Istvillingar av S.K. Tremayne

Är jag sist på bollen med att läsa Istvillingar? Åtskilliga är i alla fall de entusiastiska rekommendationer jag fått om att jag MÅSTE läsa. Boken kom ut på svenska i maj 2015 och är en klaustrofobisk spökhistoria som blivit en stor internationell succé. Den filmas just nu och har alla förutsättningar att bli en riktigt bra skräckthriller.

Det handlar om Sarah och Angus ett ungt par i London som drabbas av det ofattbara, deras ena tvillingdotter Lydia dör genom en olyckshändelse. Efter ett år av bottenlös sorg flyttar den lilla familjen till Skottland för att försöka börja om. De bosätter sig i en omodern stuga på en ö där de är de enda invånarna. Men något händer med tvillingen Kirstie, hon påstår att hon i själva verket är Lydia och Sarah börjar frukta att man i kaoset efter olyckan förväxlade de identiskt lika tvillingarna. Att det i själva verket var Kirstie som dog, inte Lydia.

Istvillingar är en skickligt skriven thriller/spökhistoria, men jag hade svårt att hänge mig helt åt spänningsmomentet. För Istvillingar är också en bok om en 6-åring som förlorat sin tvillingsyster, en bok och sorg, skuld och förtvivlan. För mig blev tragedin starkast. Det kan bero på att jag valde att lyssna till den brittiska ljudboken. Uppläsaren ger liv åt den sköra Sarah (som berättar i första person) och lyckas därtill läsa Kirsties (eller är det Lydia?) repliker med en spröd och trovärdig barnröst. Jag levde mig in i berättelsen så till den milda grad att jag ibland inte kunde förmå mig att lyssna vidare. Jag tänkte sluta men jag kunde inte. Jag var tvungen att veta allt! Ett betyg så gott som något! Jag kan dock ångra att jag inte valde att läsa själv, det hade nog varit lugnast så.

Utgiven på Lind & Co 2015. Översatt av Cajsa Mitchell.

Min bästa väns fru av Peo Bengtsson

Svante och Cecilia lever i ett tjafsfyllt men ”okej” äktenskap. I bokens första kapitel är de, tillsammans med sina två döttrar, på väg mot Österlen för den traditionella sommarveckan i ”hipstertorpet” som Svante kallar den ombyggda skånelängan. Stället hyrs av parets nära vänner Henning och Karen och tidigare somrars samvaro har präglats av harmoni, vänskap och okomplicerat umgänge. Men denna sommar kommer att bli annorlunda. Redan första kvällen avslöjar Karen och Henning att de ska genomgå konstgjord befruktning och att de gärna ser Svante som spermadonator. Cecilia känner sig direkt obekväm medan Svante skämtar bort allvaret. Han är smärtsamt medveten om den åtrå som länge funnits mellan honom och Karen.

Bokens berättare är Svante, impulsiv och känslostyrd, men också i all sin ofullkomlighet älskansvärd och sympatisk. Hans repliker är obetalbara!  Faktum är att jag under läsningen ibland kände mig ångerfull gentemot karaktärerna bara för att jag skrattade så mycket. Deras sommarvecka är så förtvivlat Bergmansk, de är alla människor jag gillar och jag lider med dem. Varför skrattar jag egentligen? Kanske jag kan skylla på Peo Bengtsson som skrivit en så underbart humoristisk text? Nog om humorn, boken är även en insiktsfull relationsroman, framförallt tror jag många läsare kan känna igen sig i Svantes och Cecilias parrelation. Cecilia säger till Svante att hon får det sämsta av honom, att han är mycket enklare och trevligare att ha som vän än som partner, en sanning som är sorgligt allmängiltig.

Texten är sparsmakad och flyter lätt, mycket finns att ana mellan raderna. Jag gillar språket och lägger speciellt märke till frasen ” vad mig anbelangar” och att Svante beskrivs som ”stingslig”. Dessa ord används allt för sällan i det moderna svenska språket. Min bästa väns fru är perfekt bokcirkelbok, det finns tillräckligt många tolkningsmöjligheter för att diskussionens vågor ska gå höga. Det skulle också vara en höjdare att skratta i grupp åt skildringen av loppisbesöket, åt hipstertorpet ägare; den ständigt påtände hampabonden och när Svante förirrar sig in till en spågumma på Kiviks marknad.
Så gillar jag slutet, det går inte att lista ut i förväg och det är bra, rentav väldigt bra.

Utgiven på Lavender Lit 2017.

The Widow`s house av Carol Goodman

Om man vill kan man reta sig på huvudkaraktärernas nästan fånigt gammaldags ojämlika äktenskap, men jag väljer att bortse från den detaljen och bara åka med i denna gotiska spänningsroman. Clare var flickan med författardrömmar som träffade likasinnad man på sitt colleges skrivarkurs. En man som hon sedermera gifte sig med och flyttade till New York. Hans första roman blev en stor framgång, men sedan blev det stopp. Clare själv kom aldrig igång med sitt författarskap. I romanens inledning tvingas paret lämna sin överbelånade lägenhet i Brooklyn och söka sig tillbaka till den stad i Hudson River Valley där Clare växte upp och paret gick på college. De hamnar som förvaltare på ett ensligt gods som ägs av ortens berömda författare och tillika deras lärare på skrivarkursen.

Jag har älskat äppelblom ända sedan jag läste Astrid Lindgrens saga En natt i maj som utspelar sig i Äppelviken under äppelblomningen. Kanske är det därför jag går igång som jag gör på att Clare växt upp på en äppelodling och att godset spöke är the apple blossom girl. Redan första natten i sitt nya hem ser Clare flickans vålnad. Hon börjar forska i legenden och kommer igång med att skriva om flickan som dränkte sig själv och lämnade sitt oäkta barn att dö i kylan på godsets trappa.

The Widow`s house är alldeles ny och finns därför inte på svenska, jag hittade ljudboken på Storytel. Jag fångades av den kusliga stämning som författaren förmedlar, inte minst genom skildringarna av vädrets makter. ( Och visst låter black ice mycket läskigare än underkylt regn? För att inte tala om ordet ice blizzard!) Kanske är romanen förutsägbar, jag listade ut hur det förhöll sig ganska snabbt, men det var länge sedan jag kunde hänge mig åt så underhållande läslyssning i denna genré. Carol Goodman är i Sverige nog mest känd för boken De döda språkens sjö.

Utgiven 2017 som ljudbok av Harper Collins US.

Händig man sökes av Jöns Hellsing

 Det är 80-tal och i Margaret Thatchers Storbritannien är arbetslösheten utbredd. Romanens hjälte John Bruford är både bostadslös och arbetslös när han får syn på en annons i The Sun; Händig man sökes.  Mot modest betalning och gratis boende ska ”den händige” renovera en fyrvaktarstuga på ön Isle of Dochas, (Hope Island), i Skottland. John som har författardrömmar ser sin chans, med lite tur kommer renoveringen vara lätt avklarad och han kan ägna sig åt sitt skrivande utan att behöva oroa sig för pengar. Med hjälp av förfalskade referenser får John jobbet och ger sig omedelbart av norrut i en stulen Volvo.

På den karga skotska ön lever Lady Anna Winsley, gift med öns ägare Lord Hector Winsley som till vardags är politiker i London. Deras äktenskap är barnlöst och i stort sett slut, Hector är dock inte villig att betala det underhåll som en skilsmässa skulle innebära utan har planer på att låta Anna falla offer för en olycka. Anna har också planer, men de går i en annan riktning. Hon ska förverkliga sina sexuella fantasier och hennes blickar faller snart på John.

Romanen är underhållande och skickligt uppbyggd med flera oväntade vändningar. Jag gillar miljöskildringarna framförallt när väder och vind smyger sig in i handlingen och blir som ytterligare en karaktär. Jag tror att romanen, som är den första i en serie på tre, kommer att bli populär. De ofta uppskattade underhållande ingredienserna finns, att det sedan antyds att vissa delar av boken är självupplevda tror jag går hem hos många läsare.

Fast – inom mig skaver något. Boken är välskriven utan tvekan, dock upplever jag att det finns något dåtida över skildringen. Jag tänker att det känns som om jag läst en roman skriven på 80-talet, en roman som inte riktigt klarat av tidens tand. Förvisso är handlingen förlagd till detta decennium, men jag kan inte komma ifrån att boken känns som en bedagad feelgood. Jag skulle kunna utveckla mitt resonemang, men om jag gör det spoilar jag för er som inte läst. Jag föreslår därför, (som alltid när jag inte gillar en bok), att ni struntar i mig, läser och bildar er en egen uppfattning.

Utgiven på HarperCollins Nordic 2017.

PS. Det här med att äga en ö är faktiskt möjligt, läs reportaget i DN om ön i Skottland som ägs av Jöns Hellsings familj och som inspirerat till boken.