Det är något visst med gosedjur i barnböcker (och i verkligheten). I flera böcker möter jag nu Bumbum som är ute på olika äventyr. Sådana som är lagom för mycket små barn. Den där snögumman som försvann, vad hände egentligen? Eller när pappa åker kälke alldeles för snabbt!
Jag njuter av fotografierna. Många detaljer att titta på och prata om. (Och ja, jag vill vara under fotograferingen i kommande böcker! Hur får man Bumbum att göra som man vill?) Texterna är korta och jag läser med min högläsningsröst, den som är så alldeles särskilt bra.
Bumbum bygger en snögumma. Ann-Christine Magnusson. Utgiven på Olika förlag 2013.
–
Och vi känner igen oss. Vi har varit både Ester och Hugo under våra liv. Kanske skäms vi lite men bara lite för det man gjort i livet, det får vara.
På bokfrukosten är vi oense och mina anteckningar blir spretiga. Någon tycker att den var platt. Känslonivåerna var få och blir inte tillräckligt nyanserade. Kanske är det för att man vill skapa en viss distans till allt det hemska som berättas. Kanske är det för att visa Queenies styrka och skicklighet att klara svåra situationer. Många pekade på detaljrikedom, och de subtila sätten att visa fram något som senare skulle bli väldigt viktigt. Den svarta humorn uppskattas av flera och framförallt att romanen tar sig fram längs vägar som inte kan förutsägas och först när boken är färdigläst förstår man allting med ett aha!
I Luxembourgträdgården är det höst. Med färgrika blad och värme från solen. Vi sitter vid fontänen och ett blad singlar ner i min bok. Känns…poetiskt! Det är Kodnamn Verity jag läser och faktum är att denna omtyckta och välrenommerade roman är en bok jag kämpar med. Jag tycker den är rörig och jag blir inte alls så engagerad och tagen som jag hade hoppats. Vi ska diskutera den på bokfrukosten och kanske växer den då.