Svante och Cecilia lever i ett tjafsfyllt men ”okej” äktenskap. I bokens första kapitel är de, tillsammans med sina två döttrar, på väg mot Österlen för den traditionella sommarveckan i ”hipstertorpet” som Svante kallar den ombyggda skånelängan. Stället hyrs av parets nära vänner Henning och Karen och tidigare somrars samvaro har präglats av harmoni, vänskap och okomplicerat umgänge. Men denna sommar kommer att bli annorlunda. Redan första kvällen avslöjar Karen och Henning att de ska genomgå konstgjord befruktning och att de gärna ser Svante som spermadonator. Cecilia känner sig direkt obekväm medan Svante skämtar bort allvaret. Han är smärtsamt medveten om den åtrå som länge funnits mellan honom och Karen.
Bokens berättare är Svante, impulsiv och känslostyrd, men också i all sin ofullkomlighet älskansvärd och sympatisk. Hans repliker är obetalbara! Faktum är att jag under läsningen ibland kände mig ångerfull gentemot karaktärerna bara för att jag skrattade så mycket. Deras sommarvecka är så förtvivlat Bergmansk, de är alla människor jag gillar och jag lider med dem. Varför skrattar jag egentligen? Kanske jag kan skylla på Peo Bengtsson som skrivit en så underbart humoristisk text? Nog om humorn, boken är även en insiktsfull relationsroman, framförallt tror jag många läsare kan känna igen sig i Svantes och Cecilias parrelation. Cecilia säger till Svante att hon får det sämsta av honom, att han är mycket enklare och trevligare att ha som vän än som partner, en sanning som är sorgligt allmängiltig.
Texten är sparsmakad och flyter lätt, mycket finns att ana mellan raderna. Jag gillar språket och lägger speciellt märke till frasen ” vad mig anbelangar” och att Svante beskrivs som ”stingslig”. Dessa ord används allt för sällan i det moderna svenska språket. Min bästa väns fru är perfekt bokcirkelbok, det finns tillräckligt många tolkningsmöjligheter för att diskussionens vågor ska gå höga. Det skulle också vara en höjdare att skratta i grupp åt skildringen av loppisbesöket, åt hipstertorpet ägare; den ständigt påtände hampabonden och när Svante förirrar sig in till en spågumma på Kiviks marknad.
Så gillar jag slutet, det går inte att lista ut i förväg och det är bra, rentav väldigt bra.
Utgiven på Lavender Lit 2017.
Om man vill kan man reta sig på huvudkaraktärernas nästan fånigt gammaldags ojämlika äktenskap, men jag väljer att bortse från den detaljen och bara åka med i denna gotiska spänningsroman. Clare var flickan med författardrömmar som träffade likasinnad man på sitt colleges skrivarkurs. En man som hon sedermera gifte sig med och flyttade till New York. Hans första roman blev en stor framgång, men sedan blev det stopp. Clare själv kom aldrig igång med sitt författarskap. I romanens inledning tvingas paret lämna sin överbelånade lägenhet i Brooklyn och söka sig tillbaka till den stad i Hudson River Valley där Clare växte upp och paret gick på college. De hamnar som förvaltare på ett ensligt gods som ägs av ortens berömda författare och tillika deras lärare på skrivarkursen.
Det är 80-tal och i Margaret Thatchers Storbritannien är arbetslösheten utbredd. Romanens hjälte John Bruford är både bostadslös och arbetslös när han får syn på en annons i The Sun; Händig man sökes. Mot modest betalning och gratis boende ska ”den händige” renovera en fyrvaktarstuga på ön Isle of Dochas, (Hope Island), i Skottland. John som har författardrömmar ser sin chans, med lite tur kommer renoveringen vara lätt avklarad och han kan ägna sig åt sitt skrivande utan att behöva oroa sig för pengar. Med hjälp av förfalskade referenser får John jobbet och ger sig omedelbart av norrut i en stulen Volvo.
Genomförkyld och oförmögen att sluta följa nyhetssändningarna på tv under helgen, försökte jag stilla mig genom att läsa dikter. I mitten av 80-talet prenumererade jag på lyrikböcker som gavs ut i ett projekt som hette Bra Lyrik. Den kapsejsade himlen blev min favorit. Mig veterligen var det den enda bok som Stig Johansson gav ut. Även om ni aldrig hört talas om författaren eller boken, har ni alldeles säkert hört eller läst en av hans dikter: