Kategori: Recensioner

Publicerat

De obotliga optimisternas klubb

Vi ägnar en timme åt att reda ut vad han vill. Han, författaren Jean-Michel Guenassia till den tjocka romanen om en schack- och samtalsklubb i femtiotalets Paris. Ge liv åt en klunga sedan länge glömda farbröder? Minnas en barndom? Skriva en äventyrsroman för pojkar? Nej, vi är långt från säkra. Den har fått lyriska recensioner i dagspressen. Också det funderar vi över.

I Paris växer Michel upp tillsammans med mor, far, syster Juliette och bror Franck. Med goda vännen Nicolas blir han oslagbar i fotbollsspelet baby-foot. En dag spelar han på restaurangen Balto.

Mellanborden längst in hade jag lagt märke till en dörr bakom en grön sammetsgardin. Genom den dörren såg jag medelålders män försvinna, men jag såg ingen komma ut igen.

Trots sin unga ålder, han är tolv år i romanens början,  blir han en del av den lilla schack-klubben bakom sammetsgardinen. Dess observatör och försvarare. De är ett tiotal flyktingar som lämnat Sovjet, Ungern, Grekland och andra länder och många skäl. Deras gemensamma bas blir Café Balto där det längst in finns ett rum för schackspel och ibland ett och annat samtal. De är inga intellektuella. Det är inte den abstrakta filosofins gåtor som ska lösas här och vardagens konkreta problem. Mat, husrum och kärlek. Och politik. Kvinnorna är dock inte välkomna på caféet. Knappt i romanen heller. De hävdar att det som får dem att leva vidare är deras obotliga optimism.

I cirklar gör romanen avstickare och berättar männens vitt skilda historier. De är konsekventa och starka i sina åsikter med de är många och förblir flyktiga också i sin gestaltning. I fjärran finns Algeriet och kriget som brinner. Franck och hans vän Pierre diskuterar livligt vad man borde göra och inte. Till sist bestämmer de sig för att ta värvning och försvara sitt hemland. På Balto råder som vanligt delade meningar. När så Franck deserterar från armén i Algeriet försöker såväl hans pappa som Michel hjälpa till med pengar och skydd. Men så dyker brevet upp som får Franck att vända sin bror ryggen.

Michels stora intresse är läsande. Vi följer honom till studentdags och hela tiden sitter han med en roman i knät. Det vimlar av boktips och bokdiskussioner i romanen. Det är förstås fint. Fint också är att få en riktigt berättelse i handen och det här är rappt och roligt berättat även om hälften vore nog. Men poängen? Näe, där går vi bet.

De obotliga optimisternas klubb. Jean-Michel Guenassia. Utgiven 2009. På svenska av Norstedts 2012.

_____

Hermia tycker att att den trots längden missar att avsluta några av alla trådar. Dagens bok kämpar med att tycka om den men lyckas inte.

 

Publicerat

Mina fräknar

Jag skulle anställa henne direkt. Det noggranna tillvägagångssättet. Engagemanget i  uppgiften. Lojaliteten till uppdraget. Så tänker jag i början om Karin Silvius. Hon är anställningsbar nämligen. Via Manpower och i början av romanen sitter hon på Allfrakt och utför alltför enkla uppgifter. En morgon ser hon att hennes vanliga fräkniga armar har fått ännu fler prickar, i nya formationer och när den första bokstaven bildas på armen släpper hon Manpower och börjar sin noggranna undersökning och dokumentering av sin kropp. I uppförstorade foton kan hon närgranska varje fläck och fler bokstäver dyker upp.

Hon lever tillsammans med Mats som hon träffade under universitetstiden. Snabbt förstår jag att hon är den duktigare av dem. Den som bäst lyckades på tentorna och var vassast. Ändå är det han som jobbar på UD. Hon som blir kvar på korttidsuppdrag hos Manpower. Vad har egentligen hänt?  I små detaljer låter författaren mig förstå att relationen med Mats är usel. Att Karin inte vet vad hon ska göra åt det. Ska hon göra något åt det? Nu kommer Mats kommer hem från Indien och berättar att han träffat någon annan och att kvinnan dessutom är gravid.

Jag borde skrika och slå honom, slänga ut hans kläder på gården eller åtminstone gråta, böna och be. Men det enda jag förmår göra är att långsamt luta mig åt andra sidan, vända honom ryggen, hastigt kasta upp täcket över axlarna och försöka somna om. Det känns som om jag blivit uppsprättad och tömd på innehåll. Alldeles tom men ändå egendomligt tung sjunker jag långsamt ner i ett bottenlöst svart hål.

Det är många trådar vävda i den här berättelsen. När jag tror att fräknarna ska vara grunden träffar Karin grannkvinnan Sabine och en vänskap uppstår. Det visar sig att Sabine blivit gravid på en fertilitetsklinik i Danmark och uppmanar Karin att göra detsamma. I samma veva uppstår en konflikt mellan Mats och den indiska kvinnan samtidigt som Karin får ett superuppdrag på företaget Biotechnic. Med samma intensitet som hon lagt på fräkenstudier angriper hon sitt nya jobb och blir snabbt populär. Det lugna berättandet i första delen av boken drar i väg i något okontrollerbart, ja du vet, som fräknar som meddelar sig på huden. En fantastisk debut säger jag trots att jag skulle vilja ha färre saker som händer. Och ett fint språk som jag hoppas får se i många tappningar framöver.

Mina fräknar. Sofia Hallberg. Utgiven av Damm 2012

_____

Romanen var vår septemberbok i frukostbokklubben. Andra som skrivit om boken är Bokbiten som också gillar språket och Calliope som skräms av det klaustrofobiska.

Publicerat

Som om jag frågat

Jag var aldrig nån hejare på träslöjd. Det jag minns allra mest från alla lektioner var lärarens: mmm, det känns hackigt, sandpappra lite till. Och jag sandpapprade och sandpapprade på smörkniven eller ljusstaken eller vad det var. Kände med handen, nu kan det väl ändå inte.., men jodå: mmm, det känns hackigt, sandpappra lite till. Så i nian var det dags för spegelramen. Jag tänkte att nu jävlar ska det inte hacka någonstans. Jag filade och filade, sandpapprade och sandpapprade med allt tunnare varianter. Till sist visade jag fram mästerverket. Läraren drog med handen överallt, kände om igen, till och med blundade. Och så:

Bra, Ann-Sofie inte ett hack.
Ha!

En bloggy om träslöjd? Nej, om hack och sandpapper. För när jag läser Som om jag frågat tänker jag på att den berättartekniskt är helt utan hack. Mellan dialog, tankar, berättande delar och tillbakablickar lotsar författaren mig som läsare så elegant att jag är armkrok med John, huvudpersonen, hela tiden. Att vara hemma är en plåga och han tar hellre cykeln på en planlös tur för att slippa gå hem och lyssna på tystnaden.

Det kändes som att ta det första fria andetaget efter en hålla andan-tävling under vatten när jag klev ut på bron och stängde dörren bakom mig.

Nej, det är ingen som super. Ingen har någon psykisk störning. Inget våld eller övergrepp. Det här är läget när mamma och pappa inte längre pratar med varandra, när pappa sticker iväg på ovanliga ärenden, när mamma inte längre skrattar. Det läget. Och när bästa tjejkompisen blir ihop med bästa killkompisen och man är jävligt ensam. Det läget. Där berättartekniken är genomarbetad och utan hack, är berättelsen sannerligen som det där sandpappret. Det river och rispar när jag läser och jag ligger oavbrutet på gråthulkgränsen för att jag känner så starkt för alla inblandade. Jag kommer på mig med att hålla tummarna. Vill lägga armen runt Johns axlar och säga att det ordnar sig. Vill ge föräldrarna uppmuntrande tillrop: håll ut håll ut!

Och jag är glad att det till sist river i allt tunnare varianter. Att jag kan slå ihop boken och också få ta det där första fria andetaget. Det här är nog den bästa av Lindbäcks romaner. Hittills.

Som om jag frågat. Johanna Lindbäck. Utgiven 2012 av Rabén & Sjögren

Publicerat

Torsdagsänkorna

På mötet pågår diskussionen högt. Den ena falangen – de är få– vill att vi ska tydligt avgränsa våra hus och vår trädgård från omgivningen. Staket. Skyltar med Privat område. Den andra falangen – min – svarar: Kanske vi helt enkelt skulle flytta våra hus någon annanstans? Någonstans långt från Stockholm. Dit man måste ha bil för att komma och där vi kan omringa vårt hus med höga murar för att markera att vi är något annat än det som finns utanför? Mötet avslutas. Ingen konsensus uppnås.

Utanför Buenos Aires ligger ett sådant muromgärdat område. Inga likheter i övrigt med mina bostadshus. Här, i La Cascada som området i Argentina heter, bor de mer lyckade, de mer exklusiva, de som har behov av att skydda sig mot  fattigdom och våld. I husen lever kanske inte de lyckligaste familjerna, de sliter med sina problem som alla andra. Men det är i alla fall skönt att bo ombonat och tryggt. Eller som vakten säger när det är bråk utanför staden.

Ni behöver inte oroa er, vi är rustade, i La Cascada kommer de inte in.

Om torsdagarna träffas några av männen för en middag med kortspel hos Tano Scaglia. Den här torsdagen är som vilken torsdag som helst.  Bortsett från att tre av dem kommer att hittas döda i botten av Scaglias pool.

Det är inte dödandet som är centralt i den här berättelsen. Det är det som pågår bakom de stängda dörrarna i husen. Det välordnade samhället: Enade vi stå, söndrade vi falla. Högst intressant och spännande. Romanen har dessutom det där språket jag tycker om. Detaljrikt utan att bli bildspråkligt och pladdrigt. Exakthet utan att bli torftigt och fattigt. Om Claudia Piñeiro kan jag läsa att hon har skrivit många böcker på spanska. Jag är glad över översättningen. Hon kommer till bokmässan, förresten och jag ska försöka komma förbi och lyssna. Jag tror att hon är lika intressant som sin bok.

Torsdagsänkorna. Claudia Piñeiro. Utgiven 2005. På svenska av Leopard förlag 2012.