Kategori: Recensioner

Publicerat

En sol bland döda klot

Jag minns att jag köpte böckerna om Alberte i vuxen ålder. Kanske till någon av Alla Mina Barn. Vi läste och vi tyckte sådär, eller kanske till och med inte alls.

img_0770När jag lockades in i Anneli Furmarks bok var det därför inte på grund av att den handlar om Alberte, utan för att den handlar om Tromsö och om Barbro som åker till staden för att hitta spår efter sin bokfrände. Barbro ägnar så mycket tid åt att granska sig själv – självbetraktande är ordet som används – och ja,  det tar tid. Hennes berättelse skildras i färg och vävs samman med de gråvita bilderna från Alberte och Jakob. Allt blir en helt fantastisk helhet.

Jag älskar Nordnorge och i de här bilderna, i den här texten blir det ännu ett lager att tycka om. Och Barbro. Jag tror allt blir bra nu.

 

En sol bland döda klot. Anneli Furmark. Utgiven på Kartago 2016.

Publicerat

Eugen Kallmans ögon av Håkan Nesser

eugenLeon Berger är förgjord av sorg efter den olycka som slitit hans dotter och fru ifrån honom. Ett slumpartat möte med en studiekamrat leder till att han lämnar Stockholm för den norrländska staden K. Leon är lärare och han efterträder en kollega vid namn Eugen Kallman som dött under oklara omständigheter under försommaren.

En lågmäld Nesser som låter flera olika berättare komma till tals, ett grepp som fungerar utomordentligt väl i denna berättelse vars huvudhandling utspelas i mitten av 90-talet i ett Sverige som blivit mer och mer främlingsfientligt. Romanen bär ett lugn och rullas upp utan åthävor. Egon Kallmans ögon är enligt mig ingen spänningsroman, men jag blev ändå förvånad när Nesser själv sa samma sak vid ett av sina seminarium på Crimetime Gotland.  Att det fanns ett mystiskt dödsfall med i boken förklarade han med att det i allt han skriver smyger det alltid in ett oväntat dödsfall vare sig han vill eller inte.

Nessers fantastiska språk och hans mångbottnade ofta vemodigt tufsiga karaktärer med sina lakoniska kommentarer golvade mig redan för många år sedan.  Även om jag tycker olika mycket om böckerna gör han mig aldrig besviken, det finns alltid något som rör mitt inre, det finns alltid en älskansvärd karaktär. Och karaktärerna, deras namn är så välfunna! Rosemarie Wunderlich Hermansson i Människa utan hund, Ante Valdemar Roos i Berättelse om herr Roos, Gunnar Barbarotti, Beate Moerck, Edmund Wester, Irene Sammelmerk och Alois. Namnen viskar någonting till läsaren om karaktären, jag vet det låter flummigt men för mig är det så. I denna sista roman är en av berättarna Ludmilla Kovacs som ägt en schäfer vid namn Oktober. Någonstans i de tidiga böckerna finns en hund som heter Thatcher. (Nessers egen hädangångna hund Norton har nyss kommit ut med sina memoarer. Fast den har jag ännu inte läst.)

Ja, som ni förstår är jag synnerligen förtjust i Håkan Nessers författarskap och om det blir något nytt Crimetime med närvaro av Nesser önskar jag mig ett seminarium om just Nessers namngivning. För titlar som Ormblomman från Samaria och Styckerskan från Lilla Burma är inget annat än fantastiska!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2016.

Publicerat

Vid foten av montmartre

Jag erkänner att det var titeln som lockade mig. Montmartre. En härlig Parisroman där man får flanera längs gatorna, stanna till vid ett litet café för en Cafe Crème, luta sig mot skuggsidan av Sacré-Cœur eller åka buss längs nya obekanta avenyer.

parisOch visst utspelar sig romanen i Paris. Tveklöst Paris och egentligen ett Paris som är hundra gånger mer intressant än mitt romantiska skimrande. Vid foten av Montmartre – eller en bra bit därifrån – sitter Mancebo utanför sin speceributik och väntar på kunderna. Som han gör alla dagar för Mancebo är en man som sköter sitt jobb perfekt. Hans hustru sköter om hushållet på ett utmärkt sätt, hans kusin sköter om skomakeriet lika bra. Allt är kort och gott som det ska vara. Så är det förstås inte. Och i romanen krackelerar allt det som var så ordnat och redigt.

Men det som gör den här romanen så särskild och annorlunda är den andra historien. Den ensamma journalisten försöker ta sig tillbaka till vardagslivet efter att ha varit sjuk och deprimerad. När hon sitter på ett café och jobbar med en artikel dyker en okänd person upp och plötsligt sitter hon högst uppe i en skyskrapa ute i La Défense med ett enda uppdrag – vidarebefordra inkommande mejl till en speciell adress.

I de här delarna av romanen får jag Murakami-vibbar när jag läser. Det är oförutsägbart och det som händer förvånar mig hela tiden. Språket är återhållsamt och välformulerat. I Mancebos berättelse är det mer hur ska jag säga, färgstarkt och mustigt både i språk och berättarstil.

Givetvis kommer de olika spåren att mötas i slutet, de förstår läsaren redan från början.  Men vägen dit är sinnrik och jag imponeras stort av hur den här intrigen håller ihop så väl ända in i mål.

Vid foten av Montmartre. Britta Röstlund. Utgiven av Norstedts 2016.

Publicerat

Störst av allt av Malin Persson Giolito

storst-av-alltJag är fast efter första meningen. Jag har hamnat inuti den 18-åriga Majas huvud och ser det hon ser, upplever det hon upplever. Jag är hudlös mot hennes ord som flödar sylvassa in i mitt huvud för att sedan färdas rakt ner i magen. En svensk rättegångsthriller där en ung flicka står anklagad, häktad sedan ett halvår och redan dömd av pöbeln. Steg för steg rullas dramat upp, att Maja är berättare är omruskande, är hon att lita på? Väljer hon att utelämna väsentligheter? Vad väljer hon i så fall att utelämna? Och vad fasen har egentligen hänt?

Det är ett utsökt skickligt romanbygge Malin Persson Giolito har utfört, fantastiskt välskrivet med driv, spänning, intelligens, medkänsla och inte minst juridik. Det är en bok med många lager, även om den marknadsförs som en thriller platsar denna mångfasetterade roman i ett antal genrer till. Törs jag tippa på en August-nominering?

Jag valde att lyssna på boken och som ljudbok är den svår att överträffa! Lo Kauppi, en av Sveriges bästa uppläsare just nu, har funnit den exakta tonen för att ge en trovärdig röst åt Maja. Ljudboken avslöjar den utsökta skicklighet i hur väl orden passar i Majas mun och hur lysande texten är disponerad, inte ett onödigt ord.

Vad kan jag mer säga? Jag är golvad, den mest fullödiga roman jag hittills läst i år och jag ÄLSKAR den första meningen. Jag gillar Majas ungdomsbeskäftiga beskrivningar av sitt försvarsteam, advokat Sander med de biträdande juristerna hon gett öknamnen Pannkakan och Ferdinand. Det går mig djupt till sinnes när hon oroar sig för hur hennes betydligt yngre lillasyster Lina har påverkats av det pågående dramat. Personligen oroade jag mig för tingsrättens avgörande boken igenom och jag blev bara mer och mer förbannad på åklagaren ju längre jag läste. Mer än så kan jag inte utveckla, jag vill ju inte förstöra er läsupplevelse. För ni förstår väl att ni absolut bör läsa?

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2016.