Kategori: Recensioner

Publicerat

Tre nyanser av rymden

spejsEnsam på Mars. Vilken klaustrofobisk titel.  Små enkla drömmar om en gnutta ”egentid”* får perspektiv när man tänker tanken att vara ute på en rymdfärd, hamna på planeten Mars och sen inse att kamraterna med rymdskeppet har dragit iväg. Egentid i ett år och därefter döden.

Jag hade, det ska sägas, väntat mig en mer existentiell berättelse. Ensamhet och dödsångest. Men det här är verkligen ”Gröngölingarnas handbok för marsresan” och inga krampartade ångestattacker eller ”var är du, gud?”. Huvudpersonen Mark Watney är biolog och högst handfast och pragmatisk. Han benar upp sina bekymmer (kunna andas, fixa mat, få kontakt med jorden, hantera bajs) och med kunskap, trial and error samt tur tar han sig fram dag efter dag och skriver ner sina erfarenheter i en bok som ska kunna hittas av eftervärlden. På plussidan: det praktiska och trovärdiga utförandet – jag känner att jag vill ha boken som min ledstjärna om jag någonsin skulle bli ensam på Mars. På minussidan: det humoristiska och ibland något ytliga sättet att förhålla sig till det som sker – ”Jag råkade spränga sönder 14 dagars idogt arbete. Ooops” samt att det inte blir någon riktig nerv i berättelsen i förhållande till det dagliga slitet.

Det här med bajset intresserar mig, inte bara i den här boken utan mer generellt. Jag tänker ofta på hur man organiserar stora cykellopp eller militära övningar eller bygger lyxkryssare utifrån ”hur ordnar man hanteringen av bajs?” Det är verkligen ingen struntsak. Mycket snabbt skulle det bli äckligt om inte frågan tog en central plats.  I Ensam på Mars är frågan om inte central så åtminstone viktig. Mark använder skiten till gödsel kort och gott när han ska odla mat. Också det beskrivs utförligt. I den gamla ungdomsboken Destination Mars (från 1969), skriven av Sven Wernström, nämns inte kroppens avfall alls. Tre barn från olika världsdelar ”sugs upp av ett rymdskepp från Venus” och hamnar så småningom på en okänd planet. Maten består av små piller men toalettbesök eller hanteringen av skiten i det slutna rymdskeppet eller på den okända planeten negligeras. Ursäkta, men då tappar jag förtroendet. Men okej…romanen har ett mer ett politiskt och existentiellt budskap. En civilisation som skapade fantastiska automatiserade maskiner och datorer gick under för att människan inte kunde hantera kunskapen. Ändock: Om teknik och matintag beskrivs i detalj måste den mer obekväma delen av matspjälkningsprocessen hanteras också i litteraturen.

Nog om bajs. För även om romaner utspelar sig i rymden behöver inte tillvaron vara helt annorlunda när det gäller toaletter. Ombord på rymdskeppet Anaïs möter jag Kapten Valentina Cruz och får mig en en spännande och intressant historia om ansvar berättad. Romanen heter Det stora svarta och det är långt efter jordens undergång, nya världar och nya planeter och nya krig. Men frågan kvarstår: hur långt i händelsekedjan ska vi stå ansvariga för ett beslut vi fattade för att vi är goda människor? En kort och synnerligen läsvärd scifi-roman. Scifi-noir skriver Mix förlag på sin sida.

Och jag gör mig beredd på mera rymden-läsning.

Ensam på Mars. Andy Weir. Utgiven 2011. På svenska 2015 i översättning av John-Henri Holmberg, av Bookmark förlag.

Destination Mars. Sven Wernström. Utgiven 1969.

Det stora svarta. Johan Frick. Utgiven 2015 av Mix förlag.

Publicerat

Den bittra pajens sötma av Alan Bradley.

den-bittra-pajens-sotma[1]Flavia de Luce 11 år, är vår berätterska och ledsagare genom romanen. Det är sommaren 1950 och den lidelsefullt kemi-intresserade Flavia bor på ett gods på engelska landsbygden tillsammans med sin far och två systrar. Hennes mor har förolyckats vid en bergsbestigning! ett par år tidigare och fadern är sorgsen. En kväll bakar familjens hushållerska en vaniljpaj som hon ställer för att svalna vid ett öppet fönster och så rullar denna lilla  pusseldeckarhistioria igång.

Jag är ytterst tveksamt inställd till epitetet mysdeckare eller cozy crime som det heter på engelska. Jag menar, en bok om ond bråd död kan väl aldrig vara mysig? Jag föredrar därför att läsa hårdfört realistiska deckare just på grund av ångesten som våldet framkallar. Jag hade föredragit om Flavia visat upp litet skräck och panik, i stället för nykter kalkylering när hon snubblar över en död man i godsets gurkodling.
Fast då hade det naturligtvis varit en helt annan bok!

Men jag gillar Flavia det gör jag. Hon är beskäftigt mysig och jag finner hennes skärmytslingar och brutala gnabb med systrarna oerhört roande. Den bittra pajens sötma får mig att tänka på en av min  barndoms favoritbokserier, Enid Blytons Mysterieböcker om Bets, Daisy, Fatty, Larry, Pip och hunden Buster. När Flavia diskuterar med ortens polis påminns jag om när kvintetten ovan förklarade för polisinspektör Jenks hur saker ting förhöll sig.
Tror att Den bittra pajens sötma, (underbar titel för övrigt), är en roman som uppskattas av väldigt många, men förmodligen inte alls tillräckligt av mig…

Utgiven av Lind & Co 2014. Är den första boken i en deckarserie om Flavia de Luce.

 

Publicerat

Himlakroppar – del 2

>Marie på enochannanbok.se och jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar

Ann-Sofie: Nu har vi läst till sidan 424 och det är som att öppna dörr efter dörr men ändå inte begripa. Så mycket folk och historier.

Marie: Mycket folk att hålla reda på …

Ann-Sofie: Det sista som händer är att Crosby Wells änka säger att hon kan tolka kalendern och att nästa månad (februari) är en månad utan måne och att det är något som bara inträffar vart 20:e år. Och att det förutsäger något. Undrar vad?

Marie:  Kan man ju undra. Efter drygt 400 sidor vet vi att Crosby Wells är död, Frank Carver en skum typ, Emery Staines försvunnen och att horan, Anna Wetherell, har guld insytt i sömmarna på sina klänningar. Och att allt kretsar kring guld. Men när det gäller de himmelska och deras ”agenda” har vi ju i princip bara blivit presenterade för dem. Jag tycker vi läser ut hela den första delen, ”En sfär inom en sfär”, till och med sidan 504. Förhoppningsvis har vi blivit lite klokare.

Ann-Sofie: Vi kör på ditt förslag och läser ut den här delen, sen får vi prata ordentligt.

Publicerat

En sång från havet av Katherine Webb.

EnSangFranHavetCover1-180x275[1]Nyskild och yrkesmässigt misslyckad anländer galleriägaren/konstnären Zach till det vindpinade Blacknowle i grevskapet Dorset. Vi befinner oss i England och jag skulle vilja kalla En sång från havet för en väldigt brittisk roman, kanske rent av en godispåse för anglofiler. För att återgå till handlingen, Zach ska försöka färdigställa boken om sin stora konstnärsförebild Charles Aubrey. Det är känt att målaren tillbringade några somrar i Blacknowles under slutet av 30-talet och Zach, medveten om att hans manus är tunt, hyser en svag förhoppning att finna någon som kände Aubrey.

Ett tips från ortens pubägare för honom till den ensligt belägna stugan ” The Watch”. En åldrad kvinna öppnar och svarar tveksamt och mycket skyggt på hans frågor, men bjuder till slut in honom på en kopp te. Under deras trevande samtal registrerar plötsligt hans konstnärsöga att det är Aubreys ”Mitzy” som sitter framför honom. Den åldrade kvinnan är Dimity Hatcher, avbildad i så många av Aubreys verk, inte minst i den teckning som finns i Zachs ägo kallad ”Mitzy plockar”. En teckning som han aldrig tröttnar på att betrakta.

En sång från havet berättar två parallella historier, den om Zach och den om Dimity. Det är i gestaltningen av Dimity som boken speciella kraft finns. Flickan av romsk börd, dotter till ortens glädjekvinna, lever i en kärlekslös och enslig tillvaro tills den stund då hon möter Charles Aubreys döttrar, Delphine och Élodie. Dimity van vid moderns bittert hånfulla gliringar blir sedd och accepterad som en fullvärdig människa för första gången i sitt 14-åriga liv. Hon lever endast för de korta veckor familjen Aubrey kommer till Dorset och förälskelsen i mannen som målar av henne är oundviklig och förödande.

The Half Forgotten Song som boken heter på originalspråk är 510 sidor kort i sin svenska utgåva. Det tog ungefär 150 sidor in i boken innan jag blev uppslukad och började vända blad av hjärtans lust. Det är en komplex intrig Katherine Webb bjuder oss på och jag fann till min stora belåtenhet att det fanns det djup och den substans som jag i inledningen befarade saknades. Jag plöjde denna bladvändare med stort patos.

Översättningen är gjord av Annika Sundberg, utgiven på Historiska Media 2015.