Kategori: Recensioner

Publicerat

En vecka i Berlin

Åh, den är så charmigt laidback-ish. Ung man – Jesper – som lämnade hemstaden och föräldrarna för att söka äventyret och bli till i Berlin. Men det gick inte så bra. Romanen han skriver på har blivit ett 1200-sidigt monster som är oläsbart. Extraknäcket på tidningen går väl sådär.  Kärleken, tja…

Så vad är meningen med livet, undrar han. Är det bara…det här?

Först är du ung och smider stora planer, och allt tycks vara möjligt och trettio år senare vaknar du och märker att inget stämmer. Och du kan inte ändra på längre, och då har du inte ens gjort några stora misstag.

Nu är det den allra sista veckan innan han ger upp. Kompisen Gustav kommer tillbaka från Barcelona och barndomsvännen Frank behöver räddas ur familjens grepp. Jesper är motvillig för

här bör jag kanske säga att den gode Frank verkligen var en av de mest långtråkiga människor jag kände. Bara så att ni inte blir besvikna senare, för att ni nu väntar er nåt annat, vad vet jag, en cool snubbe som till slut skjuter nån eller så.

Du hör tonen? Visst, för Jesper riktar sig till mig-läsaren med ett tydligt du. Han vill förklara sig, vara lite allvetande och framåtsyftande ibland, ja vara mån om mig och min läsning kort och gott. Han är en snäll kille. Trots allt! Snäll mot Frank, mot katter, mot granntanten.  Dag för dag följer jag honom sista veckan medan hans resväska står packad och hoppas att allt ska hända. Jag hade gärna läst den här tragikomiska romanen i Berlin. Men jag skrattade gott hemma i soffan också.

 En vecka i Berlin. Benedict Wells. Utgiven 2009, på svenska 2011 av Thorén & Lindskog

 

Publicerat

Du gamla du fria – Liza Marklund

Jag har inget att läsa när vi är i Thailand. Jag har plöjt böckerna jag hade med mig och jag försöker febrilt låna böcker på elib via paddan men får det helt enkelt inte att funka. Då rycker Mattias på Piratförlaget ut till min räddning och skickar mig Du gamla du fria som e-bok. Liza Marklunds senaste om Annika Bengtzon. Jag hade egentligen tänkt lägga ner Annika-böckerna eftersom jag tycker de börjar tappa lite av stinget men ack vad jag får äta upp det.

Jag sträckläser Du gamla du fria en hel natt. Kan. Inte. Släppa. Den.

Borta är mord och halvkackiga mordupplösningar med en Annika som själv hamnar i olika krystade gisslandraman. Nej, nu är det Annikas man Tomas som hamnar i ett gisslandrama i Afrika och Annika själv är fast på hemmaplan. Allt är mycket trovärdigt beskrivet. Särskilt delarna från gisslansituationen i Afrika är mycket välskrivna. Upplösningen är inte förutsägbar. Annika handlar inte efter standardmodellen och handlingen är rå, dramatisk och spännande rakt igenom. Jag gillar.

Mer sånt här tack, Liza Marklund!

Du gamla du fria är den nionde deckaren om Annika Bengtzon och ges ut av Piratförlaget.

Publicerat

Elsas hemlighet

Det börjar lovande tycker jag. Jag gillade första boken i Sofi Farhmans trilogi om modebloggaren Elsa. Den var rapp, underfundig och rolig. Elsa var street smart, bjöd på sig själv, gjorde bort sig men gav aldrig upp. Andra boken tappade en del i tempo och var inte lika rolig som första. Den tredje boken tänkte jag först inte läsa men så plöjde jag den två kvällar i badkaret i alla fall.

Elsa tappar sitt jobb som modebloggare och skribent på den stora kvälltidningen Bladet men söker istället jobb på stora modetidningen Elegance. Fast först rumlar hon runt en del i New York och Miami, den del av boken som absolut inte har något med resten att göra. Samtidigt väntar hon febrilt på att hennes pojkvän, den stora modeskaparen, ska fria.

Som sagt, det börjar lovande, men tyvärr orkar den inte hålla tempot och rappheten rakt igenom utan det slutar som en halvt bättre Harlequinroman, för förutsägbart, för tillgjort, för utstuderat. Det som var ganska kul att läsa om i de tidigare böckerna, om modevärlden, bloggvärlden och den tuffa mediesvängen är som helt bortblåst.

”Nej, tyvärr” är mitt betyg.

Elsas hemlighet är tredje delen av en trilogi av Sofi Fahrman. Utgiven av Norstedts.

Publicerat

Blå skymning

I själva verket hade det jag gjorde på den tiden faktiskt mycket lite med skrivande att göra; det enda jag gjorde var att skissa upp en rytm och sedan låta denna rytm säga mig vad det var jag höll på att berätta, skriver Joan Didion i Blå skymning.

Även om hon sedan hävdar att hon lämnat detta sätt att skapa text, med x och xxx som sedan ska ersättas i nästa redigering, är det rytmen jag hittar och vilar i. De upprepade fraserna. Språkets melodier. Sättet att i cirklar gång på gång närma sig berättelsen om dottern Quintana. Och hennes död.

Det finns en allmängiltighet i boken, inte bara för att alla kan drabbas av att ett barn – vuxet eller inte –  dör från sin mamma. Utan också för att Didion förmår att prata om döden och därmed livet ur andra perspektiv. Om åldrande, ensamhet. När memento mori inte längre blir livsbejakande. När hotet om död – den egna – inte ger  koncentration och fokus på det som är viktigt utan i stället rädsla.  Samtidigt:

Ni kanske inte förstår att det fortfarande finns något att förlora.

Men det finns inte en enda dag i hennes liv då jag inte ser henne.

Blå skymning. Joan Didion. Utgiven 2011 och på svenska av Bokförlaget Atlas 2012