Och nu är det beredskapstider och Tomas rycker in. Maj tar hand om dottern Anita med kärlek samsad med en trötthet på barnet som kräver kräver kväver, sa hon kväver? Hon menar det inte, eller jo. Tomas som är nykter, tar nu plats i romansviten med en egen röst. Han sliter med nykterheten, med den och med Maj som…
Vad är det med kvinnor och alla deras diffusa symptom?
Så föds sonen Lasse. Tomas kommer äntligen hem. Hem till matlagning, barnaskötsel, städning och hur skulle det se ut om man inte höll ordning!
Ibland tröttar jag på Maj som är för mycket och Tomas som är… för lite? Jag vill öppna fönstret och hämta luft. Om den första romanen om dem, Att föda ett barn, skrev jag samma sak:
Det strömmande flödet gör att jag en bit in i boken tröttnar. Bestyren, kakorna, recepten, tillvägagångssätten blir frustrerande detaljer och jag stönar när ytterligare en sida med förberedelser inför julen forsar fram.
Men sättet att berätta deras historia – orden och tankarna i ett svep och att jag vet aldrig om jag är innanför eller utanför – tar mig alltid tillbaka till berättelsen. Det här är något unikt.
Sörja för de sina. Kristina Sandberg. Utgiven av Norstedts 2012.
Maria, själabarn. Två gånger född. Först av sin mor Anna Teresa Listru som adopterar bort Maria då pengarna tryter. Sen av sin själamor Tzia Bonaria som tar om hand. Uppväxten i den lilla byn på Sardinien är kärleksfull och god. Maria får göra något så ovanligt som att gå i skolan, år efter år. När hon ibland kommer till Anna Teresa för att hjälpa till med bak eller matlagning delar hon frikostigt med sig av sina kunskaper. Den gamla familjen tar inte tacksamt mot, men Maria berättar ändå.
En promenad kanske? På eftermiddagen för att få lite frisk luft. Lägenheten i Lund är så instängd, nästan dammig och tungandad. Bakom dörrarna till sovrummet ligger Mam kvar och kvider. För vad, vem kan veta? Så, tack snälla pappa för att du tar ut din dotter Marta på promenaderna så att alla kan andas.