Kategori: Recensioner

Publicerat

Tills kärleken skiljer oss

Under tiden jag läste denna bladvändare funderade jag inte speciellt mycket. Läsningen var underhållande och när jag läst klart var jag klart nöjd med slutet. Men så började tankarna komma…

Mina funderingar nådde fram till slutsatsen att berättelsen är mer komplex än vad den romantiska ytan ger sken av. Framförallt är den väldigt svensk, väldigt 2014 och förmodligen ganska storstadspräglad. Mycket som sägs mellan raderna tycks självklart för oss jämställda svenskar, men om boken översatts till ett annat europeiskt språk, hur skulle man där tolka den outsagda indignationen i att en man avbryter sin föräldraledighet på sin frus och sina barns bekostnad? Skulle man bli förvirrat fundersam över det som vi i Sverige kallar livspussel och som för oss är självklart?

Det har varit en livlig diskussion på facebook om bokens huvudperson, Susanna. Det är uppenbart att hon gör många läsare arga och upprörda eftersom hon tycks helt blind inför det som står skrivet i eldskrift framför henne. Men är det inte så för oss alla? Det är så lätt att se situationen tydligt från ett annat perspektiv, men när det gäller dig själv ser du bara inifrån. Jag tror det kan vara därför vi blir så arga på Susanna, hon ger oss en känsla av att vi kanske inte ser det självklara i våra liv heller.

Det är svårt att skriva om boken utan att avslöja för mycket, jag lägger bara till att jag väldigt gärna vill läsa fler romaner av Anna Lönnqvist. Jag hoppas också boken blir översatt, hon är minst lika bra feelgoodförfattare som sina framförallt ”anglosaxiska” kolleger som befolkar denna genre. Och för all del, modern relationsroman som boken kallas av förlaget är en bra beskrivning av berättelsen det med.

Tills kärleken skiljer oss.  Anna Lönnqvist. Utgiven på Ordberoende Förlag 2014.

Publicerat

Populära bebisböcker

Den Lilla Läsaren har ganska många böcker för sin ringa ålder vilket är tur då det ganska ofta händer att den Stora Läsaren får en bok i handen med en uppmaning att läsa. Det är lite blandad kompott i bokhögen, Första mosboken tycker Lilla Läsaren är fin att bläddra i om och om igen och se på alla grönsaker och frukter man kan göra mos av. Stora Läsaren däremot kan ibland tröttna på att läsa om Palsternacka, Majs och Mango och efter några gånger börja se sig om efter något annat. Då kan man t.ex. föreslå Känner du Pettson och Findus? en bok om just Pettson och Findus i ett litet mindre format än normalt och med hårda sidor. Här har Findus gömt saker på olika platser runt gården och så är det Pettsons uppgift att hitta dem. Stora Läsaren gillar den här boken då det är lite mer text på varje sida och som välkänt i Sven Nordqvist böcker en del att titta på.

Men här är det nog åldern på Lilla Läsaren som begränsar och det finns inte riktigt tålamod att lyssna på all text. Om man i stället läser enbart raden då Pettson hittar det som söks, är boken populär, och Findus är ju fin att titta på tills man växt till sig och orkar med hela texten innan det är dags att vända blad.

11085757504_257b7fc63c_qTill sist är det dags för en favorit för både Lilla och Stora Läsaren, Mamma borta. Lilla Uggla ramlar ner från boet och får hjälp av en kanin att hitta Mamma Uggla. Det här är en bok som Stora Läsaren tycker om för de väldigt vackra bilderna och för den enkla men väldigt fina (och roliga) historien. För Lilla Läsaren är det kul när Lilla Uggla beskriver för Ekorren hur Mamma Uggla ser ut. Man kan t.ex. peka på ögonen då Lilla Uggla säger ”Min mamma har stora ögon, så här stora”. Och första uppslaget där Lilla Uggla först sitter i boet för att sedan ramla ut som är illustrerat med hjälp av en halvsida, är intressant att titta på. Men det allra bästa är ändå när Lilla Uggla hitta Mamma Uggla, då kommer det breda leendet och den sidan kan man titta på nästan hur länge som helst.

Första mosboken. Johanna Westman. Utgiven av Rabén & Sjögren 2009.

Känner du Pettson och Findus. Sven Nordqvist. Utgiven av Opal förlag 2014.

Mamma borta. Chris Haughton. Utgiven av Lilla piratförlaget 2013.

– – – –

Om jag nu inte räknar fel är detta bloggy 81 i #blogg100.

Publicerat

Stoner

Ibland när något är riktigt bra har jag svårt att hitta orden för att förklara det. Som med Stoner. Välskriven roman, ja, men det räcker inte. Intressant berättelse, jo men många romaner är intressanta. Gripande, det är den absolut,  men gripande och berörande är ord som inte riktigt ligger för mig.

William Stoner är lantbrukssonen som förväntas fortsätta i föräldrarnas spår och arbeta på den lilla gården i Missouri. Förhoppningsvis gifta sig med en trevlig flicka och få ett eller kanske två barn. Men så träffar hans pappa en jordbrukskonsulent som slår ett slag för universitetet. Inte för att William har läshuvud. Pappa säger:

Var aldrig tal om skolning när jag var ung. Men nu vet jag inte. Verkar som om marken blir torrare och svårare att jobba med för varje år, den är inte bördig som när jag var pojke. Jordbrukskonsulenten säger att de har nya idéer, nya bruksmetoder som de lär ut på universitetet

 och William börjar på lantbrukslinjen på universitetet i Columbia.

Här förändras allt. Men det är inte de nya jordbruksmetoderna som får honom utan Shakespeare. Under en ganska torr föreläsning av en ganska torr föreläsare svindlar det till och inget blir nånsin detsamma. Det avsnittet i boken är helt fantastiskt. Jag läste det flera gånger därför att det beskriver en förändring, en insikt eller en förälskelse så starkt.

Jag tänker på gapet som uppstår mellan Stoner och föräldrarna. De som offrade så mycket i förhoppningen om att det skulle bli bättre för alla. Och så lämnar han gården för något så väsensskilt som litteratur. Onyttigt. Opraktiskt. Men trots tårar och förvåningen ser jag inte att föräldrarna lägger skuld på Stoner. Det blir bara det där, nog så avgörande, gapet.

Romanen är ingen lycklig historia. Stoner blir inte framgångsrik och världsberömd och omtalad. Redan på första sidan finns en summering:

För de äldre är hans namn en påminnelse om det slut som väntar dem alla, och för de yngre har det ingen koppling till det förflutna och ger inte heller några karriärmässiga associationer.

Det är då, precis där, som historien tar tag i mig och aldrig släpper.

Stoner. John Williams. Utgiven 1965 och återupptäckt (!)  2003 tror jag. På svenska 2014 av Natur & Kultur.

Publicerat

Allt det där jag sa till dig var sant

Den unga kvinnan på folkhögskolan, lite ensam, utanför, hittas och plockas upp av en yngling .

Till slut så kallade han på mig. Med rösten och händerna och alltihop. Han kallade på mig, och hans röst klämtade som en middagsklocka, kom till bords, livet är serverat.

Tillsammans blir de enade och starka – alldeles precis på hans villkor. Bit för bit, knappt så att hon märker det får hon upp ögonen för att deras relation inte är riktigt sund. De leker en otäck lek. Än får hon vara hon Lilja, Majakovskijs älskarinna, än Sylvia tätt sammantvinnad med sin Ted. Aldrig sin egen, inte tillräcklig som sig själv och när hon ger sig ur deras tvåsamhet straffas hon med brännmärken och slag.

På skolan träffar hon Ilse och med sin vän blir hon en som vågar, en som törs. Som piratflickorna Anne och Mary lyckas de till sist vända berättelsen till något annat.

Jag tycker om den här boken därför att Amanda Svensson är så grym på att berätta. Historien om den manipulativa mannen och den destruktiva relationen skulle inte ha räckt för mig, hur hemsk den än är. Men med sitt enastående språk och en unik berättarstil tar författaren tag i och håller mig ett fast grepp till sista sidan.

Allt det där jag sa till dig var sant. Amanda Svensson. Utgiven av Norstedts 2014.

—–

Bloggy nummer 70 i #blogg100