När jag gick på högstadiet blev jag stormbetagen i Erik Johan Stagnelius. I smyg så klart eftersom det var en helt orimlig sak att bli på den tiden. Men ni vet hur det är, hjärtat bultar alldeles för snabbt och magen känner på tok för mycket, hjärnan är inte med alls och kroppen är bara något vidrigt man tvingas släpa runt på. Jag tyckte i alla fall att Stagnelius poesi var det vackraste jag hade hört. Jag förstod honom precis. På samma sätt som jag förstod när David Gahan sjöng Martin Gores texter, för att inte tala om när Gore sjöng dem själv. De talade till mig. Och ja, ni vet fortfarande hur det är. Tonårsångesten.
Jag kunde de första verserna i Amanda utantill och tittade sorgset ut genom fönstret när Offa, killen jag var kär i, gick förbi klassrummet. Tänkte på Stagnelius och var ändå på något sätt glad över att vi var två ensamma och olyckliga själar i världen. Den ena visserligen död sedan flera hundra år. Men ändå.
I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
hon Strålar, hon ler.
i rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda.
Jag blev påmind om just den där känslan när jag i vintras hörde om ljudantologien Dikt 1598-1939 . Stina Ekblad och Jan Dolata ligger bakom idén och den släpptes i november förra året på Svante Weyler bokförlag.
Det är en stor samling personligt utvalda dikter, där skådespelare valt och läst varsin älsklingsdikt eller två. Jag har inte fått tag i samlingen, men kommer absolut att köpa den när jag kommer tillbaka till Sverige. Och jag vet dessutom att det finns ett antal Stagneliuspoem med, vilket triggar lite extra såklart.
Bra så här i era hösttider tänker jag.