Hör upp! Jag har läst en roman som faktiskt sitter som ett drömspel i min hjärna, fint och mycket tänkvärt. Liksom mjukt plingande, runt,
runt snurrar det och släpper mig inte hur jag än försöker. Det kändes på en gång. Carolin och Clara, de två ungdomarna som möts i förberedande skola för högre musikstudier vid sexton års ålder. De är utlämnade till varandra på det internatboende utbildningen innebär. Båda vilsna på olika sätt. Båda beroende av just det den andra har att ge. I en svårförklarlig symbios lever de vägg i vägg, sida vid sida. Musiken har de gemensamt, Carolin på fiol, Clara på cello. Men framför allt har de fantasierna och längtan (och rädslan) efter livet som sen ska börja.
Vi får följa de bådas unga år genom den vuxna Carolins ögon, då hon refererar till deras historia för att försöka förstå det som nu händer. Varför svarar inte Clara? Varför kan hon inte bara vara som en vanlig människa? Bete sig som folk. Jag vill inte berätta mer, jag vill verkligen att ni läser själva. Jag tänker på alla med bipolär sjukdom, oroligt inre och oförklarliga mentala dippar. Och jag tänker att hur man än tolkar Anna Schulzes mjuka, musikaliska språk, är det en inblick i den mänskliga skörheten hon ger oss.
Missa inte, hörni.
ps. Så klart måste jag nu läsa Schulzes debut också, som jag helt missat. Längtar. ds
