Kategori: Recensioner

Publicerat

Det blå arkivet

Jag skriver:

Jag tror att det är svårt att dö. Smärtlindring och ångestdämpande mediciner till trots så tror jag att den allra sista övergången är lika fysiskt och psykiskt påfrestande som att födas. När en bebis föds är vi där med handdukar och kärlek och värme. Men när vi dör tror jag att dödsögonblicket bara är en hård passage till ingenting. Inga handdukar. Ingen värme. Ingenting. Vad som händer sen? Ingen aning. Det är inte ens viktigt.

Kan vi förbereda oss för det? Jag läser Det blå arkivet som handlar om ett annat sorts arkiv än det praktiska vita arkiv som symboliserar vårt ansvar mot efterkommande. Lars H Gustafsson skriver sig fram, genom det röda arkivet som innefattar sorg och saknad av de som är döda, till ett blått arkiv som är ett slags tillstånd där sorg och död har en lagom plats och som innefattar  glädje över livet, en tacksamhet över det liv man lever och har kvar att leva. Hoppfullhet.

I det blå arkivet förvarar jag sådant som jag ska leva av den tid jag har kar. Det handlar om mening och sammanhang. Finns det någon mening med mitt fortsatta liv? Ja, den finns. Men den har inte kommit gratis, som manna från himlen.

Jag läste boken under de där veckorna i Paris i höstas och tänker att det blå arkivet är detsamma som när jag säger att memento mori är det allra bästa för att njuta av livet.

I Det blå arkivet finns också tankar kring vad som händer sen. Efter det där ögonblicket. Författaren själv tänker ett evigt liv baserat på en gudstro och tillit till den guden. Uppfattningar som jag inte alls delar men jag tycker om att höra andras tankar om saken.

Men allra mest tycker jag om tanken om det här blåa arkivet och jag vet vad jag har i mitt. Vad har du i ditt?

Det blå arkivet. Lars H Gustavsson. Utgiven av Libris 2014.

Publicerat

Arktisk sommar – nästan sant

Jag var lite bitter i juli och ansåg att romanen Arktisk sommar skulle vara en god benämning för årstiden. Sen kom augusti och då blev romanen något eget. Jag erkänner direkt att jag aldrig läst något av E M Forster – författaren som romanen handlar om. Men jag har av någon anledning alltid varit förtrogen med hans utgivning och kan ganska ledigt samtala om hans romaner. Huvudpersonen med det fina namnet Lucy Honeychurch i Ett rum med utsikt och som far till Italien, kan jag prata om men aldrig läst. Samhällsförändringen och klassfrågor bakom kärleksberättelsen i Howards End, kan jag prata om men aldrig läst.  Den kolonialismkritiska hållningen i En färd till Indien, ja, ni fattar.

Det är väldigt märkligt, kanske till och med en smula respektlöst eller slappt. För inte heller nu har jag läst Forster. Min idé var att passa på att parallell-läsa hans romaner med  Arktisk sommar men boken var i sig själv så uppslukande. Arktisk sommar – det var faktiskt namnet på den roman som Forster började skriva på i början av 1900-talet, men den blev aldrig klar. I stället skrev han Maurice (som i och för sig inte kom ut förrän efter hans död) och ännu lite senare kom En färd till Indien, vars tillkomst Galguts Arktisk sommar handlar om.

Damon Galgut följer Forsters biografiska linje väl och har sannerligen gjort sin research. Det kunde ha blivit ett för biografiskt förhållningssätt, men där hamnar Galgut inte. Han gestaltar såväl Forster som hans vänner och älskade på ett nära och inkännande vis. Jag tror någonstans att det därför jag lägger bort Forsters egna titlar och låter mig fångas så mycket i Galguts berättelse.

Men skam den som ger sig, Lucy Honeychurch, Margaret Schlegel och doktor Aziz. En dag ska vi ses.

Arktisk sommar. Damon Galgut. Utgiven 2014. På svenska av Wahlström & Widstrand 2015 i översättning av Rose-Marie Nielsen.

Publicerat

Everything I never told you av Celeste Ng.

Lydia is dead. But they don´t know this yet.

Så lyder bokens första meningar och jag förleds att tro att jag läser en spänningsroman, men där tar jag  fel. Jag läser om Ohio på 70-talet, om familjen Lee, hur deras framtid en stilla vårmorgon förändras för alltid. En lågmäld familj,Everything+I+Never+Told+You+-+Celeste+Ng[1] en familj som hukar under det sociala arvets betingning. För de hade aldrig talat med varandra om det som låg och skavde eller att de tre barnen Lee betraktades som annorlunda i sin homogena skola då fadern James Lee var född av kinesiska föräldrar.

Det är intelligent och innerligt ömsint skrivet. Celeste Ng har lyckats skildra ett mångfacetterat familjedrama utan att ta parti, utan att utse en syndabock. Det är en strålande debut om en av människans vanligaste misstag, att se sina barn som en spegelbild av sig själv. Hon kryper under skinnet på sina karaktärer, hon vänder ut och in på dem och på deras bristande föreställningsförmåga, så att det river i magen. Det är kort sagt en  lysande debut, tät, välskriven CelesteNg(c)KevinDayPhotography[1]och redigerad till perfektion, inte ett onödigt ord.

Ursäkta om ovanstående tycks aningen okonkret och flummigt, men det går inte att berätta speciellt mycket av handlingen utan att spoila. Everything I never told you är utan tvekan den smartaste och känslomässigt starkaste roman jag läst på mycket länge. Bör passa ovanligt bra som bokcirkel-bok, finns massor att prata om och massor av olika infallsvinklar.  Den finns dock ännu inte utgiven på svenska vilket jag hoppas det mycket snart blir ändring på!

Boken gavs ut 2014 och du hittar en intervju med Celeste Ng här.

 

Publicerat

Sommarfrukost i Humlebæk och Louisiana Literature

Ingivelse: Efter två sommarfrukostar på Sigtuna Litteraturfestival åker till Louisiana Literature! Och vi frågar om någon vill äta frukost med oss och diskutera en roman!

Resultat: Maggan kör oss ner till Humlebæk. Vi hyser in oss i ett vackert rum, i ett vackert hus med en vacker trädgård och lever överraskande nära det danska vardagslivet.

11930933_10153560377918522_7519941855608378213_oVi bokar in oss på Mosters kaffebar och får ett långbord i solen där vi diskuterar Colm Tóibín, En lång vinter. Och många är där för att diskutera den. Som jag älskar de här samlingarna!

Romanen: En lång vinter är en kortroman eller långnovell som publicerades i samlingen Mothers and sons. I Sverige gavs texten ut på egen hand utan sina omgivande noveller. Vi placeras i en by i spanska Pyrenéerna och tiden är 50-tal. En tätt familjedrama där en mamma  försvinner från man och vuxen son. Det är kallt. Det är kargt. Mannen i familjen har straffat ut sig ur det sociala livet och hans hustru får ta konsekvenserna av utfrysningen. Tills en dag då hon inte längre vill det. Något tafatt letar far och son efter henne, grannarna vill hjälpa till nu och i takt med årstidens övergång till våren förändras klimatet på alla ställen.

Vi tycker om, och vi tycker inte om. Eniga om att språket är fantastiskt, sparsmakat och exakt, men aldrig snålt. Att naturens skiftningar och tillstånd så väl återspeglas i människorna. Och vi resonerar om slutet. Själv har jag en förhoppning om att mamman i själva verket drog till Madrid med en älskare, och fick leva en lyckligare tid. Men valda delar av BBC (Petra och Cecilia) konsulterar Colm vid ett samtal och han avvisar en sådan händelseutveckling.

Slutligen: Om seminarierna på Louisiana Literature läser man med fördel hos Anna. Jag blev starstrucked när jag hamnade bakom Marie Darrieussecq i publiken och kunde läsa hennes sms över axeln (jo, jag försökte låta bli att titta).  Och sen smälte jag detta genom att sitta i trädgården.