Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Att lyssna på ljudböcker blir ännu bättre med aktiv brusreducering i hörlurarna

Ganska nyligen upptäckte jag att det fanns hörlurar med tillbehöret noise cancelling, aktiv brusreducering som tar bort störande ljud. Varför, varför har jag inte upptäckt detta tidigare!? Förmodligen därför att jag varit alltför upptagen av att försöka finna de perfekta öronsnäckorna för just mina trånga hörselgångar. Jag har tänkt att om lurarna sitter tillräckligt bra kommer jag att höra perfekt även när trafiken larmar som bäst runt mig eller när någon talar högljutt i en telefon.

Jag lyssnar företrädesvis på ljudböcker när jag är på språng och inte sällan på diverse samfärdsmedel typ, tåg, bussar, spårvagn eller tunnelbana. Alla som lyssnar på ljudböcker vet att det motorljud som uppstår vid färd med ovan nämnda transportmedel  lätt kan överrösta ljudboken i öronen. Jag ska kanske lägga till att jag vet att det finns bättre hörlurar än de man proppar in i öronen, dvs. ”diademen” med hörselkåpor, men jag tycker dessa är för stora att kånka runt på. Skrymmande också, eftersom jag är rätt klumpigt lagd har jag vid några tillfällen fastnat i medtrafikanter med sladd och kåpor när jag skulle av. (Visserligen är ser folk det humoristiska i situationen, men vid ett tillfälle missade jag min hållplats och det var inte någon alltigenom positiv upplevelse eftersom jag redan var sen).

Här ser ni mina nya hörlurar. Den rektangulära dosan mitt på sladden är där brusreduceringen sker. Här finns en onoff-knapp och ett uttag IMG_2788för laddning. Enligt den unge släkting som varit min rådgivare vid inköpet ska man kolla noga så att hörlurarna fungerar även då de laddat ur. Detta är viktigare än ni tror för ni kommer att glömma att knäppa av förr eller senare. Som tillbehör till hörlurarna finns också en flygplanssladd med det där tvåpiggs-uttaget som de envisas med att ha när man flyger.

 

Snäckorna är inte optimala för mina öron. Bäst tycker jag fortfarande om Iphones snedställda, men ljudet är så IMG_2781pass mycket bättre i mina nya lurar att jag inte skulle drömma om att gå tillbaka. Jag har i stället kommit på ett sätt att vinkla lurarna och sätta fast dem inne i örat som funkar bra. ( Tro mig ni vill inte se någon bild på just detta.) Det små plastplopparna levereras i tre olika storlekar och kan bytas ut.

Det finns bättre ljudreducerande hörlurar än dessa ovan och då snackar vi ”diadem”, där du kan i princip stänga av allt ljud utanför lurarna och helt hänge dig åt att lyssna. Men enligt min släkting finns det stor risk, för att i alla fall en sån som jag, att bli överkörd inom en vecka. Visserligen skulle jag dö med en ljudbok i öronen, men det finns så många fler ljudböcker att lyssna på, så jag vill nog leva ett litet tag till. Med denna utläggning vill jag säga att dylika lurar inte passar så bra att bära i trafik. Om du liksom jag vill lyssna på många fler ljudböcker kan du titta efter lurar med aware-läge eller kolla i produktbeskrivningen. Det är också viktigt att ta reda på vad lurarna väger och om de är laddningsbara, vissa går på batterier och det skulle i alla fall jag inte vilja ha.

Du hittar en länk här till Webbhallen där jag köpte mina, och du hittar just mina här. Jag medger att de är dyra samt att de inte alltid tar bort allt buller, det är nog något man måste acceptera med aware-funktion, men jag ångrar definitivt inte mitt inköp.

Publicerat

Tyrannens barn av Anne-Cathrine Riebnitzsky

Jag har aldrig i hela mitt liv blivit så väl omhändertagen som jag blir i kriget. Fiender är fiender och vänner är vänner. Det finns inga olyckliga förväxlingar.

Tyranes-b_CMYK_10812[1]Orden är Lisas, bokens berättare. Hon har valt den militära banan och är på uppdrag i Afghanistan då hon kallas hem till Danmark med anledning av att hennes syster försökt begå självmord. Lisa är uppvuxen på Jylländska landsbygden, den äldsta flickan i en syskonskara på fyra, Ivan, Lisa, Peter och Marie. Det är en skickligt vävd historia Riebnitzsky berättar med ett sparsmakat språk, inte ett onödigt ord kröner texten om fyra syskon i en djupt dysfunktionell familj. Hon berättar vad bara barnen kan veta och gräver sig sakta in i kärnan av familjens trauma. Lager på lager skalas av i syskonens gemensamma historia, läsaren blir sakta varse fakta tills den bistra sanningen ligger blottad.

Jag tror jag föredrar bokens danska titel ”Forbandede yngel” framför den svenska. Kanske därför att det var så omgivningen såg de fyra syskonen, det som skedde inom familjen gick de flesta förbi. Så är det ju ofta i dysfunktionella familjer, det som sker på insidan syns inte utåt vilket är en förbannelse för barnen även när de vuxit upp till fungerande ”maskrosbarn”. Boken är trots sitt allvarliga ämne lätt att läsa, det är driv i berättelsen och jag tycker mycket om skildringen av kärleken och tillgivenheten syskonen emellan i vuxen ålder. Böcker om dysfunktionella familjer finns det oändligt många, inte lika många om hur maskrossyskon finner styrka hos varandra. Och så gillar jag Lisa!

Översatt av Lars Ahlström, utgiven av Massolit Förlag 2015.

 

Publicerat

Biblioteksspaning: Bernadottebiblioteket

12142399_887005904748783_235796785_n[1]En ovanligt kulen höstkväll var jag på en guidad visning av Bernadotte-biblioteket på Stockholms slott. Ett vackert bibliotek som härbärgerar de hädangångna Bernadottska kungarnas och drottningarnas boksamlingar. Biblioteket tog i bruk 1796 och var från början nationalbibliotek. Det har använts för olika ändamål under åren men någon gång på 50-talet fick biblioteket sitt nuvarande namn och Bernadotternas boksamlingar flyttades hit.

Biblioteket är beläget i en luftig rektangulär sal med böckerna uppställda längs väggarna. En smal balkong bildar en ”andra våning” där drottningarnas böcker står. Om ni sett Nobelprogrammet Snillen spekulerar ska ni veta att programmet spelas in i just Bernadottebiblioteket.

Vad har då Bernadotterna gillat att läsa? Kungarna har många ”jobb-böcker” de styrde ju Sverige och den kunskap som erfordrades inhämtades från böcker. Många bokgåvor har också skänkts till kungarna av t.ex. olika författare. Den danske författaren H.C. Andersen år en av gåvogivarna, hans bok och hans ganska,(enligt guiden), insmickrade gåvobrev finns bevarade. Drottningarnas samlingar är mindre och säger kanske mer om deras intressen. Den franskfödda drottningen Desiree har många franska skådespel i sin boksamling som hon sägs beställt en masse från Frankrike. Man kan anta att dessa stycken uppfördes av henne och hennes kammarljungfruar på kvällarna som förströelse under den mörka årstiden. Det har sagts om Desiree att hon aldrig riktigt anpassade sig till livet i Stockholm, hon frös, avskydde mörkret och längtade hem. Hennes man Jean Baptiste Bernadotte var militär innan han blev kung, han läste väldigt mycket krigshistoria och studerade kartböcker.

Bokslukaren i släkten är Oscar II, som lämnat efter sig en stor och mångfacetterad boksamling. Han hade också för vana att anteckna i boken vad han tyckte, på så sätt vet man att han aldrig lyckades ta sig igenom Selma Lagerlöfs Jerusalem samt att han alltid läste Strindbergs romaner innan han talade om vad han tyckte. Han avskydde Strindberg och hans verk, men det är tydligt att han faktiskt läste innan han uttalade sina negativa åsiker. (Strindberg arbetade också under några år på biblioteket.) Vidare, Oscar II var som kung Sveriges kyrklige ledare, men i hans boksamling finns många böcker om andra religiösa strömningar, guiden beskriver honom som mycket intresserad av det som vi i vår tid kallar New Age. I Bernadottebiblioteket finns således en stor samling böcker om New Age från förra sekelskiftet!

Jag frågade vår guide om bokmärken, om kanske någon kung eller drottning hade för vana att vika hundöron, (vi vill ju gärna veta dessa detaljer i våra biblioteksspaningar), men fick ett nekande svar. Många av böckerna har köpts in häftade för att sedan bindas in i skinn med ett fastsytt band för ändamålet vilket kanske har medfört att hundöron varit onödiga. Dock, kvar i en av Drottning Lovisas böcker finns ett bokmärke av ett annat slag, en hårlock från hennes lille son som dog ung. Jag kan se henne för min inre syn där på slottet med en bok i ena handen, medan andra handens fingrar smeker den lilla hårlocken. Hjärteknipande.

Bernadottebiblioteket är nog egentligen ett bokmuseum, det lär finnas många rara utgåvor av sällsynta böcker samt även foton och kartor som testamenterats hit av medlemmar av familjen. Det är inte möjligt att låna något av verken, de forskare som arbetar med böckerna gör detta i anslutning till biblioteket.

Läs mer om Bernadottebiblioteket på Stocholms slotts hemsida.

Publicerat

Bloggosfären svämmar över av listor!

Vilken bok är din största läsupplevelse under året som gått?
Vilken bok var den största överraskningen 2015? Bästa ungdomsboken, sämsta kärleksromanen eller läskigaste deckaren?
Ni kan faktiskt inte ställa så svåra frågor till mig! För jag är en ”å ena sidan och å andra sidan-person” som kan vara ganska ombytlig. Vissa kallar det pragmatism, men jag vet inte jag, för andra kallar det att vända kappan efter vinden.

En fast ståndpunkt när det gäller böcker har jag dock. Man ska välja bok förutsättningslöst, för man vet aldrig vad som gömmer sig mellan pärmarna. Även om man vanligen inte roas av en genre så finns det alltid undantag. Här är bokcirklar fantastiska, någon annan väljer boken du ska läsa och du får höra lika många upplevelser av boken som det är deltagande medlemmar i bokcirkeln. Underbart!
Ett av livets stora glädjeämnen om ni frågar mig!

Under 2015 har jag sammanlagt läst 105 böcker. Då räknar jag endast de böcker som jag läst för första gången, alltså inte de jag läst om. (Jag kan nog kalla mig en benägen omläsareJ) Jag har haft många underbara läsupplevelser, ännu fler helt okej läsupplevelser, kryddat med ett par rejäla bottennapp. Jag är näst intill fjantigt nöjd över att ha lyckats läsa över 100 böcker på ett år! Allt sedan jag började föra läsdagbok har jag konstant hamnat på runt 95 böcker per år så ni förstår ju att 100 är ett magiskt tal.

Fast okej då, jag ska låta er ta del av några av mina favoriter! Klicka på titlarna nedan för att läsa recensionerna:

Hausfrau av Jill Alexander Essbaum

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

Hyresgästerna av Sarah Waters

Brända skuggor av Kamila Shamsie.

En bok som jag inte recenserat är Oscar Levertins vänner av Martina Montelius som jag nog, ( i alla fall i skrivande stund), utser till årets ljudbok med anledning av den fantastiska författarinläsningen. Boel, en djup troende kulturtant, (hennes religion är kultur alltså), åker på författarkryssning och släpper loss. Martina läser den burleska historien med en alldeles utsökt avmätt stämma.

Som vanligt har jag läst betydligt fler kvinnliga författare än manliga. Om detta är medvetet har jag ingen aning om, inbillar mig dock att jag står över dylikt och väljer böcker skrivna av människor. Men å andra sidan, varför var jag en av de sista som upptäckte den fantastiske finske författaren Kjell Westöö och så sent som i somras upptäckte Conny Palmkvist?

Doerr_LVIS_3D-286x447[1]Men nu är det slut med mängdläsning för min del. Jag ska i stället ägna mig åt att läsa tjocka innehållsrika böcker! Eftersom jag så gärna ville nå över siffran 100 så har jag under slutet av året valt bort böcker över 500 sidor och ljudböcker över 15 timmar så jag har ett antal på vänt! Allra först ska jag sätta lurarna i öronen och lyssna till ljudboksutgåvan av Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr på drygt 20 timmar.

Gott nytt läsår!