Kategori: Recensioner

Publicerat

Var blev du av Bernadette

9789146221494Först: åh vilken utsökt och behaglig läsning det här har varit. Jag skrattade en hel del, men fick också sån ångest över händelseutvecklingen att jag blev tvungen att läsa sista kapitlet för att komma vidare. Det har aldrig hänt tidigare i hela mitt liv!

Bernadette är en enastående mamma till Bee, Enastående, men också mycket speciell. Hon har svårt att umgås med andra människor och avskyr ”myggorna”, dvs de andra mammorna på Bees skola. Tidigare var Bernadette en av världens främsta arkitekter, men något hände som fick henne att dra sig tillbaka. Bee håller som bäst på att ta sig igenom sista året i grundskolan och levererar lysande resultat. Till hösten ska hon studera på en av de finaste internatskolorna och rektorn där kan inte nog utgjuta sig över hur enastående begåvad och smart flickan är. Pappa är hot shot på ett Viktigt Projekt på Microsoft  i Seattle, där de bor. När han plötsligt får starka indikationer att allt inte står rätt till  lägger han den ena händelsen efter den andra och befarar att Bernadettes mentala hälsa är oroväckande dålig. Han måste få hjälp av specialister. Och det finns många som vill hjälpa honom.

2009 upptäckte jag det engelska litteratur-begreppet: Epistolary novel. Lexikonet översätter det till brev-roman , vilket låter såväl tråkigt som begränsande.  En epistolary novel kan ju innehålla allt möjligt spännande som anteckningar, lappar kastade i papperskorgar, mejl, sms-korrespondens,menyer, tidningsartiklar etc etc. Den här romanen är en sådan i sin allra bästa bemärkelse. Genom allt material och alla perspektiv får man en allt större och bättre bild av Bernadette och varför saker blir som de blir.  Suveränt välberättad. Och dessutom ett snyggt omslag. Köp den! Läs den! Älska den!

Var blev du av Bernadette. Maria Semple. Utgiven 2012. På svenska av Wahlström och Widstrand 2013.

Publicerat

En okänd historia

IMG_0433-001Om det nu var så att Lady Di aldrig dog. Om det nu var så att hon iscensatte sin död. Om det nu är så att hon istället lever ett annat lugnt liv bortom paparazzi och folkets kärlek. Om det nu är så. Hur kan den historien vara?

Månadens bokfrukost var Monica Alis Den okända historien. Runt frukostbordet på Vetekatten är åsikterna som vanligt delade.

På den negativa sidan: Rörig och spretig med alla olika personer som berättar. En del saker kändes inte så relevanta (t.ex. när fotografen plockade upp tjej på baren, men kanske är det för att visa hur han var som person). En del alltför långa meningar. Delarna med väninnorna kändes ganska ointressanta, de är alltför stereotypa (en rödhårig, en brunett, en blond etc.).

På den positiva sidan: Jättespännande. En riktig bladvändare. Beskriver ett trovärdigt liv som prinsessa. (Enligt Spectatia kommer det mesta om prinsesslivet från Tina Browns bok Diana Chronicle. Monica Ali  tackar ju främst henne i slutet av boken också.) Skickligt berättad. Också skickligt att hon aldrig har med namnet ”Diana”. Delarna med väninnorna var verkligen så väl och kärleksfullt berättat. Intressant, öppet slut som är värt att fundera över.

Och som påminner någon om den här dikten:

Stevie Smith – Not Waving But Drowning

Nobody heard him, the dead man,
But still he lay moaning:
I was much further out than you thought
And not waving but drowning.

Poor chap, he always loved larking
And now he’s dead
It must have been too cold for him his heart gave way,
They said.

Oh, no no no, it was too cold always
(Still the dead one lay moaning)
I was much too far out all my life
And not waving but drowning.
Den okända historien. Monica Ali. Utgiven 2011, på svenska året efter av Forum.

Publicerat

Jag biter i apelsiner

422237383_37e63bd6b3_mJag sitter på 16 A och läser det sista. Vad ska jag säga, tänker jag, vad ska jag skriva om den här romanen? På sista sidan skriver jag möjliga ord och meningar.  Hudlöst är ett ord som kan användas, men när jag vänder på boken och läser baksidesblurben ser jag att det ordet står där. Och även om jag stavade fel och skrev hudläst först och det ordet egentligen stämmer bättre, så kan jag inte använda det. Hudlöst. Hudläst. Hud mot hud.

Det luktar varma sängkläder, svettiga och ångestfyllda, där huvudpersonen gömmer sig. Först är det Ödlan, ett lika fysiskt förhållande – hud mot hud – som det hon sedan startar med Lo. Lo som inte har något annat än henne trots att han är så avvisande från början. Jag är inte klar över varför hon går in där. För att hon inte får tillräckligt med uppmärksamhet? För att mamman övergav? För att Ödlan försvinner ibland? Allt kan bara gå åt skogen. Hud skalas av som på apelsinen. Kött och blod kvar och lätt att skada.

Det är ryckigt och rytmiskt och ett nytt sorts språk. Att läsa romanen är att lägga min hud mot hennes hud och känna det hon känner. Jag får ångest. Och kanske stråk av längtan.

Jag biter i apelsiner. Annakarin Thorburn. All lycka till henne för en stor debut och till Gilla förlag som gav ut den 2013

Apelisnfotot är hämtat från här.

Publicerat

Eftersom ingenting varar

eftersomDet är som att läsa snabba andetag.

Är du ensam? Är du ensam eller finns det en man vid din sida? Någon som tålmodigt baddar din panna, håller dig i handen, frågar om du vill dricka något, en man eller kanske ett barn?

Vincent har fått ett brev från kvinnan han en gång älskade. Älskar? Hon dör, skriver hon, och ber honom att komma och säga farväl. Vi följer honom i bilen på väg till Geneviève och han låter deras gemensamma tidigare liv passera revy. Vem ska han få träffa? Hur ska mötet bli efter alla dessa år. Och jag förstår att de lämnade varandra för att något ohyggligt hände. Det fanns ett barn. Ett barn som försvann och som aldrig återfanns.

Hur länge stannar hennes doft kvar i ett tyg? Hur länge tar det innan den också försvinner?

Vincent kommer fram och hittar Geneviève så oerhört sjuk. Men hör här när han frågar henne om var alla böcker tagit vägen:

Ett femtontal… Jag har bara behållit de nödvändiga böckerna. De som hjälper mig att leva.

Det här är nog en av de vackraste romaner jag läst på länge trots det tragiska. Det är kärlekshistorien, det försvunna barnet och den sjuka Geneviève som är så sorgligt och när det framförs med de vackraste formuleringar blir det bara starkare och mer ohyggligt.

Och frågan är om inte romanen finns bland de femtontal nödvändiga böcker jag skulle behålla.

Eftersom ingenting varar. Laurence Tardieu. Utgiven 2006. På svenska av Oppenheim förlag 2012