Jag får ett horn i sidan till huvudpersonen efter att ha läst första kapitlet. Boken berättare Nick sprider elakheter omkring sig på sin arbetsplats ”tidningen” i Örebro. Det är sommaren efter den sommar då Nicks 6-årige son drunknade och han tar ut sin bottenlösa sorg och frustration på sina arbetskamrater. Med anledning av händelsen kallas han upp till högsta chefen ”Svartåns finaste krokodil” en kvinna som fått sitt smeknamn efter krokodilen Jena i barnprogrammet. Nick är en så kallad opålitlig berättare och kanske är det därför, i alla fall i mitt tycke, som Krokodilen tycks så förstående emot honom, det är hans tolkning av henne. Å andra sidan kommer det fram senare i texten att även hon, Krokodilen, bär på en stor sorg.
Bokens titel och även baksidestexten kan förleda läsaren att tro att boken är något av en feelgood. Jag tycker inte det. Det är en mörk berättelse om en familj som försöker återhämta sig efter en olycka som kostade det yngsta barnet livet. De fyra, mor, far och två döttrar sörjer var för sig i hopplös ensamhet. Boken är nästan helt och hållet byggd på återgiven dialog, men då Nick är bokens ”jag” känner jag att det är hans tolkning av dialogen jag läser. Jag skulle gärna vilja betrakta honom honom utifrån någon annans perspektiv. Jag har svårt att tycka om honom, även om jag känner sympati och i viss mån förstår honom.
Bäst tycker jag om skildringen av arbetet med reportage-serien från stadsdelen Vivalla, Örebros sorgebarn. Svartåns finaste Krokodil är en mångomfattande roman med flera infallsvinklar och intressanta karaktärer. Men den passade inte riktigt mig och jag tror det beror på att jag inte riktigt gillade dialogupplägget. Dock är jag imponerad över hur skickligt PeKå Englund går iland med att skriva en över 400 sidors roman byggd på pratade människor och får deras repliker att låta trovärdiga. Det är banne mig en stor bedrift.
Utgiven på Norstedts 2016.
När jag lockades in i Anneli Furmarks bok var det därför inte på grund av att den handlar om Alberte, utan för att den handlar om Tromsö och om Barbro som åker till staden för att hitta spår efter sin bokfrände. Barbro ägnar så mycket tid åt att granska sig själv – självbetraktande är ordet som används – och ja, det tar tid. Hennes berättelse skildras i färg och vävs samman med de gråvita bilderna från Alberte och Jakob. Allt blir en helt fantastisk helhet.
Leon Berger är förgjord av sorg efter den olycka som slitit hans dotter och fru ifrån honom. Ett slumpartat möte med en studiekamrat leder till att han lämnar Stockholm för den norrländska staden K. Leon är lärare och han efterträder en kollega vid namn Eugen Kallman som dött under oklara omständigheter under försommaren.
Och visst utspelar sig romanen i Paris. Tveklöst Paris och egentligen ett Paris som är hundra gånger mer intressant än mitt romantiska skimrande. Vid foten av Montmartre – eller en bra bit därifrån – sitter Mancebo utanför sin speceributik och väntar på kunderna. Som han gör alla dagar för Mancebo är en man som sköter sitt jobb perfekt. Hans hustru sköter om hushållet på ett utmärkt sätt, hans kusin sköter om skomakeriet lika bra. Allt är kort och gott som det ska vara. Så är det förstås inte. Och i romanen krackelerar allt det som var så ordnat och redigt.