The First Woman (utgiven i Nordamerika som A Girl Is a Body of Water) av Jennifer Nansubuga Makumbi

Cecilia Agemark alias @bokcillen vikarierar och recenserar en bok från Uganda. Varsågoda!


The First Woman utspelar sig i Uganda och börjar 1975 under Idi Amins skräckvälde. 12-åriga Kirabo bor med sina farföräldrar ute på landet. Jämfört med många andra har de det gott ställt. Det här är en uppväxtskildring och en roman om vad det innebar att vara flicka och kvinna i Uganda på den tiden samtidigt som det är en skapelseberättelse av den moderna kvinnan.

Kirabo vet som barn inte vem som är hennes mamma eller var hon finns, vilket påverkar henne mycket. För att ta reda på mer om mamman bestämmer hon sig för att ta hjälp av den blinda häxan Nsuuta som bor längre ned på gatan. Detta är inledningen på en mycket komplex roman med starkt feministiskt budskap. Vi får i boken följa flickan genom tonåren, hennes utbildning på privatskolan St. Theresa’s och hennes första, ganska komplicerade, kärleksaffär med Sio, en pojke uppvuxen i England.

Kirabos farfar är väldigt mån om att ge flickor möjlighet till utbildning och tiden är en skärningspunkt mellan en möjlig självständighet för kvinnor och den traditionella rollen som hustru och mor. Samtidigt som Kirabo har moderna och framsynta farföräldrar lever de i ett starkt klansamhälle där överhuvuden ändå bestämmer flickors öde. Då romanen till viss del utspelar sig på 30-talet får vi som läsare även en inblick i kolonialmaktens inflytande, även om påverkan inte var lika stark på landsbygden som i städerna. Det är alltså flera omvälvningar som tas upp.

Det är en ambitiös roman Makumbi skrivit, kanske lite för ambitiös, i alla fall för min smak. Romanen är fullproppad av teman och det är svårt att intressera sig för och hålla reda på allt. Könsroller, stad och land, klass och hierarkier, kolonialism, gamla traditioner gentemot nya och ordens makt är sådant som behandlas. Vissa delar är långsamma, andra riktigt spännande. Mytologi och skapelseberättelser vävs ihop med moderna teman. För mig var de intressantaste delarna just att få en inblick i hur samhället och bylivet fungerade och se hur de gamla traditionerna påverkades av att kristendomen gjorde sitt inträde.

Kanske hade jag för höga förväntningar när jag började läsa boken eftersom den fått en del uppmärksamhet i engelskspråkig press och dessutom många höga betyg på Goodreads. Jag tror verkligen att Makumbi vill öppna ögon men för mig blev budskapet övertydligt; detta är en veritabel stridsskrift för flickors utbildning och för kvinnors rättigheter som i mina ögon vunnit på att vara lite subtilare.

Just från Uganda har jag inte läst särskilt många böcker och vet ganska lite om landet så det var spännande att vidga mina vyer. Tyvärr rankas inte romanen bland mina bästa läsupplevelser från den afrikanska kontinenten under de senaste åren. Men jag ska absolut försöka hitta lite fler böcker att läsa från Uganda.

Mer om boken finns att läsa hos förlaget.

Juni, juli, halva augusti av Marie-Louise Marc

Jag har alltid uppskattat de svenska feelgoodförfattarna mer än de brittiska som jag tycker får oförtjänt mycket cred ibland. En av mina favoriter är Marie-Louise Marc som skrev den humoristiska och varma trilogin om Betty. Om ni inte har läst, gör det!

Marcs senaste roman Juni, juli och halva augusti handlar om läraren Hanna som planerar en sommarsemester i Frankrike med väninnorna, men som istället hamnar i Jämtland hos sin mormor. Olyckan har varit framme och mormor behöver hjälp. I närheten av byn bor Hannas stora ungdomskärlek Mattias, mannen hon aldrig fick. Han har gård, en liten dotter och är inte alls vad Hanna söker, (även om han är singel). Naturligtvis slår det gnistor om paret direkt, även om de gör sitt bästa för att kväva elden. Samtidigt gror en vänskap mellan hans 9-åriga dotter Felicia och Hanna.

Jag är väldigt svag för det bitterljuva temat ”Vi som aldrig fick varandra”. Kanske det beror detta på mitt idoga läsande av Hjalmar Gullbergs dikter i tonåren, han byggde mycket av sitt diktande på melankoliskt betraktande av kvinnan han älskade djupt, men aldrig fick.

Jag skriver inte mer än så, det finns tragik, humor och oväntad vändning som läsaren inte ska veta något om. ( Inga spoilers här alltså). Vi gjorde en frukostintervju med Marie Louise Marc för ett par år sedan, den hittar du här.

Juni, juli och halva augusti är utgiven på Printz Publishing 2020.

Stöld av Ann-Helén Laestadius

En tidig vintermorgon spänner 9-åriga Elsa på sig skidorna och stakar iväg till familjens renhjord för att se till sin alldeles egna kalv. Hennes liv förändras drastiskt den morgonen, hennes kalv ligger död på marken och Elsa ser tydligt och klart vem gärningsmannen är.  En man från byn där hon bor, en man som hyser hat mot samer, Elsa vet bättre än att berätta för någon vad hon sett. Upplevelsen blir ett trauma för livet, som präglar henne djupt.

Stöld är en uppväxtskildring om hur det är att växa upp i en samefamilj i dagens Sverige. Om det inbitna samehatet, ofta nedärvt från tidigare generationer. Om samemobbningen som frodas i skolan och om hatbrotten mot de renskötande samernas hjordar. Om lagstiftningen som rubricerar en dödad ren som stöld eftersom renar inte omfattas av jaktlagen.  Många läsare som skrivit om boken på sociala medier menar att Stöld är fantastisk, en ögonöppnare, att man inte kände till att samer utsätts för hatbrott.  Kanske är det för att jag var medveten om rasismen mot samer jag inte är så begeistrad, ger boken rätt och slätt en trea på en skala om fem.

Förstå mig rätt här, naturligtvis är det fantastiskt att boken öppnar ögonen på svenska folket och att den tveklöst attraherar en stor läsekrets både unga och gamla genom sin lättillgänglighet och sitt bladvändarflyt.  Jag saknar dock djup i gestaltningen, jag upplever att jag aldrig kommer karaktärerna nära. Självmord som är vanligt bland unga samer, jag vill ha mycket mer än det jag får av skildringen i boken.  Ibland tänker jag att boken är mer ett filmmanus än en roman. Men som sagt, jag tycks vara relativt ensam om att vara besviken och Stöld är en fantastisk roman att sätta i händerna på en ung person, det är gott så. Samernas verklighet är en angelägenhet som rör alla.

Utgiven på Romanus & Selling 2021.

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel – ett samtal

Året är 1969 och Agatha Christie ska fylla 80 år. Hennes älskade barnbarn kommer på iden att den världsberömde österrikiske konstnären Oskar Kokoschka kan måla ett porträtt av mormodern. En idé som till en början varken tilltalar författaren eller konstnären. De möts och under sittningarna börjar en förtrolighet växa fram. De börjar berätta för varandra om sina långa liv.

Maggan: Kände du till Oskar Kokoschka? Jag gjorde det inte men nu brinner jag av nyfikenhet och vill se något av hans verk i verkligheten.

Ann-Sofie: Nej, jag hade inte hört talas om honom tidigare. Jag googlar förstås för att se exempel på hans målningar. Jag kan inte säga att jag särskilt brytt mig särskilt om Agatha Christie tidigare. Självklart har jag läst några av hennes deckare, men jag har nog missat att hon skrivit andra typer av böcker under pseudonym. Men mina föreställningar om henne, lite stiff, men en stor människokännare och god lyssnare förstärks.

Maggan: Jag tycker att Pleijel har skrivit ett litet mästerverk. Så underbart sparsmakat om två långa innehållsrika liv. Inte ett onödigt ord, men ändå så fullödigt skildrat. Jag älskar när Agatha berättar om sin barndom och sin fantasivärld, jag är ju ingen fan av hennes författarskap, men jag hamnar i hennes huvud och förstår hur hennes böcker kom att bli som de blev. Har ju trots allt läst ett antal.

Ann-Sofie: Jag läste boken i en sittning (borde kanske ha varit 6 då…) och tycker fantastiskt mycket om boken. Sättet att berätta, att röra sig i tid och rum är skickligt. Perspektiven kan skifta i en och samma mening, eller i alla fall i samma stycke, men det är aldrig någon tvekan vem som har ordet.

Maggan: Oskars liv har varit ett helt annat förstås, men de begriper sig på varandra, förstår varandra, kanske för att de är barn av samma tid. Och vilka samtalsämnen, om Oskars besatta kärlek till Anna Mahler och om när Agatha försvann från världen eftersom hon inte längre stod ut med sin makes otrohet.

Ann-Sofie: Ja, fascinerande att ta del av hur de närmade sig varandra, blev vänner. Vad som är sant eller inte i berättelsen intresserar mig faktiskt inte. Jag nöjer mig gott och väl med det här.

Maggan: Kort och gott, Dubbelporträtt är en fantastisk roman!

Utgiven på Norstedts 2020.