Kategori: Recensioner

Publicerat

Kafka bor inte här längre

Jag har nu och hade redan i eftermiddags en oerhörd lust att skriva av mig all oro, pränta in den i papperets djup precis sådan som den vällde upp ur mitt eget djup, eller att skriva på ett sådant sätt att jag kunde identifiera mig helt med vad jag skrivit.

Jag vandrar Kafkas steg i Prag. Anstränger mig hårt för att det ska bli kafkaesque. Jag vill vara svart och svår! Jag vill irra och gå fel! I Prag är det lätt. Husen liknar varandra men ändå inte. En gata svänger av åt ett annat håll än kartan visar. När jag frågar pekar någon på en annan plats än där jag trodde att jag befann mig. Jag ser mig förvirrat omkring. Hur kom jag dit?

Kafka bor inte här längre

Från födelsehemmet till begravningsplatsen. Jag är mycket noggrann i mina promenader. Stannar upp och läser i dagboksanteckningarna utanför husen. Skriver egna svartsynta anteckningar på kaféerna. Snart hittar jag bra i Prag. Jag irrar inte och går inte fel. Jag är inte svart, inte ens i kläderna, inte svår. Kafkaesque blir avlägset.

Då hittar jag museet. I huset nere vid flodstranden visas förstås böckerna, textutdragen och fotografierna. Men det är också en installation av det kafkaartade -den mardrömslika realismen. Byråkratins irrgångar blir svartblanka rullboxar med okända namn i oändliga korridorer. Telefoner som ringer och när man svarar finns ingen där, och omedelbart börjar det ringa i en annan telefon. I bakgrunden slammer från maskiner och gnisslande mekanik. Till sist är jag ute ur labyrinten. Ett pianoanslag, en sorgsen violin, vatten som rinner. Några fällstolar står i ring. Jag sätter mig för att ännu en stund behålla känslan av det svarta, svåra, vackra. Några stolar längre bort sitter en man med en bok i knät. Han suckar svårmodigt, skriver några rader och suckar igen.

Sen reser han sig, går därifrån och glömmer sin bok. Jag säger ingenting.

Jag är på krigsstigen mot konstruktioner. Jag kommer in i ett rum och hittar dem liggande i ett hörn, bleka, i en enda röra.

Dagböcker 1909-november 1911. Dagböcker december 1911-1913. Franz Kakfa. Utgivna på svenska av Bakhåll 2004.

 

Publicerat

Jag skulle aldrig ljuga för dig

Hennes familj ska vara som ett pulserande hjärta. En plats man vill komma hem till. En plats full av tända ljus och värme. För allas trevnad. Ja, så ska det vara.

Efter bara några sidor in i boken förstår jag att här har jag klivit in i hissen mot helvetet, även om jag först förleds att tro att trebarnsmamman Cecilia är en stressad småbarnsmamma med karriär och familj att balansera. Hon arbetar som psykoterapeut tillsammans med sin man . Till mottagningen kommer par med olika bekymmer. Problem som påminner om hennes egna. Cecilia lyssnar. Hon hjälper dem att lösa och knyta upp. Och hon sen går hem i en evig malande ström av självförebråelser och vaga önskningar.

Den här romanen blir något annat än en vanlig ”få-ihop-mitt-livspussel”-roman vilket gör mig lättad.  Bit för bit krackelerar Cecilia. Hon kontrollerar sig själv hårt. Maten äter hon när hon vill, inte när hon är hungrig. Springer springer sig blodig för smärtans skull. Trycker oavbrutet undan det hon känner. Barnen blir något kulissartat som hon distanserar sig från.

Hon känner ett starkt obehag. Vad har hänt när hon och Josef varit borta? Hon vill inte veta. Orkar inte veta. Inte det här också. Inte fler problem. Hon ar fullt upp som det är . Sån jävla press hela tiden.

Det är möjligt att det handlar om en oförmåga att ta plats och stå upp för sina egna behov. Att anpassa sig för mycket. Om det räckte så!  Hennes psykiska läge är så uselt och jag tänker: men plocka bort henne från barnen. Nu!  Det här är inte en tröttkörd mamma pressad av samhällets omgivningens krav utan någon på gränsen till sammanbrott. Stackars barn! Jag vill införa examinationer och körkort och legitimationer för att föräldraskap. Varför ser ingen?

Det här är den första boken jag läser av författaren. Roman är drivet skriven och välformulerad. Gillar jag den? Njae, inte riktigt. Jag blir ganska snart trött på Cecilia vilket är en brist då hela boken handlar om henne. I någon recension läser jag att hennes utveckling känns tillrättalagd och konstruerad. Det håller jag just inte med om. Snarare tycker jag att det är berättelsens perspektivbyten till barn och make som känns konstruerade. Trots att jag tröttnar på Cecilia skulle jag ända velat att utsikten skulle vara henne konsekvent genom boken.

Jag skulle aldrig ljuga för dig. Moa Herngren. Utgiven av Wahlström & Widstrand 2012.

Publicerat

Melvin, Elsa & Krokodilia

Dottern och jag fick chans att provläsa boken om Melvin, Elsa och Krokodilia av Ana Munyua och Johan Eriksson.

Melvin beskrivs som en mörkhyad Alfons Åberg, en huvudrollskaraktär med tydlig invandrarbakgrund.

Boken är rikligt illustrerad med många människor med olika kläder, utseende och bakgrund. Här finns till exempel en dagisfröken i niquab, en helt täckande slöja som också täcker ansiktet. Ganska kontroversiellt men kan skapa spännande diskussioner.

Boken handlar om rädslor och dottern som är fyra och ett halvt ville direkt läsa den igen och igen.

Melvin är en jättebra förebild och jag hoppas det kommer ännu fler svenska barnböcker med huvudrollskaraktärer med olika bakgrunder och etniciteter som visar på vår mångfald i Sverige på ett så här positivt sätt och inte ständigt den svenska kärnfamiljen med en blond flicka och en blond pojke.

Boken ges ut av Avaltea förlag.

Publicerat

Världens väldighet

Den 7 augusti 1974, strax efter sju på morgonen kliver Philippe Petit ut på linan han spänt upp mellan de två tvillingtornen i New York.

En fot på linan. Hans bästa. Balansfoten. Först lät han tårna glida ut, därefter sulan, sist hälen. Linan lade sig tillrätta i fattningen mellan stortå och pektå.

Han är avspänd och taggad i en lyckad kombination och går under en timme fram och tillbaka mellan de höga husen.

Han var inuti och utanför sin kropp på en och samma gång, i stånd att njuta av att höra till luften, att ha lösgjort sig från både framtid och förflutet och det ingav honom det obesvärade övermodet i hans gång.

Det är vad Philippe Petit gör den där dan. Men vad gör alla andra?

I sin roman Världens väldighet låter Colum McCann oss möta de andra. De är huvudpersoner i sina egna kapitel men får perspektiv och nyanser när de dyker upp i de andras. Claire vars son nyss dog i kriget, domare Soderbergh som tappat sin idealism. Jazlyn och hororna uppe i Bronx, Lara som inte längre förstår sin konst. Grabbarna som hackar sig in på telefonnätet. Snutarna.

Varje värld har en axel att snurra kring och i den här romanen heter han Corrigan, en katolsk munk som altruistisk upplåter sitt hem och sitt liv till vem som helst. NewYork-världens medborgare. In och ut glider de i varandras liv och det som kan tyckas vara en isolerad händelse påverkar alla.

Romanen är så bra! Den är skickligt sammansatt med alla människor som växer allt mer i de vindlingar romanen tar. Den blir ett tidsdokument från sjuttiotalets New York. Den är trovärdig och välberättad. Så att den inte fått mer uppmärksamhet i Sverige förstår jag inte. Jag hittar ingen recension på svb.se. Bland bokbloggarna hittar jag några få kommentarer, där till exempel Bokbabbel och A fraction of the web har skrivit om den engelska originalromanen.

Så hörni på Lindqvist Publishing. Det här måste ni göra något åt. Romanen borde vara en snackis och utgiven i pocket! Skicka McCunns singelbok Så sjunger jag för dig till alla bokbloggare och peppa dem att fortsätta med Världens väldighet därefter. Att inte låta den här romanen vindla ett varv till, nej det går inte an.

Världens väldighet. Colum McCann. Utgiven 2009, den svenska översättningen av Lindqvist publishing 2010.