Mats kamp. Så många hurrarop bland recensionerna har den fått. Och , jo den var bra. Inte så att jag vill bygga altare som JoÖ uppmanar till i sin entusiasmerande bloggy. Men ett stort hurra ska boken få! Jag har tidigare läst om ungdomsåren i Hey Princess (men inte Pojken i skogen) och här kommer karriärutveckling och familjen in. Det är smart, engagerande och träffsäkert.
När jag tittar på de vältecknade sidorna önskar jag åter att mina dagböcker var ritade i stället för skrivna med alla dessa ord. Observera nu när du läser vidare att jag på intet sätt jämför mig med Mats Jonsson. Vad jag vill göra är att i elfte timmen uppfylla det nyårslöfte jag lite luddigt avlade i januari : att ge mina vanligen svårmodiga och ordrika introspektioner ett illustrativt lyft. För saken är den att jag inte en enda gång tecknat i mina anteckningsböcker under året.
Så: Jag börjar med en enkel men typisk händelse i mitt liv (klicka upp bilden om den är för liten)
Utan att värdera mitt liv, så ber jag dig betrakta bilderna. Det tog mig galet lång tid att rita. I januari skrev jag att en finess med att teckna istället för att skriva var att det skulle gå snabbare. Det är inte så. Jag suddade, ritade om, suddade och ritade om. Det beror förstås på att jag inte är konstnär och heller inte tränat särskilt mycket. Jag hade Mats kamp som förlaga för att rita mig själv. Ändå är det sammanhanget som gör att vi förstår att det är en och samma kvinna, inte fyra stycken, som har magasin-problem. Men det svåraste var själva innehållet. Att komma på vad jag skulle välja och hur jag skulle illustrera det . Min sorterings- och städiver i all ära. Men om det nu ska ta en förmiddag för en sådan liten händelse, hur ska det gå när jag vill utreda meningen med livet eller funderingar kring roliga saker att göra nästa vecka?
Så, jag vet inte jag. Mina moleskine-böcker får nog fortsätta att vara ordrika, ältande och babbliga. Och med dessa visdomsord avslutar jag mitt års sista recce. Läs Mats kamp uppmanar jag dig och tackar för uppmärksamheten. En avslutande Årets-lista kommer förstås närmare tolvslaget.
Mats kamp. Mats Jonsson. Utgiven av Ordfront 2011
Jag sitter vid fönstret och tittar oroligt på det där fina bambu-staketet på balkongen. Just nu tror jag att det bara är ljusslingenätet som håller samman bambupinnarna och blåsten ser inte ut att avta. Solen skiner, det är tio plusgrader och bortsett från blåsten skulle det kunna vara en härlig vårdag. Men nu är det ju annandag jul när jag skriver det här. Och jag vill behålla christmas spirit ett par dagar till och även om jag inte längtar tillbaka till förra årets snömängder så kommer jag strax dra ner persiennen för att fortsätta min annandagsjul-läsning.
I