Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Björnstad av Fredrik Backman

I den lilla svenska staden Björnstad, minskar arbetstillfällen och invånarantal stadigt, men kärleken till stadens hockeyklubb är orubblig. När vi kommer in i handlingen står juniorlaget inför att spela en av klubbens viktigaste matcher någonsin och drömmen om att Björnstad åter ska bli ett namn att räkna med inom sporten glöder i invånarnas hjärtan.

Med en sportklubb som utgångspunkt har Fredrik Backman skrivit en djupt allvarlig roman om tonåringar, familjerelationer och sociala strukturer i ett Sverige av idag. Den läsare som förväntar sig texten ska genomsyras av Backmans humoristiska underfundigheter kan bli aningen förskräckt. Björnstad gräver djupare än så och när texten lockar till skratt fastnar fnisset i halsen. Kvar från tidigare böcker finns dock värmen, den ömsinta tonen, kärleken till den ofullkomliga människan och Backmans alldeles egna språkdräkt. Det är en roman med många nyanser och vältecknade karaktärer. Jag tycker Björnstad är en utmärkt bok, men jag ska inte sticka under stol med att jag inte är någon hockeyfantast. Jag ler sarkastiskt när sportklubbens direktör eller sponsorer öser ur sig sportfloskler, men jag blir också varm i hjärtat av tonåringen Amats succé på isen. Jag blir rasande över den machokultur som hockeyn skapar och jag hyllar Backmans sätt att åskådliggöra tonårsflickors utsatthet i en ung manlig värld.

Persongalleriet är mångfacetterat, sympatiskt och ”på pricken”. Alla typer finns liksom med! Jag tänker att det utan problem skulle gå att flytta karaktärerna till ett helt annat sammanhang. De är så skickligt tecknade att de skulle kunna befolka en annan del och en helt annan sorts Sverige och ändå vara lika trovärdiga. Fast till syvende och sist är förstås Björnstad en roman för alla som älskar idrott!

Utgiven på Piratförlaget 2016.

Publicerat

Ljudbokslyssning – Jag älskar mina nya hörlurar!

Sudio Vasa Blå är kort sagt ett par fantastiska hörlurar, både till ljudbokslyssning och musik. De fungerar med alla smartphones. Lurarna har alla funktioner jag inte vill vara utan samt ytterligare funktioner som jag inte visste att jag inte ville vara utan.

Vad jag inte vill vara utan:

  • Sitter mjukt och fint i mina öron utan att skava och utan att falla ur. Levereras med öronsnäckor i flera olika storlekar.
  • Stänger ute buller, men jag hör fortfarande trafikljud och busschaufförsinformation. Jag blir således inte överkörd.
  • Tydligt fint ljud även på låg volym. Man behöver inte maxa volymen för att höra bra.
  • Bästa musikljudet jag någonsin haft i ett par mobilhörlurar vid lyssning på Spotify.
  • Jag hör bra även på den bullriga blå linjen i Stockholms tunnelbana, jag hörde också bra när jag flög fram och tillbaka över Atlanten. Flygplan och blå tunnelbane-linjen är annars sorgebarn för oss ljudboksfrälsta. Ofta behöver man höja ljudet till skadliga nivåer för att kunna lyssna alls.
  • Sitter perfekt i öronen när jag springer på löpband eller i skogen.
  • Har lång batteritid ca 8 tim, går snabbt att ladda.
  • Vita, lätt att hitta bland alla grejer man har i handväskan eller på skrivbordet. Finns dock i fler färger.

Vad jag kommit på att jag  inte vill vara utan är:

  • Sladdlöst, jag lyssnar numera via bluetooth. Jag behöver aldrig mer fastna i medpassagerare i lokaltrafiken, trassla in mig i sladdar när jag är ute och går eller kånka omkring på telefonen hemma, eftersom jag gärna lyssnar medan jag städar eller lagar mat. Kan dessutom ha telefonen liggande på laddning medan jag lyssnar.

Jag vet att många tycker det är krångligt att behöva ladda, men vill man ha bra ljud är laddningsbara hörlurar nödvändigt. Vidare, att lyssna via bluetooth är väldigt enkelt att ställa in och drar inte märkbart mer batteri på telefonen. Som du ser på bilden nedan är Sudio Vasa Blås lurar är förenade genom en kort men stadig sladd, du kan välja att ha sladden nedanför hakan, (har alltid jag), eller bakom nacken. Fördelen med sladden är att lurarna är lätta att hitta och svåra att tappa bort.

Vad jag tycker är extra roligt med Sudio Vasa Blå är att det är en helsvensk produkt, designad av en ung svensk kille som heter Mats Wallström.
Ni kan läsa mer om Sudio Vasa Blå via länken http://www.sudiosweden.com/se/horlurar  och om ni är sugna på att köpa får ni 15 % rabatt genom att uppge rabattkod: breakfastbookclub

Sudio Vasa Blå.JPG

Publicerat

Adua av Igiaba Scego

adua-framsida

Det är omöjligt att värja sig mot somaliska Aduas och hennes pappa Zoppes livsöden. Ännu en gång har jag slagits av hur litet jag vet, i detta fall om Italiens kolonialvälde, något som enligt författarens efterord sopats under mattan vid historiebeskrivningar. Fadern Zoppe kommer till Rom under 30-talet för att arbeta som tolk. Han är skicklig, talar arabiska, kiswahili, amhariska, tigrinska och flera mindre språk. Han har drömmar om ett gott liv, att hans trolovade ”Asha den våghalsiga” ska komma till Italien, att de ska bilda familj. Istället möts han av rasism och våld, via slingrande vägar återvänder så småningom hem, hans liv blir mångskiftande och dramatiskt men aldrig någonsin lyckligt.

Adua kommer som flykting till Rom många år senare. Hon har drömmar om att bli skådespelerska, drömmar som går i kras. När vi möter henne har hon som många somaliska kvinnor i Italien gift sig med en pojke många år yngre än hon själv. En pojke som flytt i gummibåt över medelhavet, också han med drömmar om ett bättre liv. Hon tar kärlek från honom, han får mat, husrum och trygghet. Det tar flera veckor för mig att läsa boken, texten kryper under skinnet  och jag drabbas av den så kallade ”vita melankolin”. Att ingenting någonsin förändras, att världen alltid kommer att vara en grym plats för merparten av dess befolkning. (Observera att jag använder ordet grym i dess ursprungliga betydelse).

Förstå mig rätt, Adua är en bra bok som berättar en del av världshistorien som jag tror är okänd för många. Skildringen av Zoppe är hjärtskärande men också mångtydig, hans umbäranden gör honom till en kall och ofta elak far till Adua. Skildringen av Afrikanska kontinenten är sinnlig, jag kan känna dofterna, smakerna, hettan och dammet. Italien å andra sidan har fått ytterligare en dimension, långt borta från mat, konst, film och maffia.

Utgiven på Contempo 2016, översatt av Helena Monti.

Publicerat

Daisy i kedjor av Sharon Bolton

bolton_daisy_i_kedjor_omslag_inb

Bokens första kapitel innehåller en genialisk twist, liknar faktiskt inte något annat jag läst. Maggie Rose, jurist som slagit in på författarbanan är bokens huvudkaraktär, hon nystar i rättsfall där det kan antas att fel blivit begånget. Vid flera tillfällen har dömda blivit släppta efter att Maggie skrivit om deras fall. Därmed inte sagt att de är oskyldiga, Maggie är intresserad av att kartlägga rättsprocessen ingenting annat. Hon åtar sig endast fall där hon är säker på att vinna.

Jag lyssnade till Sharon Bolton vid ett par seminarium under Crimetime Gotland. Om denna sin sista roman berättade hon att hon velat utforska det faktum att våldsbrottslingar dömda till många års fängelse får mängder av kärleksbrev från kvinnor som vill frälsa dem, älska dem och gifta sig med dem. Vad händer Maggie då hon åtar sig fallet med trippelmördaren Hamish Wolfe, går den till synes kyliga blåhåriga advokaten samma väg till mötes som kvinnorna i hans fanclub?

Jag har blivit rekommenderad att läsa Bolton vid flera tillfällen, på crimetime i Visby såg jag därför till att köpa och få Daisy i kedjor signerad av författaren. Att det blev just Daisy beror på att boken är så snygg. Bolton menar att hon skriver i den gotiska traditionen och det dova svarta omslaget med tusenskönorna i Martenskängan kändes mitt i prick.

Dessvärre tycker jag att omslaget och första kapitlet är det som är bäst med boken. Intrigen håller inte hela vägen till slutet, jag kunde faktiskt räkna ut sakernas tillstånd alldeles för lätt. Jag tror dock att Sharon Bolton kan bättre än så här. Det är alldeles för många som uppskattat hennes tidigare böcker och alla författare har en och annan liten dipp, Daisy kan vara Boltons. Någon som har en rekommendation?

Utgiven på Modernista 2016.  Översättningen till svenska är gjord av Lilian Fredriksson & Gabriel Setterborg.