Recensioner – Sida 238 – Breakfast Book Club

2011/05/08

Mina vackra ögon av Nina Hemmingsson

Jag har längtat och längtat och äntligen är den här. Mina vackra ögon av fullkomligt briljanta samtidsskildraren, illustratören och serieskaparen Nina Hemmingsson. Få personer kan som hon, komprimera vår tid och vilka vi är i den, till bara en enda serieruta. Få personer har också formuleringsspets nog att göra det både obeskrivligt roligt och så ända in i märgen sant. Kanske är de avhängiga av varandra de där två. Vad hade humorn varit om det som beskrevs inte var i allra högsta grad igenkännbart? Jag är din flickvän nu, som kom 2006, är numera en klassiker, vars små dialoger blivit interna skämt och folkligt svar på tal. Hur bemöter man ”lilla-gumman-attityd” om inte med bajshumor, klyschor med klyschor. Och med tystnad möter vi våra hurtiga vänners svårighet att hantera vårt mentala mörker, för vad annat kan vi göra?

På torsdag ska jag fira släppet av boken, då Kartago samkör release av Mina vackra ögon och Kellermans Rocky volym 20 på Strand. Skvaller och bilder kommer.

2011/04/30

Tareq Taylors kokbok

Maken gick och vann en kokbok och nu har vi äntligen bläddrat igenom och satt post-it-lappar på de maträtter vi ska laga. Det var mycket gott att välja mellan med udda och spännande ingredienser. Men var köper man curryblad och marsalavin egentligen?

2011/04/282014/04/29

Frukostträff med Spill

Hälften orkade inte läsa ut. Hälften läst med stor behållning. Ungefär så var ställningen när vi diskuterade Spill på tolfte frukostträffen. Spill är skriven av Sigrid Combüchen och fick 2010-års augustpris.

Långsam och seg i början tyckte de flesta. Det var en tröskel på ungefär 100 sidor som man måste ta sig över (vilket flera av oss inte orkade), men sen flöt det på. Fantastiskt språk, udda grepp och fina miljöbeskrivningar. En lite annorlunda roman men omtyckt.

Ja, det var lite kort hur diskussionerna gick på träffen.

2011/04/26

Döden & Co av Lukas Moodysson

Nu har jag precis läst sista sidan. Och jag tycker precis som jag skrev i halvtid att Döden & Co är mycket läsvärd. Jag gillar språket som upprepar sig liksom i tankar som inte vill släppa loopen. Jag vet exakt hur det känns. Lucas far har gått bort och inget blir som det var. Jag gillar hur Moodysson beskriver sorgeprocessen och minnena som vävs ihop, eller snarare hur minnena blir en del av sorgeprocessen. Den desperata längtan efter att förstå varför allt blev som det blev, och rädslan att få veta detsamma. Identitetssökandet i och med att någon går bort är så på pricken beskrivet liksom den idoga kampen att överleva samtidigt som viljan att dö aldrig varit större. Dubbla känslor så stora att de riskerar att förgöra hela personen.

Något får mig att tänka på Lars Noréns dagbok. I sättet att beskriva vardagen, arbetstyngd konstnär söker mening och sätt att hantera det kreativa trycket över bröstet. Men också det så kallat manliga geniet som tror sig se världen på ett unikt sätt, urskulda sina fula tankar om oskuldsfulla objekt till kvinnor, som något djupt djuriskt och ofrånkomligt, till och med för ett geni. Jag blir väldigt trött på de ständiga ältandet om näpna flickansikten, bara skuldror och mitt i allt ihop dåligt samvete för just ältandet. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det är värre att kommentera sig själv som gubbsjuk när man är det än att bara vara det.

Oavsett mina känslor kring medelålders män som drömmer om unga kvinnor håller jag Döden & Co som en intressant och fin roman som jag är mycket glad att jag läst, och säkert kommer att tänka en hel del på i framtiden.