Kategori: Recensioner

Publicerat

Schakalen av Frederick Forsyth.

9789100102722[1]Det är tidigt 60-tal i Frankrike, den franska terrororganisationen OAS genomför enligt ryktet flera misslyckade försök att mörda president Charles De Gaulle. Den unge journalisten Frederick Forsyth fick idén till Schakalen då han arbetade för nyhetsbyrån Reuters i Paris. Vad hade OAS behövt göra för att lyckas i sitt uppsåt? Forsyth kom fram till att man behövt leja en mördare utanför den egna organisationen.

Schakalen gavs ut 1971 och räknas idag som en klassiker inom thrillergenren och jag som aldrig har läst någonting av Forsyth är glatt, riktigt glatt överraskad. Har liksom alltid trott att Forsyth är en ”grabbig” författare men finner i stället att hans stil är ytterst detaljerat elegant. Schakalen tar oss med på en resa tillsammans med en lejd yrkesmördare under den fas då han minutiöst planerar sitt attentat. Vi uppslukas av skeendet trots att vi vet att Schakalen kommer att misslyckas eftersom Charles De Gaulle aldrig mördades. Frankrikes historia som kolonialherre i Algeriet och den franska främlingslegionens män spelar även dessa roll i intrigen. Förvisso saknas datastöd och mobiltelefoni i Schakalens tidsepok, men annars tycks polis, underrättelsetjänst och yrkesmördares verktyg vara sig nästan löjligt lika de som finns idag. Jag är speciellt förtjust i de stycken då Charles De Gaulle ska färdas i bil och säkerhetspolisens förberedelser samt genomförande av transporten beskrivs i detalj.

Inledningen är otroligt snygg, slutet är rentav fantastiskt. Men jag påminner mig om att det är en klassiker jag läser så varför är jag egentligen förvånad? Jag ska läsa mer av Forsyth i sommar eftersom jag tror att jag kan missat ett författarskap. Om ni tillhör den läsarskara som läser spänningsromaner på sommaren så rekommenderar jag absolut Schakalen som är nyutgiven som pocketklassiker på Albert Bonniers förlag.

 

Publicerat

Anna och den franska kyssen

IMG_4245Den var i sitt engelska original med mig i Paris men jag hann aldrig så långt. Nu finns Anna and the French Kiss i svensk översättning och jag läser den och låtsas att det är On location. För gillar man Paris så får man gott om platser och miljöer att känna igen eller längta till.

Men nu får man väl ändå säga att Paris är en kuliss, om än en mycket vacker sådan. För i fokus står ju en L-O-V-E S-T-O-R-Y där den amerikanska flickan Anna ska gå ett år på den likaledes amerikanska skolan i Paris. Omedelbart får hon några nya bekanta, inte minst Étienne St. Clair som är så trevlig och fin. Omöjligt att inte bli kär i honom förstås. Men i 3oo sidor roman måste en kärlekshistoria få både förvecklingar och konflikter och länge är det tveksamt om de båda kommer till skott.

Det jag gillar är att just kärlekshistorien får ta så mycket plats. Allt pirr, all längtan, alla blickar och undringar berättas ordentligt. Alla som varit kära känner igen sig i det.  Däremot blir upplösningen med bästa kompisen hemma i Atlanta lite för slappt överstökat. Här hade författaren kunnat jobba mer, tycker jag. Och presensberättandet i jag-form. Ogillar skarpt.

Nå nå, en fin kärlekshistoria, ett skimrande slut och parisiska miljöer. Tycker man om det så tycker man om den här boken. Vill du pröva? Hör av dig till redaktionen@breakfastbookclub.se så skickar vi vidare.

Anna och den franska kyssen. Stephanie Perkins. Utgiven 2010. På svenska, i översättning av Helena Stedman, hos Modernista 2015.

—–

Fiktiviteter älskar boken ända ner till tårna och Enligt O tycker den är ljuvlig

Publicerat

En eller annan väg

Jag stod på gården. Min syster stod lite längre bort och log vänligt mot mig. Hon hade varit borta under sommaren, en resa till Nice, jag minns inte. Men jag minns att jag kände ett sådant avstånd. Visst var det min syster, men hon såg så vuxen ut, annorlunda, nästan främmande. Jag såg ner i marken. Petade bland stenarna med spetsen av skon. Jag som aldrig var blyg var det nu och väntade på att hon skulle göra något. Säga något. Komma fram.

Det där minnet kommer tillbaka när jag läser Sara Paborns En eller annan väg. För en dag – en het sommardag – dyker en annan storasyster upp på gårdsplanen. Fridas storasyster har varit utomlands i åratal och kommer hem nu, intar sitt gamla rum med självklarhet trots att Frida tagit över det sen länge. Det finns ett avstånd, men också systerskapet, den där särskilda känslan som inte liknar någonting annat på jorden.

När Marissa föreslår att de ska åka ner till Paris blir Frida både lockad och rädd. Visst kan man väl bara lita på sin syster? Men ändå … vad ska mamma säga? Men de drar iväg och språket flyter lätt och enkelt över boksidorna hela vägen ner till Paris. Och därnere försvinner avståndet mellan dem. De givna rollerna luckras upp lite och relationen tar andra vägar.

575_PressImage1Jag sticker inte under stol med att jag tyckte bättre om Sara Paborns förra bok, Tuppen och havet, men jag tycker om den här romanen också.  Författaren har ett sätt att skriva om relation och allvar men samtidigt strössla med humor och rent knäppa saker. Marissas italienske pojkvän blir närmast en parodi på just italiensk pojkvän och jag skrattar ofta när jag läser hans repliker.

Bokens omslag har en snygg illustration gjord av Marcus Jansson. Frida – antar jag– som lutar sig ut genom det öppna bilfönstret och låter vinden blåsa genom håret. Där nere, i Paris, andas hon en annan sorts luft, längtar något nytt och när hon får nyckeln till sin systers lägenhet i Rom blir allt med ens klart. Livet – en eller annan väg tar det ju alltid.

En eller annan väg. Sara Paborn. Utgiven av Brombergs 2015.

Visste du förresten att Sara Paborns favoritfrukost är en hel kanna kaffe och croissanter med Nutella? Läs själv.

Publicerat

Kungar av Island av Einar Már Gudmundsson.

9789127137493[1]När livet dalar för Arnfinnur Knudsen har han nytta av ryktet om att han är den enda människan på Island som begriper relativitetsteorin. I denna humoristiskt burleska skröna gäller det att lägga alla kontrollfreaksfasoner på hyllan för det är stört omöjligt att ha full koll på de olika medlemmarna i den stora familjen Knudsen från Tangavik  på Island. Inte för att det gör någonting, man hänger med bra ändå, men tillhör man den skara av läsare som är noga med att ha koll på persongalleriet bör man vid läsningens inledning utrusta sig med lämpligt material för upprättandet av ett släktträd.

Orden och beskrivningarna bubblar över i en humor präglad av stilla vanvett. Ibland blir jag galen på den våldsamt slingrande texten som tycks hoppa både hit och dit, men oftare blir jag lockad till gapskratt.  Författaren bygger mustigt innehållsrika meningar för att avsluta med ett tankeskutt i sista satsen. Jag tror aldrig jag någonsin tidigare behövt läsa om så många stycken i någon humoristisk skönlitterär bok för att förstå syftningarna fullt ut. Gudmundsson är ”one of a kind” möjligen skulle man kunna jämföra honom med Mikael Niemi eller Arto Paasilinna, dock tycker jag att  Gudmundsons språk kräver mer av sin läsare. Så här långt kommen i att försöka förmedla min läsupplevelse avseende Kungar av Island märker jag att  jag inte är kapabel. Hur jag än funderar och formulerar om  låter hans prosa sig ej beskrivas. Jag bjuder i stället på ett litet utdrag. Gillar ni tankevurporna ska ni definitivt kasta er över boken.

Men Gréta Knudsen var en riktig skönhet när hon blomstrade som en ros hemma i Tangavik. Hon var dotter till Ásthildur Knudsen, en syster till Arnfinn Knudsen, och således barnbarn till Ástvaldur Knudsen. Det är också lite egendomligt att tänka sig att dottern till Gréta, tredje generationen efter Ástvaldur Knudsen, är en amerikansk överviktspatient som skjuter med gevär på en parkeringsvakt i Detroit. Det är grymt sjukt, som ungdomarna säger, men så snabbt går tiden.
”Tiden är ett jetplan som flyger för snabbt” sjunger Bob Dylan på plattan ”Blood on the tracks”. ” Time is a jet plane, it moves too fast”. Det har många utryckt på olika sätt, både nationaldiktare och mindre profeter.

Einar Már Gudmundsson räknas som en av Islands främsta författare och har bla. erhållit Svenska Akademins nordiska pris. Kungar av Island är utgiven av Natur&Kultur 2015. Översatt från Isländskan av Inge Knutsson.

Ps: När ni läst klart boken kommer ni att förstå varför det är aningen skojigt att översättaren heter Knutsson i efternamn. Man undrar om han som en sann kung av Island myllrat sig över till Sverige och låtit försvenska sitt namn?