I livbåten fanns från början 39 personer

Gästbloggare: Margaretha Weimar

Årets första bokfrukost ägnades åt Charlotte Rogans Livbåten. Boken har beskrivits som spänningsroman eller en psykologisk thriller. En klaustrofobisk bladvändare tyckte några av oss, medan andra invände att den avmätta, iakttagande texten knappast fick dem att leva sig in i dramat. Dock är vi alla överens om att texten är sparsmakad på ett sätt som väcker funderingar, vilket gör ”Livbåten” till en lysande bokcirkelbok.

För vi undrar alla vem är hon egentligen är, bokens unga berättare Grace?  Vad väljer hon att berätta för oss och vad utelämnar hon? Är hon en kall manipulatör som ljuger medvetet och överlagt? Eller är hon bara en ung kvinna med stark överlevnadsinstinkt som år 1914 råkade var med vid atlantångaren Empress Alexandras förlisning?

I det inledande kapitlet får vi veta att Grace är en av de överlevande från livbåt nummer 14, men också att hon är anklagad för mord. Hon skriver på uppdrag av sina advokater, vilka tror att en skriftlig redogörelse för omständigheterna i livbåten ökar hennes chanser till friande dom.

Vi frågade oss hur vi själva skulle reagera i samma situation? Skulle vi vara beredda att dö för att någon annan skulle få leva? Skulle vi sakta ge upp eller skulle vi härda ut? Skulle vi kunna att rå fisk, dricka saltvatten eller rent av förfalla till kannibalism? Kan någon överhuvudtaget på förhand föreställa sig hur hen kommer att reagera eller agera i en leva eller dö situation?

Det enda vi säkert kan enas om är att Grace var en överlevare…

Livbåten är amerikanska Charlotte Rogans debutroman. Hon var över 50 när hon debuterade häromåret efter att har skrivit i över 25 år. Hennes författardrömmar var en väl bevarad hemlighet. Under en period då hennes trillingar! var små, anlitade hon barnvakt för att kunna skriva. Hon tog bilen, körde runt kvarteret, smög in i garaget för att göra om samma manöver då det var dags för barnvakten att gå hem. Det där sistnämnda med barnvakten och garaget gör mig extra glad för att hon slutligen blev publicerad.

Livbåten. Charlotte Rogan. Utgiven 2013. På svenska av Bookmark förlag samma år

Vi kom över havet

IMG_0334-001Vi äter årets sista bokfrukost och vi talar om Vi kom över havet. Vi tycker om när den i sin lätthet – vikt, omfång – tar upp stora och märkliga ämnen – att komma och gå vare sig man vill eller inte. De japanska kvinnorna packar sina kappsäckar med kimonor, penslar och fotografier på männen i A-M-E-R-I-K-A som de gift sig med. Osett så att säga. En bild = ett öde att underkasta sig. Kvinnorna med namnen vi glömmer för att romanen berättar om dem som ett enda VI.

DE som kommer över havet, etablerar sig och återigen får rycka upp bopålar och ge sig iväg till läger – omplaceringsläger, interneringsläger – som straff för andras attacker.

Rytmen säger vi, rytmen som berättar i en takt som gör det möjligt att läsa, omöjligt att låta bli. Om det VI som också alltid verkar omfatta ett DOM och när flyktingströmmarna rinner tas berättarperspektivet över av alla som inte behövde ge sig i väg. Och hur allt återgår till det vanliga.

När den första frosten kommer börjar deras ansikten blandas ihop och suddas ut i våra minnen.

Om det inte vore för romaner, som alltid kan påminna oss.

Vi kom över havet. Julie Otsuka. Utgiven 2011. På svenska av Albert Bonniers förlag 2012. Min pocketutgåva kom 2013.

 

___

God jul!

Julklappsböcker

julUnder senaste bokfrukosten samlade vi ihop tips för julklappsböcker – till er själva eller andra. Varsågoda, bara att skriva ut och ta med till bokaffären!

Expeditionen – min kärlekshistoria. Bea Uusma.

Världens bästa kladdkakor. Emma Hamberg. Anette Rosvall

Vad jag älskade. Siri Hustvedt.

Viktiga kartor för äventyrare och drömmare. Sarah Sheppard.

Fallen. Joyce Carol Oates. Ät mig. Agnès Desarthe. Night Film. Marissa Pessl. Steglitsan. Donna Tartt. Mannens undergång. Hanna Rosin. Hägring 38. Kjell Westö. The Things They Carried. Tim O’Brien Uppväxt. Hans Falk.

 

 

Vad vi pratar om när vi pratar om Glaskupan

Skärmavbild 2013-11-28 kl. 22.33.49För dryga året sen läste vi Rona Jaffes Det bästa av allt. Jag tänker på den när jag läser inledningen till Sylvia Plaths Glaskupan.I Det bästa av allt åker några kvinnor till New York för att göra karriär. Då, 1952, var jobbkarriären något kvinnor gjorde innan de gifte sig.  I Glaskupan vinner Esther Greenwood, året därpå, en skrivtävling som en modetidning anordnat. Hon är 19 år och får tillsammans med några andra unga kvinnor tillbringa en månad i ett sommarhett New York.

I vissa avseenden är det samma diskussioner som förekommer i böckerna – förväntningar och normer och krav som ställdes på unga kvinnor under femtiotalet. Krav på äktenskap och moderskap. Vid något tillfälle säger Esther att hon inte tänker gifta sig och blir utskrattad. En sådan idé!

Men Glaskupan drar åt en annat håll. ”Det här är en bok om en depression och om en deprimerad kvinna”, säger någon. ”Jag kan inte förstå hur den kan vara en förebild”. Men invändningar kommer: Esther går sin egen väg. Hon inordnar sig inte i allt det som kvinnor borde och skulle. Jo, men till vilket pris?

Samma morgon hade jag försökt hänga mig.
Jag hade tagit silkessnodden på mammas gula morgonrock så snart hon hade gått till arbetet och i sängkammarens bärnstensfärgade skugga hade jag gjort en knut som kunde löpa fram och tillbaka.

Trots sin svärta är boken mycket humoristisk. Det finns plats att skratta åt det Esther är med om och hennes sätt att betrakta sin situation.  Typiskt för romanen är att också depressionen och självmordsförsöken beskrivs mycket sakligt och osentimentalt. Även då Esther nästan lyckas genomföra sitt självmord syns den sakliga distansen och följer med till mentalsjukhuset där Esther kommer att vårdas.

Varför blev den så stor? Jag citerar min vän Karin.

Jag tror att Sylvia var ”rätt i tiden” helt enkelt. På så sätt var hon en Salinger, en Khemiri. Hon kom med den unga flickans blick och såg igenom allt – desperat och med humor och stor smärta.

Överens är vi på bokfrukosten, hursomhelst, att det är en bok som tål att läsas om.

– – – – –

Flera böcker kommer upp under samtalet, såväl om kvinnors villkor som psykiska problem. ”Spill av Sigrid Kombuchen pratade vi om med anledning av förväntningar (eller frånvaro av möjligheter) på kvinnan i yrkeslivet.”

Mina anteckningar är annars helt kassa! Kanske står det så här:

Susan Kaiser.  Gökboet. Äppelblom och ruiner av Marianne Ahrne. Hjälp mig här.