Kategori: Recensioner

Publicerat

Tschick – ja!

Först: jag läser aldrig baksidan på böcker,  bara inledningen. Jag läser inte heller kommentarer eller recensioner om böcker i bloggar och tidningar utan bara första meningen (eller bloggy-titeln). Kort sagt –  jag vill veta så lite som möjligt om boken innan jag börjar läsa. Men en kraftfull micro-recce – ett ja! – från kompisen fick mig att omedelbart börja läsa Tschick, och det tycker jag att resten av världen också kan göra.

Vi är i ett klassrum i Berlin. Maik tillhör inte de mest populära i klassen. Han får öknamnet Psycho Och det är ju egentligen rätt befogat. Jag menar, finns det någon tråkigare kille? Knappast Det vet han ju. Till saken hör att farsan är en idiot och morsan dricker för mycket. Så kommer Tschick till klassen. Ointresserad av skolan och utan ambitioner att smälta in. Oftast sitter han längst bak i klassrummet och sover. Ibland är han inte ens nykter.

Tschick kom alltid till skolan i samma bedrövliga skjorta, deltog inte i undervisningen, svarade alltid bara ”ja” eller ”nej” eller ”vet inte” när han fick frågan och störde inte. Han blev inte vän med någon, och han försökte inte heller bli vän med någon.

Men så en dag dyker han upp i Maiks trädgård. Tränger sig på. Insisterar. Maik blir irriterad och vill inte alls haka på. Men faktiskt dröjer det inte länge förrän de båda sitter i en (stulen) bil och är på väg bortåt. Roadtrip ftw!

Jag älskar den här boken. Den är en sådan välskriven och bra berättelse om vänskap. Vad det är att bli vänner. Hur vissa samtal aldrig skulle ha blivit så bra med någon annan. Att vänner ser bra saker hos en själv som man inte tänkt på. Dessutom är boken så absurd och rolig! Utan att vara gapflabbig. Min vuxen-bonus är dessutom den alkoholiserade morsan som på slutet får rätsida på saker. Så lyssna när jag också säger ett kraftfullt: Ja!

Tschick. Wolfgang Herrndorf. Utgiven 2012, på svenska 2015 av Nilsson förlag, i översättning Anna Hörmander Plewka.

Publicerat

Avd. för grubblerier av Jenny Offill

9789127145733[1]Fragment av huvudpersonens grubblerier driver handlingen framåt. Hustruns äktenskap är i gungning efter makens otrohet och boken är, trots sin annorlunda form, en relationsroman. Hustrun genomgår en livskris och hon bjuder in oss läsare i sitt huvud och till sin tankevärld där vi stannar boken igenom.

Tillsammans krälar hustrun och läsaren fram i ett gungfly av raseri och sorg. Vi delar hennes ursinne över makens svek och hennes tillkortakommanden som konstnär, men också den ovillkorliga kärleken till dottern.

Hennes galghumor är knivskarp och skoningslös, hennes desperation likaså. Hon har totalt tappat fotfästet inom sig, men lyckas ändå fortsätta fungera i sin omvärld. Trots bråddjupet skrattar jag ofta och jag blir förhoppningsvis aningen mer insiktsfull av de smarta grubblerierna.

Jag gillar förresten ordet grubblerier skarpt! Jag tror ordet har potential att bli den nya lilla svarta bland eftertänksamma, fundersamma personer som inte känner sig tillräckligt akademiska för att kalla sina tankar om livets gåtor för filosofi. Jag kommer att återvända till Jenny Offills grubblerier många gånger än, dess struktur gör den till den perfekta omläsningsboken:

Du är en sanningsbomb, sa en söt kille en gång till henne på en fest. Innan han ursäktade sig och hittade någon annan att flirta med.

Buddisterna säger att det finns 121 sinnestillstånd. Av dessa är det bara tre som innehåller olycka och lidande. De flesta av oss ägnar vår tid åt att röra oss fram och tillbaka mellan dessa tre.

Alltid när hustrun känner för att ta droger, tänker hon på Sartre. En enda snedtändning och så förföljdes han av en gigantisk hummer under återstoden av sitt liv.

Utgiven på Natur & Kultur 2016. Översättningen är gjord av Alva Dahl.

 

Publicerat

Brev till en ung poet av Rainer Maria Rilke

IMG_3816[1]Jag är av den fasta övertygelsen att klassiska böcker är ett säkert kort och eftersom jag aldrig läst ett enda ord av Rilke, beslöt jag mig att slå till på denna nyligen utgivna nyöversättning.
År 1903 skickar Franz Kappus, en ung man med författarambitioner, några av sina dikter till Rilke med hopp om svar och kanske en eller annan åsikt.

Deras brevväxling pågår fram till 1908 och tio av Rilkes brev, (jag antar att det fanns fler än så), utgör brev till en ung poet. Rilke tar avstånd från att överhuvudtaget bedöma en annan författares texter, i stället skriver han om sig själv och sina tankar om att komma till insikt genom att lära känna sig själv för att utvecklas som människa och författare. Det är djupt personligt men ändå så strålande allmängiltigt även i våra dagar.

Nyöversättningen är gjord av Leo Hallerstam som i förordet berättar att han varit smått besatt av texten, läst olika översättningar på olika språk för att slutligen översätta texten själv:

Jag har hela tiden velat komma närmare texten, närmare tanken, och till slut fanns det bara en sak att göra: att skriva den själv. Jag ville se om jag kunde nå Rilkes tanke genom att låta varje bokstav passera igenom mig

Jag måste ju säga att jag nu förstår ” grejen med Rilke” de otaliga referenser som finns i litteraturen just till hans verk har äntligen landat även hos mig. Boken är 64 sidor lång, liten och nätt. En perfekt presentbok som mottagaren kan ha med sig överallt och inmundiga små stycken ur då och då.  Rilke reste runt i Europa under de år breven skrevs, han skriver bla från Paris och Rom men han skriver också från Borgeby slott i Skåne, inte alls långt ifrån den plats där jag tillbringade min barndoms somrar. Detta gör mig förtjust! Och Franz Kappus, vars beslut att skriva till Rilke faktiskt initierade detta klassiska verk, blev med tiden en välkänd och mycket läst författare.

Brev till en ung poet är utgiven på Wolf & Theory 2015.

Publicerat

Gånglåt, tadam tadam

Gånglåt, det är en lugnande och kontemplativ klang i ordet. Jag tänker Äppelbo, Mockfjärd och Skärsjödal. Fiol i lagom takt att lunka framåt dit man ska. Tillsammans med de andra som också knallar i samma takt.

ganglatMen en gånglåt kan bli något annat om den aldrig tar slut. En never ending story om man går i samma spår.  I Elin Olofsson senaste roman blir gånglåten just så där tröstlös på något vis. Systrarna Sonja och Gun-Britt. Komplexa och kantiga, var och en på sitt sätt och det tar lång tid för mig att begripa mig på dem. Sonja är sångerskan Salida, hon som lämnade gården och drog till stan och blev berömd. Gun-Britt, hon som blev kvar. Nu ska de gå där en hel sommar och dras med varandra när Salidas memoar ska nedtecknas.

Allt går då inte sin gilla gång. Det blir otakt och krockar om vartannat, långt ifrån kontemplativt. Man kan drista sig att tro att det handlar om avundsjuka på ett ytligt plan men det är lång mer än så. Det är så mycket som redan har gått förbi, och inte kan göras ogjort. Sorgligt och vackert. Landsbygdskildringen likaså. Är den sann och äkta? Ingen aning. Jag tror det. Jag har en skräckblandad förtjusning när det gäller landsbygden. Vacker att beöska. Men otäckt att bli kvar. Men vad vet jag. Gun-Britt blev ju kvar och utan henne skulle precis allting falla sönder. Precis allting.

Gånglåt. Elin Olofsson. Utgiven av Wahlström & Widstrand 2016. Läs om författarens (forna?) frukostvanor