Jag tänkte förstås, som jag så ofta gör, på Miriam från Majgull Axelssons fantastiska roman. En lågmäld ton ljöd runt dammen och de omgivande träden var vinterkala. Jag tänkte på Miriam som egentligen hette Malika, på hennes älskade lillebror Didi som var en av de som mördades och jag tänkte på Else som räddade Malika-Miriam. Jag tänkte också på den gåva av medmänsklighet som skönlitteratur kan skapa. Majgull erhöll mycket välförtjänt Bokbloggarnas litteraturpris 2014 för Jag heter inte Miriam.