När Blythes dotter Violet kommer till världen rämnar allt. Flickans vrål fyller varenda vrå av lägenheten och Blythe misstänker att det beror på henne. Mor och barn knyter inte an och utan tvivel föredrar Violet sin pappa framför sin mamma. Det är lätt för omgivningen att anta att den dåliga mor-dotter relationen beror på Blythe, hon är ett maskrosbarn i ett rakt nedstigande led av mödrar som övergav sina barn. Eller, är det så att andra inte ser det Blythes modersinstinkt anar, att bakom fasaden på den lilla flickan spirar en hänsynslös och manipulerande personlighet.
Romanen igenom stångas jag med om jag ska tro på Blythes tolkning av verkligheten eller om hon ljuger. Sällan har en förmodat opålitlig berättare gjort mig så ambivalent. Romanen är lågintensivt berättad utan stor dramatik. När det fruktansvärda sker är det utan förvarning eller pardon. Ju mer jag tänker på denna ”romanthriller” desto smartare tycker jag att den är. Inga stora gester, men ack så effektiva. En roman som jag rekommenderar till bokcirklar, finns massor av infallsvinklar att diskutera högljutt om, och ni som gillar feelbad, läs!
Utgiven på Albert Bonniers förlag 2021, översatt av Helena Hansson.