Nu blir det ett möte mellan en obotlig omläsare (Gornick) och en läser en gång-läsare (jag).
Jag läste Kerstin Ekmans bok Min bokvärld förra året, en annan omläsare. Djupa initierade redogörelser för böckerna hon läst och läst om, hur hon tyckte etc etc. Ändå tröttnade jag. Trots att jag gillar Kerstin Ekman, trots att jag gillar böcker och läsning. Det var ändå som att det fanns ett filter mellan mig och texterna. Jag kan inte riktigt sätt fingret på vad det var, men det kändes på något vis att det kunde ha varit vem som helst som skrivit dem. Troligen är jag bara orättvis och att det helt enkelt berodde på mig. Att jag inte var mottaglig, villig:
”Å, mottagligheten! Även känd som villigheten. Den känslomässiga villigheten, som är att tacka för varje lyckad kontakt som någonsin uppstått mellan bok och läsare […]”
Så skriver Vivien Gornick i sin bok Aldrig färdig, och jag tänker på att det var det som hände, att jag inte var mottaglig just då. Men den här gången, när jag läser Gornick, är det annorlunda. I sin bok berättar hon om olika läsningar, omläsningar, böcker och författare som varit och är viktiga i hennes liv. Utöver det för hon en samhällelig diskussion, hon placerar sig och verken i både en dåtida och samtida kontext som jag tycker är intressant.
Och här får jag en ytterligare dimension. Det är som om Gornick berättar för mig. Hon berättar om hur och varför böckerna är betydelsefulla för just henne, inte bara hur verket och dess deltagare är framställa och gestaltade. Och också hur det inte längre är det. Hur det känns.
”En gång i tiden fascinerades jag av stagnationen i The world is a wedding; idag gör jag inte det. En situation som för några år sedan kändes inte bara sann utan viktig känns nu närmast karikatyrartad.”
Och omläsningar då, huvudfokus, att aldrig vara färdig med en bok. Hur en bok är så olika beroende på när och i vilket sammanhang man läser den. Gornick läser om, inte bara en gång utan många gånger under sitt liv, och hittar nya saker och budskap i böckerna. Och också sin egen livshistoria.
”När jag mer nyligen läste Jude Fawley igen undrade jag, när jag kommit till sista sidan, om boken nu till slut var färdig med att säga det den hade att säga mig.”
Själv läser jag så gott som aldrig om. Jag kan räkna upp de böckerna på ena handens fingrar. En vän har alltid uppmanat mig till omläsning därför att detta att läsa om böcker gör att man kan få en helt ny läsupplevelse vid omläsning därför att man inte behöver lägga vikt vid ”hur det går”. Det vet man ju då. Så istället kan man njuta av språk, intrig eller vad det boken säger en på ett helt annat sätt därför att man själv har utvecklats. Just som Gornick säger. Att man förstår böckerna på ett helt annat (inte nödvändigtvis bättre men annat) sätt.
Tja, jag tjusas verkligen av denna omläsares intressanta bok. Och vem vet, kanske blev jag omvänd och börjar med omläsningar. Vad tror ni?
Aldrig färdig – en obotlig omläsares memoarer. Vivian Gornick. Utgiven på svenska hos Natur& kultur 2025 i översättning av Maria Lundgren.
