Margaretha Weimar – Sida 123 – Breakfast Book Club

2015/05/082015/05/07

Schakalen av Frederick Forsyth.

Det är tidigt 60-tal i Frankrike, den franska terrororganisationen OAS genomför enligt ryktet flera misslyckade försök att mörda president Charles De Gaulle. Den unge journalisten Frederick Forsyth fick idén till Schakalen då han arbetade för nyhetsbyrån Reuters i Paris. Vad hade OAS behövt göra för att lyckas i sitt uppsåt? Forsyth kom fram till att man behövt leja en mördare utanför den egna organisationen.

Schakalen gavs ut 1971 och räknas idag som en klassiker inom thrillergenren och jag som aldrig har läst någonting av Forsyth är glatt, riktigt glatt överraskad. Har liksom alltid trott att Forsyth är en ”grabbig” författare men finner i stället att hans stil är ytterst detaljerat elegant. Schakalen tar oss med på en resa tillsammans med en lejd yrkesmördare under den fas då han minutiöst planerar sitt attentat. Vi uppslukas av skeendet trots att vi vet att Schakalen kommer att misslyckas eftersom Charles De Gaulle aldrig mördades. Frankrikes historia som kolonialherre i Algeriet och den franska främlingslegionens män spelar även dessa roll i intrigen. Förvisso saknas datastöd och mobiltelefoni i Schakalens tidsepok, men annars tycks polis, underrättelsetjänst och yrkesmördares verktyg vara sig nästan löjligt lika de som finns idag. Jag är speciellt förtjust i de stycken då Charles De Gaulle ska färdas i bil och säkerhetspolisens förberedelser samt genomförande av transporten beskrivs i detalj.

Inledningen är otroligt snygg, slutet är rentav fantastiskt. Men jag påminner mig om att det är en klassiker jag läser så varför är jag egentligen förvånad? Jag ska läsa mer av Forsyth i sommar eftersom jag tror att jag kan missat ett författarskap. Om ni tillhör den läsarskara som läser spänningsromaner på sommaren så rekommenderar jag absolut Schakalen som är nyutgiven som pocketklassiker på Albert Bonniers förlag.

2015/05/042015/05/03

En stilla undran, vart har personförteckningarna tagit vägen i den moderna romanen?

Jag menar i Maria Langs böcker finns det ju alltid en förteckning över personerna, som den här i hennes andra roman Farligt att förtära från 1950. Förutom att läsningen underlättas är förteckningen en tydlig tids- och klassmarkör, det fanns lärare och lärarinnor och vaktmästaren titulerades endast med sitt efternamn.

Torkel Alm, civilingenjör, kemilärare (44 år)
Sören Hansson, fil. dr, biologilärare (38 år)
Katrin Jeppson, språklärarinna (30 år)
Bo Törnfeldt, gymnastikdirektör (25 år)
Lena Skager, journalist i veckopressen (22 år)
Marja Kroog, regissör (22 år)
Clas-Åke Leonard, ”konstnär” (23 år)
Pierre Duval, abiturient (19 år)
Gunnel Rosengren, abiturient (20 år)
Karlsson, skolvaktmästare
Einar Bure, debuterande dramatiker
Puck Ekstedt, bokens jag
Christer Wijk

I Bo Balderssons Statsrådet och döden från 1968 är tonen lågmält humoristisk, så även när den presenterar personerna:

Stadsrådet, politisk oskuld med fjorton barn
Margareta, statsrådinna, min syster
Beata Gyllenstedt, åldrig nobelpristagaränka i litteratur
Barbro Bylund, gråbeige lärarinna, systerdotter till Beata
Magnus, långskranglig landshövding
Signe, rundhyllt landshövdingska
Krister Hammarström, professor, läkare
Stellan Lindén, konstnär
Hugo Mattsson, justitieråd med märkligt dass
Eva Ydberg, frappant frånskild sjukgymnast
Benny Pettersson, poliskommissarie
Vilhelm Persson, läroverksadjunkt

Vidare, i Gabriel García Márquez underbara roman Hundra år av ensamhet har översättaren lagt till en förteckning över medlemmarna av släkten Buendía. Jag antar att det hjälper aningens aning. Jag har hört sägas att persongalleriet i denna roman är så myllrande att författaren själv mot slutet hade stora svårigheter att hålla reda på dem. Men det gick jättebra för Márquez ändå, 1982 tilldelades han nobelpriset i litteratur. Enligt mig fantastiskt välförtjänt eftersom Hundra år av ensamhet tveklöst är en av de bästa böcker jag läst i hela mitt liv.

Samtliga ovan nämnda böcker finns på ett bibliotek nära dig.

2015/04/282015/04/26

Kungar av Island av Einar Már Gudmundsson.

När livet dalar för Arnfinnur Knudsen har han nytta av ryktet om att han är den enda människan på Island som begriper relativitetsteorin. I denna humoristiskt burleska skröna gäller det att lägga alla kontrollfreaksfasoner på hyllan för det är stört omöjligt att ha full koll på de olika medlemmarna i den stora familjen Knudsen från Tangavik på Island. Inte för att det gör någonting, man hänger med bra ändå, men tillhör man den skara av läsare som är noga med att ha koll på persongalleriet bör man vid läsningens inledning utrusta sig med lämpligt material för upprättandet av ett släktträd.

Orden och beskrivningarna bubblar över i en humor präglad av stilla vanvett. Ibland blir jag galen på den våldsamt slingrande texten som tycks hoppa både hit och dit, men oftare blir jag lockad till gapskratt. Författaren bygger mustigt innehållsrika meningar för att avsluta med ett tankeskutt i sista satsen. Jag tror aldrig jag någonsin tidigare behövt läsa om så många stycken i någon humoristisk skönlitterär bok för att förstå syftningarna fullt ut. Gudmundsson är ”one of a kind” möjligen skulle man kunna jämföra honom med Mikael Niemi eller Arto Paasilinna, dock tycker jag att Gudmundsons språk kräver mer av sin läsare. Så här långt kommen i att försöka förmedla min läsupplevelse avseende Kungar av Island märker jag att jag inte är kapabel. Hur jag än funderar och formulerar om låter hans prosa sig ej beskrivas. Jag bjuder i stället på ett litet utdrag. Gillar ni tankevurporna ska ni definitivt kasta er över boken.

Men Gréta Knudsen var en riktig skönhet när hon blomstrade som en ros hemma i Tangavik. Hon var dotter till Ásthildur Knudsen, en syster till Arnfinn Knudsen, och således barnbarn till Ástvaldur Knudsen. Det är också lite egendomligt att tänka sig att dottern till Gréta, tredje generationen efter Ástvaldur Knudsen, är en amerikansk överviktspatient som skjuter med gevär på en parkeringsvakt i Detroit. Det är grymt sjukt, som ungdomarna säger, men så snabbt går tiden.
”Tiden är ett jetplan som flyger för snabbt” sjunger Bob Dylan på plattan ”Blood on the tracks”. ” Time is a jet plane, it moves too fast”. Det har många utryckt på olika sätt, både nationaldiktare och mindre profeter.

Einar Már Gudmundsson räknas som en av Islands främsta författare och har bla. erhållit Svenska Akademins nordiska pris. Kungar av Island är utgiven av Natur&Kultur 2015. Översatt från Isländskan av Inge Knutsson.

Ps: När ni läst klart boken kommer ni att förstå varför det är aningen skojigt att översättaren heter Knutsson i efternamn. Man undrar om han som en sann kung av Island myllrat sig över till Sverige och låtit försvenska sitt namn?

2015/04/122015/04/11

Författaren i familjen av Grégoire Delacourt.

forfattaren_i_familjen-188x300[1] Texten är tät, vacker och fyllig, ändå sparsmakad. Inte ett onödigt ord och vad som gör mig extra glad är den välproducerade ljudboken. Den upplästa texten tillåts ha ett flöde, när tomma sidor i den fysiska boken skiljer avsnitten åt kan du även som lyssnare urskilja dessa genom snyggt inlagda mikroskopiska pauser. Inläsaren är alltid otroligt viktig i en bok berättad i första person, Viktor Åkerblom ger liv åt berättaren Édouard med trovärdighet och melankolisk röstklang.

Författaren i familjen handlar om en familj under tre decennium. Familjemedlemmarnas sammanflätade förväntningar, krossade drömmar och kärlek. Om det ok som lagts på Eduard att vara utsedd till att bli författaren, att vara den som är utvald att uppfylla de andras drömmar. Det är en bok om outtalade krav och om barns förmåga att läsa sina föräldrar men också en bok om varm tillgivenhet. Jag älskar de kärleksfulla smeknamnen som Édouard gett sina föräldrar och jag älskar skildringen av fadern, krigsveteranen från Algeriet vars lakoniska råd till sin son är: Se till att välja, annars väljer livet åt dig.

Författaren i familjen är utgiven av Sekwa 2014, ljudboken är producerad av A Nice Noise. Översatt från franskan av Sofia Strängberg.