Manhattan Beach av Jennifer Egan

Först efter avslutad läsning förstår jag till fullo vilket fantastiskt snyggt första kapitel Jennifer Egan har skapat. Hon sätter tonen och kontexten när hon låter havet, Anna Kerrigan, hennes far Ed och gangstern Dexter Styles stråla samman vid Dexters magnifika villa några år innan bokens egentliga handling börjar. Även om det myllrar av intressanta och vältecknade karaktärer i romanen kan nog de fyra ovan urskiljas som mest signifikanta i denna historiska roman som utspelas i Brooklyn New York under 30 och 40-tal.

Anna Kerrigan är ung då hennes far försvinner spårlöst och hon tar över ansvaret för att försörja sin mor och handikappade syster. Kriget har brutit ut och hon får arbete på ett örlogsvarv i hamnen. Hon lägger snart märke till dykarna som iförda 100 kg tunga dykardräkter utför reparationer under vattnet. Det tar tid, kraft och möda men hon blir till slut varvets första kvinnliga dykare.

Mycket står mellan raderna i Manhattan Beach och jag sugs in i berättelsens stillsamma driv och melankoliska stämning. En känsla av fara finns närvarande i texten och jag har sällan läst en roman som så välförtjänt kan betecknas som en Noir. Jag fascineras av Anna, hennes styrka, mod och kärlek, inte minst till systern Lydia. Episoden när Anna tar med den allt svagare Lydia för att se havet är så vackert skriven. Förlaget har, på det så passande svarta omslaget, skrivit att ”Manhattan Beach är Jennifer Egans hyllning till det episka berättandet” och det är helt sant. Ordet episkt är så uttjatat att jag sällan väljer att ta det i min mun, men i fråga om Manhattan Beach är det rätt. Helt rätt.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Översättning av Niclas Nilsson.

There There av Tommy Orange

Vikarie i dag är Cecilia Brodelius Agemark eller Bokcillen som hennes konto på Instagram heter.

Den här romanen har figurerat flitigt på listorna över de bästa engelskspråkiga böcker utgivna 2018. Sådana listor väcker ofta mitt intresse och jag blev väldigt nyfiken på att läsa den här. Dessutom har There There blivit nominerad till eller fått litterära priser under senare tid,nu senast vann den Center for Fiction First Novel Prize. Jag började alltså läsa med högt ställda förväntningar, något som ofta kan visa sig förödande… Men inte alltid.

De första sidorna av boken är ett faktaavsnitt som ägnas åt hur ursprungsbefolkningen behandlats av de vita sedan dessa anlände i USA. Läsaren får en historisk återblick av viktiga händelser som bidragit till dagens situation. Det är en fruktansvärd tillbakablick på det våld och förtryck som påverkat generationer. Ett 500 år långt folkmord kallar Orange det. För en svensk publik är detta ju ett ämne som få är väl insatta i, så en informativ start på boken uppskattades.

Efter introt tar de egentliga berättelserna vid. I romanen få vi följa 12 personer som alla utom en har det gemensamt att de på något sätt tillhör Amerikas (inte bara USA:s) ursprungsbefolkning. Personerna i boken kallas Urban Indians eftersom de numera bor i städer istället för de reservat som många andra fortfarande bor på, för att inte tala om de vidder de tidigare hade för sig själva.

Det är en brokig skara vi får följa; här finns Tony Loneman som har ett väldigt speciellt utseende eftersom hans mamma drack när hon väntade honom, vi möter också Opal Viola Victoria Bearshield och Jaquie Red Feather,två systrar som var med under ockupationen av Alcatraz i slutet av sextiotalet men som vi nu får lära känna som äldre kvinnor. Här finns Blue som blev bortadopterad som bebis och Dene Oxendene som försöker dokumentera vad det betyder för olika individer att tillhöra ursprungsbefolkningen. Och många fler därtill. De flesta har någon koppling till de andra, något både läsaren och de själva upptäcker allt eftersom. Tänk er en Short Cuts som utspelar sig i Oakland.Alla är på väg eller har anknytning till den stora pow-wow som ska äga rum i staden inom kort.

Ett huvudtema i boken är identitet och identitetssökande. I de allra flesta fall rör det sig här om trasiga familjeförhållanden, många har inte haft kontakt med den sida av släkten som tillhör ursprungsbefolkningen och de känner sig vilsna. Det är en socialt utsatt grupp med mycket alkohol- och drogrelaterade problem, vilket mer eller mindre genomsyrar alla berättelser.Men här finns också en stolthet och en vilja att höra till. Vi får också träffa karaktärer som ska trumma eller dansa på pow-wowen, klädda i traditionella dräkter.

Trots att det i mångt är tunga människoöden som porträtteras lyckas Tommy Orange berätta historierna lättillgängligt och utan att det blir sentimentalt. Mot slutet av boken är man som läsare helt uppslukad, och utan att avslöja för mycket, det blir otroligt spännande.

Mina förväntningar uppfylldes således med råge. Jag tyckte detta var en fantastisk bok, en av de allra bästa jag läst under 2018. Jag hoppas verkligen att den får mycket uppmärksamhet och många läsare när den kommer ut på Polaris förlag i mars 2019 under den svenska titeln Pow wow. Det här är en bok som jag kommer att bära med mig länge. En bok med många intressanta karaktärer och ett poetiskt men lättillgängligt språk. Jag är väldigt imponerad av denna debutant som tar sig an ett så komplext och hjärtskärande ämne med osedvanlig fingertoppskänsla. Läs!

Om några dagar ska jag diskutera den i min engelska bokcirkel och det ska bli väldigt intressant att höra vad de andra tycker. Tror det kan bli riktigt bra diskussioner. Och den 19 februari kommer Tommy Orange till Internationell författarscen och då kommer i alla fall jag vara på plats.

Mer info från Polaris finns här: https://www.bokforlagetpolaris.se/pow-wow/t-5/9789188647603

Julklappstips eller föralldel julläsningstips!

Alla julklappsböcker inköpta? Synd! För vi har lyssnat runt och samlat ihop en lång räcka böcker som passar i paket både till en själv eller någon annan.

Manhattan Beach av Jennifer Egan, ett uppslukande episkt verk om en ung kvinna i Brooklyn under 30-och 40-tal som mot alla odds blir dykare. 

Vi möts på museet av Anne Youngson är en brevroman, ett ovanligt grepp numera. En brittisk kvinna och en dansk man båda 60-plussare börjar brevväxla och vänskap och kärlek börjar växa fram.

Sju dagar med familjen av Francesca Hornak, en aningen tyngre julroman om en brittisk familj som behöver vara helt isolerade under sju dagar då den äldsta dottern har varit utsatt för smitta. Älskade slutet, men tjuvtitta inte!

Se på oss nu av Geir Gulliksen, en mörk och rakbladsvass norsk relationsroman. 

Madonna i päls av Sabahattin Ali, en klassisk roman om en ung man som möter sin första kärlek i Berlin. Ursprungligen utgiven 1943, ny på svenska.

Sjusiffrigt av Anna Karolina, en thriller om tre kvinnor som begår det perfekta brottet, trodde dom. 

Grejen med kärlek av Julie James, en romance om två FBI-agenter som motvilligt blir förtjusta i varandra.

Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden av Maggie O´Farell, om att vara nära sin död men att överleva gång på gång.  

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson, en relationsroman samt en thriller om en liten familj där tonårsdottern häktas misstänkt för mord.

Ragga som du shoppar av Lin Jansson, smart, humoristiskt och underhållande om Lovisa 20 plus som jobbar i affär.

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, drömskt och hemskt om mordet på Katrin Da Costa. 

Silvervägen av Stina Jacksson. Belönad som årets deckare, men är så mycket mer än bara en spänningsroman, utspelas i norra Sverige.

Gröna fingrar sökes av Annika Estassy. Om en koloniträdgård och vänskap mellan två kvinnor i helt olika åldrar. 

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell. En roman om en uppväxt och om en mor som tidigt blir dement. Inspirerad av författarens egen mamma.

Slutet av Mats Strandberg där världen går under vid en exakt tidpunkt, några veckor längre fram. Vad gör vi med varandra fram tills dess?

Profetens vinter av Håkan Östlundh är en riktigt spännande blandvändare om kärlek och makt.

Vad som helst är möjligt av Elizabeth Strout som berättar om relationer i småstadssamhället så att man hisnar.


De vänsterhäntas förening av Håkan Nesser

Sedan många år är Nesser en av mina favoritförfattare, blev överväldigad av förtjusning vid läsningen av Kommissarien och tystnaden någon gång på 90-talet och har sedan dess läst allt han givit ut. Jag hamnar alltid i huvudet på hans karaktärer och lever i symbios med dem romanen igenom. Deras lakoniska repliker, smågnabbande och så förstås Nessers subtila humor och all den mänsklighet som hans böcker rymmer går skinnet på mig även om det inte sällan skaver. Vad han än skriver så blir jag berörd på det ena eller andra sättet. Allra bäst är nog när jag får läslyssna medan han själv läser.

De vänsterhäntas förening är en klassisk Nessersk kriminalroman. Passande nog dyker många av hans klassiska karaktärer upp. Van Veeteren, Gunnar Barbarotti och Ewa Moreno för att nämna några. De är äldre och aningen tröttare, skarpa i huvudet är de dock alltjämt, och de är fortfarande bosatta i Maardam eller Kymlinge, båda städerna belägna i Nesserland. ( Jag har alltid velat resa till Maardam eller för all del Kaalbringen där Borkmanns punkt utspelar sig.)

Kommissarie Münster söker upp den snart 75-årige Van Veeteren för att berätta att man hittat liket av den förmodade mördaren i ett 20 år gammalt fall, även mördaren bragt om livet vid brottets tidpunkt. Polisen har således låtit en gärningsman löpa, en mordbrännare med flera människors liv på sitt samvete. Strax efter begås ett yxmord i Kymlinge i Sverige, ett brott som kan hänga ihop med mordbranden för 20 år sedan.

Vad kan jag säga, jag är ännu en gång bedårad av det ömma munhuggandet mellan Van Veeteren och hans fru, Barbarottis samtal med vår Herre, de fantasifulla och välfunna namnen på orter och karaktärer och att vädret i Maardam alltid tycks vara förfärligt. En typisk Nesser-roman innehåller alltid ett antal fantastiska metaforer, denna gång fäste jag mig speciellt vid uttrycket ” Redig i huvudet som en skolinspektör”.

Fast en sak är höljd i dunkel. När Kymlinges poliser och Maardams poliser samtalar, vilket språk används? Eller framförallt, när Münster och Van Veeteren förhör en misstänkt och Barbarotti och Backman förstår precis allt, vilket språk talar man? Tyska kanske, men egentligen eftersom vi befinner oss i Nesserland borde språket kanske vara esperanto eller föralldel Nesserska? Jag funderar över att jag under alla år aldrig någonsin undrat över vilket språk som är Van Veeterens modersmål? Den som fattar, fattar.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Här hittar du vår frukostintervju med Håkan Nesser.