Cecilia Agemark alias @bokcillen gör oss äran med att vikariera som recensent.
De senaste åren har det kommit flera skildringar av migrantöden i USA. Antagligen mest uppmärksammad och omdiskuterad är den otroligt spännande American Dirt (Amerikansk jord) av Jeanine Cummins. I USA har boken fått väldigt mycket kritik för att den inte skrivits av en författare med latinamerikansk bakgrund. Romanen Infinite Country är jämförelsevis en mer lågmäld, men trots det spännande, berättelse om latinamerikanska migranter. Den här gången kommer de från Colombia och tar sig in via ett giltigt visum. Författaren är själv dotter till colombianska migranter och har dubbelt medborgarskap.
Romanen öppnar med att 15-åriga Talia rymmer från en ungdomsvårdsskola i bergen som drivs av nunnor. Hon måste ta sig till huvudstaden där en flygbiljett väntar så att hon kan återvända till födelselandet USA där hennes mamma och syskon befinner sig. Genom boken får vi följa hennes farliga äventyr mot Bogotá. Samtidigt som vi färdas med Talia, får vi genom föräldrarnas berättelser veta mer om familjen och den situation de nu befinner sig i där tre familjemedlemmar är fast i USA och två i Colombia. Vi möter ett våldsamt Colombia kring millennieskiftet där droger och våld har samhället i fast ett grepp och där korrumperade poliser inte gör något åt situationen. Tillsammans med sin nyfödda dotter lämnar Elena och Mauro dessa omständigheter för att bege sig till USA och en bättre framtid. Men det blir sällan som man tänkt sig…
Patricia Engel skildrar migrantupplevelsen på ett mycket trovärdigt sätt, både på sociologisk makro- och mikronivå; hela berättelsen känns som om den kunnat vara sann. Här har vi föräldrar som ger sig av från hemlandet för att kunna ge sina barn ett bättre liv, denna allmänmänskliga önskan. Men vi får samtidigt veta att det är vanligt att man skickar barnen till släktingar i hemländerna efter att de fötts i USA då de fått automatiskt medborgarskap, eller att en förälder åker till ett annat land för att arbeta och sedan aldrig mer syns till.
På ett väldigt åskådligt sätt får vi sätta oss in i vad det innebär att leva som papperslös i USA; att inte ha några rättigheter och vara helt utelämnad. Gör man något fel kan man deporteras direkt även om man har jobb och barnen är födda i landet och de har bott där i hela sina liv och således kan stanna. Man kan inte lita på någon och därav infinner sig paranoian lätt.
På ett mer personligt plan följer vi var och en av familjemedlemmarna och ser deras känslor för både USA och Colombia. Hos flera av dem är det motsägelsefulla känslor. Framför allt Elena lider av skuldkänslor och har riktiga kval för att hennes åldrande och allt dementare mamma befinner sig i Colombia. Hon kan omöjligt återvända för att ta hand om henne. Hon har hamnat i ett moment 22. Elena tycker att hon själv dragit på sig en separationsdom.
Det här ett elegant verk, med ett vackert och poetiskt språk där Patricia Engel dessutom väver in myter från muiscafolket. Att allt detta får plats på mindre än 200 sidor utan att det känns krystat är imponerande! Romanen har gjort starkt intryck och jag kommer att bära med mig dess öden länge. Vi får väl se om något svenskt förlag får upp ögonen för den. Jag hoppas verkligen det för detta är en roman som borde få stor läsekrets! Den hamnar helt klart bland årets bästa läsupplevelser för min del!
Hos förlaget Simon & Schuster finns mer information.
