Det vackra arktiska blå

Såg ni Björn Gustavsson hos Skavlan i fredags? Han berättade om när han var så stressad att han ”kissade hårt”.  Det betyder att han pressade på hårt så att det skulle gå fortare.

Så läser jag Evig natt. Jag läser den hårt. Jag är rädd men att sluta läsa går inte. Då skulle jag stanna i det där otäcka arktiska tillståndet och drömma mardrömmar. Så jag läser hårt i förhoppningen att det ska komma en katharsis och någon form av upplösning.

Jag älskar verkligen böcker som handlar snö och is och mörker. Det blå arktiska ljuset är min färg och det är så lockande att kliva tillbaka till 1937 där Jack väljs in att få delta i en expedition till Svalbard. Tillsammans med tre andra män ska han utforska den nordöstra delen av den största ön, Spetsbergen. Gruhuken.

Snart anar de av besättningens underliga beteende att Gruhuken har hemligheter som ingen törs prata om. De får råd att bygga sitt hus på vissa platser, och undvika andra. Steg för steg övergår känslan av äventyr till något spöklikt obehagligt. Hur ska de klara att övervintra här?

Kanske finns det elegantare sätt att bygga upp psykologisk spänning än så som det görs i den här boken. I en annan miljö än den arktiska vet jag inte om jag skulle bli så rädd. Nu är det så enkelt att tänka på ödsligheten, vidderna, ensamheten och utsattheten därför att jag känner så starkt för snön, isen och mörkret. Jag lever mig in i boken så otroligt mycket och jag nästan spricker av den hårda läsningen. Att det dessutom är hundar med i handlingen gör inte saken lättare.

Hur det går? Jag sitter ju här och skriver, eller hur. Jag överlevde. Det enda jag vill nu är att någon annan läser den här boken så att vi kan prata om den.

Evig snö. Michelle Paver. Utgiven av Semic förlag 2011.

_______

Tipset kom från En och annan bok vid vår skräckbrunch.

Rädd att flyga

Hur skriver man om en bok som det redan skrivits flera spaltkilometer om? Blogginlägg, recensioner, essäer, artiklar. Vad mer finns det att säga om denna ikon i den litterära historien? Det är väl bara att instämma i hyllningskören.

Boken är helt fantastisk. Språket är ljuvligt, hennes beskrivningar av tiden av att vara mellan 20 och 30 är på pricken perfekt. Alla tankar, funderingar och förvirringar finns där. Hon är djärv och orädd när hon beskriver den komplicerade kvinnliga sexualiteten. Kvinnors lust som varit så kontrollerad under så många hundratals år släpps nu helt fri på ett helt opornografiskt sätt.

Erica Jong lyckas beskriva det så komplicerat och äkta som det är. Det är fullt med explicita beskrivningar men det blir aldrig tantsnusk eller porr. Skickligt gjort verkligen.

Jag gillar också att boken är så full av litterära referenser. De fullkomligt haglar av dem. Erica Jong var 31 år när boken gavs ut och som jag förstår är den till stora delar självbiografisk. Hon är modig. På bokmässan förra året lyssnade jag på henne och hennes enda råd till alla de som vill skriva var att man absolut måste strunta i att tänka på dem som ska läsa boken sen. Det skulle jag nog aldrig kunna och därför är Erica Jong i en egen genré!

Jag träffade henne på bokmässan och fick mitt ex av Förföra demonen signerat. Det var stort. Mina tre största författarmöten har varit när jag 1.) befann mig i samma rum som Jung Chang, 2.) när jag fick berätta för Elisabeth Gilbert att hennes bok förändrade mitt liv och hon inte bara viftade bort det och 3.) då jag berättade för Erica Jong vilken inspirationskälla hon är.

Frihet & fruktan av Isobel Hadley-Kamptz

Vad är frihet och vad definerar liberalismen? Stora frågor som Isobel Hadley-Kamptz ställer i sin resonerande bok Frihet & fruktan – tankar om liberalism.

Jag läser den lite halvkoncentrerat i en solstol i Thailand. I split vision-läge då jag försöker läsa så mycket det går då minstingen sover och stora leker med pappa.
Den här boken förtjänar mer men jag får mersmak och flera tankar fastnar kvar länge.

Jag funderar till exempel på det hon skriver om kommersialisering. Hur vi inte längre bygger staden med stadsplanerare som noga planerar varje gångstråk och park utan att det är mer kommersiella intressen och byggföretag som styr. Hur friheten för små handlare att öppna butiker har inskränkts för att det nu mera nästan enbart är stora gallerior som byggs där alternativa butiker inte har råd att hyra lokal. Vi kanske har fler ställen att handla på men det är samma gamla stora kedjor vi möts av överallt.

På samma sätt bygger vi stora arenor för att kunna ta emot världsartister som Madonna men de små kvarterskrogarna får inget tillstånd att spela musik och små band och artister får svårare att ta sig fram.

Andra saker som hon tar upp är kvinnors frihet, aborträtten som skiljer sig åt i olika länder. Vissa förespråkare i USA vill ha full aborträtt till vecka 40 medans andra länder förbjuder abort från dag ett. Vad är frihet och vilken rätt har vi att bestämma över ett ofött liv.

Boken är som sagt mycket spännande och tänkvärd och ett självklart julklappstips tycker jag till alla dem som gillar att fundera.

Det enda jag saknar är referenser och noter. Vissa saker och påstående skulle jag vilja kolla upp och tyvärr blir en del hängande i luften därför.

Boken ges ut av Natur & kultur och kom i början av oktober i år.

Tony och Susan

Var börjar jag en bloggy om denna säregna roman? Handlar den om relationen mellan läsare och författare? Om skrivande? Om kärlek eller något helt annat?

Romanens Susan var i sin ungdom tillsammans med Edward. De var som gjorda för varandra, eller hur, det var ju vad alla tyckte. Men hans allt djupare depression, inte minst beroende på romanen som aldrig blev skriven, gjorde förhållandet omöjligt. Susan träffade hjärtkirurgen Arnold, gifte sig, fick barn.

Under tiden sköter hon hemmet, betalar räkningarna, städar och lagar mat, tar hand om barnen, undervisar tre timmar i veckan på ett förberedande college medan hennes man reparerar hjärtan på sjukhuset. På kvällarna läser hon, föredrar det framför tv. Hon läser för att slippa tänka på sig själv.

Tjugo år senare dyker Edwards roman upp i Susans brevlåda. Med ett kort brev där han ber henne läsa och gärna, om hon har tid, berätta vad hon tycker.

Susan läser Edwards roman Nattdjur. Och jag läser Edwads roman Nattdjur. I precis samma takt som Susan. Hela Nattdjur läser vi, Susan och jag och när hon stannar och reflekterar gör också jag det. Nattdjur handlar om Tony vars fru och dotter råkar illa ut. De förs bort och dödas av tre män framför ögonen på Tony. Utredningen av mordet leds av en allt sjukare poliskommissarie och metoderna ligger långt utanför lagens skrank.

Susan är knivskarp när hon dissekerar orsaker, konsekvenser och reaktioner hos såväl sig själv som Tony och lägger upp allt till beskådan på skärbrädan. Men där Susan ser likheter mellan sig själv och Tony och upphetsas av hämndens mekanismer blir jag inte berörd. Jag läser romanen som en forskningsrapport: Definition, beskrivning och analys. Visst imponeras jag av den välgjorda strukturen där boken-i-boken är lika viktig om inte mer. Jag tycker absolut att språket är knivskarpt och välformulerat. Jag blir betagen av reflektioner kring läsande och skrivande. Men drivkraften i min läsning blir inte en skönlitterär upplevelse utan att ta del av analysen.

Tony och Susan. Austin Wright. Utgiven av Wahlström&Widstrand 2011. Ursprungligen kom romanen ut 1993, men återutgavs i USA 2010.