Kategori: Recensioner

Publicerat

Livet enligt Hildy Good

Jag läser Livet enligt Hildy Good.

Som handlar om Hildy (!) vars efternamn inte särskilt väl överensstämmer med hennes liv. Eller? Hennes  karriär som fastighetsmäklare går knackigt trots att hon är riktigt riktigt bra. Men objekten är få i den lilla landsortshålan staden hon lever i. Konkurrensen hårdnar.  Andra mer snofsiga firmor är gärna där och snor åt sig husen som Hildy så mycket bättre skulle kunna sälja.

Tonläget är högt. Språket tufft. Äktenskapet är avslutat sedan länge. Relationen med döttrarna begriper jag mig inte helt på. De är tuffa, krävande och moraliserande. Så (åter-)uppstår en fling med ortens alltiallo-entreprenör och kanske skulle det kunna bli ha blivit något. Om det är för att hon faktiskt inte är kär eller om hon är förstörd av sitt drickande, vem vet.

För det var just det. Spriten. Den har Hildy visserligen lagt ner.  Nuförtiden dricker hon bara vin. I mängd. Och fyllorna ökar dramatiskt inklusive minnesluckorna. Hon resonerar:

Är en blackout verkligen blackout om ingen finns där som kan bekräfta den? Inte ens man själv? Nej, anser jag. Det är som med trädet som faller i skogen. Vem bryr sig? Men de flesta kvällar dricker jag bara ett par glas. Jag har kommit att älska mina enpersonsfester på kvällarna.

Ofta blir jag irriterad på romanfigurer som inte ”gör något åt sitt liv”. Men så tycker jag inte om Hildy Good. Jag gillar henne. Romanen är sannerligen inget romantiserande gulligull men heller ingen bottenlös nattsvart skildring av drickande kvinna. En berättelse rakt av helt enkelt. Så här är livet. Enligt Hildy Good.

Livet enligt Hildy Good. Ann Leary. Utgiven 2013. På svenska (i översättning av Yvonne Hjelm) 2015 av Massolit förlag.

Publicerat

Ivans återkomst av Tawni O’Dell

Medan jag ligger i solstolen ligger under ett varmt täcke och läser ska ni få en favorit i repris.

Den enkla titeln, Ivans återkomst, förklarar bokens innehåll väl. Det handlar om Ivan. Och hans återkomst! För att återkomma måste man ju lämna. Ivan lämnade Coal Run, ett samhälle som kretsade kring J&P:s gruva nummer 9. Innan den rasade och dödade hundratals män. Inklusive Ivans pappa.

Ivan kommer tillbaka efter en lysande karriär som fotbollsstjärna. En olycka sätter stopp för hans vidare idrottsprestationer. Men det är inte därför han återvänder. Det som drev honom hem igen var det där tidningsklippet någon skickade till honom. Notisen som säger att Reese Raynor snart ska släppas ut ur fängelset efter ett långvarigt straff.

Vad har det med Ivan att göra? Allt.

Ramberättelsen sträcker sig i en vecka, men historien spänner över en mycket längre tid. Enkelt glider författaren mellan tidsperioderna i naturliga återblickar. Ibland kändes den avskalade stilen och Ivans återhållsamma sätt som ”hårdkokt”.

Jag dricker upp min öl, kramar av gammal vana ihop burken och slänger den på golvet i min pickup där den med ett dämpat skrammel träffar andra burkar.

”Spillane-känslan” förstärks av vapen, fulla människor och slagsmål som dyker upp i romanen. Men den är betydligt djupare än så, psykologiserande utan att bli sentimental, språksam utan att bli pladdrig. Jag tyckte om att vara i Ivans kläder och bli berörd av hans upplevelser där i Coal Run.

En av mina bästa böcker. Ursprungligen publicerad 7 augusti 2006.

 

Publicerat

Himlakroppar del 1

Marie på enochannanbok.se och jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar. Nu har vi läst en sjättedel, typ, och tycker så här:

Hur börjar den?
Marie: Med tanke på hur förvirrande hennes förra bok, Repetitionen, var, så var jag lite orolig för hur det skulle vara att läsa den här. Men den börjar ju hur ”enkelt” som helst, med att Moody kliver in på hotellet där de 11 männen, eller kanske Himlakropparna, befinner sig. Han blir ju i och för sig något av ett störningsmoment eftersom de har något viktigt att avhandla. När Moody har presenterat sig och berättat vem han är så händer det ju inte så mycket mer i nutid, utan vi kastas tillbaka i en berättelse. Och jag gillar verkligen det. Tänker på gamla tiders berättarkonst, hur lätt man sugs in i berättelsen. Jag vill bara fortsätta läsa och se vad som händer. Gillar den mycket.

Ann-Sofie: Själv trodde jag att den här romanen var en science fiction som utspelade sig bland himlakroppar. Därför hade jag väääldigt svårt att orientera mig inledningsvis. Vad var det här? Vadå gräva guld? Jag läser aldrig baksidor på böcker och skaffar mig mycket lite info om dem. Men en sådan här fadäs brukar jag sällan göra, haha. Alltså fick jag läsa om de första hundra sidorna, utan mina science fiction-glasögon så att säga! Och då blir det onekligen något annat. Jag är ju alltid den som gnäller över för mycket blabbande. Men här har det nog sin plats!

Vad gillar vi personförteckningen och kartor?
Marie: Personförteckningen blir jag inte riktigt klok på, ”De himmelska”, ”De jordiska”, ”Terra firma” och så ”Närstående hus” som ju inte personer och ”Nära samband” som är mer känslor. Just nu tänker jag att De himmelska har något slags samband med varandra och att detta kanske har att göra med himlakropparnas placering. Men som sagt, mycket oklart. Kartan har jag bara titta lite på, men var tvungen att kolla på riktig karta var Hokitika ligger. När jag reste på NZ minns jag västkusten på sydön som ganska svårtillgänglig.

Ann-Sofie: Jag är lite anti mot personförteckningar och kartor i allmänhet och det är sällan man möter dem båda i en och samma bok. När jag började bläddra boken tyckte jag att det väl stämde in på mitt SF-tema för platserna lät utopiska. Jag håller med dig om det är högst oklart. Så du har varit på NZ! Du får bli vår kartspecialist nu.

Vad händer nu?
Marie: Svårt att säga, jag tror att vi kommer att få lyssna vidare till berättelsen om vad som egentligen hände Crosbie Wells och allt runt omkring det, t.ex. frun som dök upp från ingenstans. Annars verkar det vara en berättelse befolkad av väldigt få kvinnor. Det tar nog ett tag innan Walter Moody får en plats i berättelsen.

Ann-Sofie: Visst är det intressant! Jag var så övertygad om att WM var den som skulle vara huvudpersonen hela tiden, att det skulle vara hans historia.   Och det är det ju på sitt sätt. Men inte än, som du säger.

Nu läser vi vidare! Till 19 juli läser vi till 425.

Publicerat

Liv efter liv av Kate Atkinson.

liv_eftr_nyam_10750[1]I parallella världar lever Ursula Todd parallella liv. Hon föds under en rykande snöstorm 1910, i sitt första liv är hon dödfödd, i ett av de kommande lyckas hennes mor klippa av navelsträngen som bildat en strypsnara runt hennes hals. Atkinson utnyttjar hela sin potential som berättare i denna fantastiska roman. Hon broderar många, både längre och kortare löpare av Ursulas olika liv, och jag fascineras av hur många berättelser det faktiskt är möjligt att skapa utifrån samma utgångspunkt.

Förmodligen kan man dra ett antal slutsatser om parallella världar och hur olika val påverkar den enskilda människan, men det överlåter jag till någon annan. För mig tar Atkinson ett litterärt grepp i sin roman och låter läsaren följa med på en resa tillsammans med Ursula och låter oss uppleva de  möjligheter som finns i intrigen.

Liv efter liv skildrar framförallt tiden under 1900-talets två världskrig och åren däremellan. Starkast grips jag av skildringarna av livet i London under blitzen. Ursula tillhör en räddningspatrull som har till uppgift att gräva fram överlevande ur de bombade husen. Medkänslan och godheten hos räddarna är intensivt beskriven. Familjen Todd är den samma i alla Ursulas liv, hennes syster Pamela är sympatiskt skildrad, modern Sylvie en styvnackad kvinna. medan fadern Hugh blir min favorit, jag älskar hans kärleksfulla smeknamn på Ursula ”Min lilla björn”.

Jag lyssnade till boken, Anna Maria Käll har gjort en utmärkt inläsning av texten. Jag är dock en van lyssnare, jag har hört från andra att man tycker boken är svårlyssnad pga. hoppen i Ursulas olika liv.

Utgiven på Massolit förlag 2015, översättningen är gjord av Anna Strandberg.