Kategori: Recensioner

Publicerat

Schulman x 2

Har sträckläst Alex Schulmans båda böcker. Jag började med den andra först, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.

Trots att jag hört delar av texterna i hans sommarprat och trots att det sägs att stora delar först publicerats i hans blogg (som jag inte läst) så gör det ingenting. Jag gillar det jättemycket.

Framförallt gillar jag hans språk. Jag tycker om att han använder ord som taxibil och inte bara taxi. Att han använder jumper istället för tröja när de ska köpa dotterns första klädesplagg. Jag gillar formuleringar som ”Jag går som man går på tåg” när han beskriver hur berusad han är och går igenom lokalen.

Språket är levande och känslorna är utanpå och så sanna. Det här är verkligen en helt annan bild av Alex Schulman än den som man fått genom medierna.

Den håller inte ihop riktigt till slutet. Slutet känns lite ihophafsat, som det skrevs i efterhand för att få till ett slut. Annars är det mycket, mycket bra.

På torsdag så diskuterar vi boken på frukostträffen på Vetekatten.

Jag vill bara läsa mer efteråt så jag fortsätter direkt på hans debutroman Skynda att älska. Jag förälskar mig inte i språket lika mycket. Det känns som han utvecklat det efter debuten men boken är mycket varm och handlar om hans älskade pappa Allan Schulman. Ett pappaporträtt som till mesta del är fyllt av kärlek men det finns även några taggar men de blir aldrig så starka att de berör tycker jag. Inte som andra pappaporträtt man läst.

Tycker inte debuten är lika stark som Att vara med henne… och här skiljer sig min åsikt mot de flesta andras har jag förstått.

Hur som helst ser jag fram emot kommande romaner av Alex Schulman. Jag tror om trettio år kommer han vara en stor författare och Babelredaktionen som hånade honom genom att stämpla honom i pannan ironiskt med ordet författare kommer skämmas precis som Bonniers fick stå med lång näsa när de refuserade Astrid Lindgren.

Publicerat

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Det här med skräck. Att redan innan filmen börjar eller boken öppnas veta att nu kommer jag bli rädd om författaren lyckats. Är det inte något kontraproduktivt i det? I mig känns det i alla fall så. Det mest skrämmande jag vet är den ovissa känslan, oro och misstänksamhet som smyger sig på.

Redan från början vet jag att Döden på en blek häst (Forum) är en skräckroman. En suggestiv sådan. Det är kväll och jag öppnar den och läser de första två meningarna.”Birgittas sista dag i livet var inte anmärkningsvärd. Utom själva slutet då”. Jag låter blicken sluka ord efter ord efter ord efter ord. Jag sväljer hårt ibland, skrattar till ibland, vid ett tillfälle måste jag torka bort tårar.
Plötsligt har jag bara 14 sidor kvar och det har blivit sent på natten. Jag som aldrig brukar kunna hålla mig vaken när jag läser i sängen. Det är sådan den är, den här boken. Omöjlig att sluta läsa.

Förutom att jag har en faiblesse för äldre universitetsmiljöer, framför allt i England, är också karaktärerna precis så perfekt belysta att skuggan alltid döljer något. Det märks att Amanda Hellberg är hemvan i de miljöerna. Historien om Majas sökande efter sin mamma är både rörande och mystisk. Från tåget anar vi  Brightons hamngränder genom fuktig dimma. Jag ligger i argentinsk sommar och läser, men drar täcket om mig, för det är faktiskt kallt. Ruggigt.

Döden på en blek häst är väldigt lättläst, den är liten i formatet och har inte mer djup än att man kan läsa ut och gå vidare på några fokuserade timmar. Och det är bra, jag har längtat efter en sådan roman. Så jag läste sista sidan, slog igen och somnade, med en svag doft av liljekonvalj omkring mig.

Och ja, jag drömde mardrömmar den natten.

Andra som recenserat den är bl a.  En bokcirkel för alla, Bokbabbel, Boktoka, Johanna L på Bokhora och Bokomaten.

Publicerat

Strindbergs stjärna av Jan Wallentin

Om jag hade haft tid nu och inte känt mig så stressad över tusen saker, hade jag skrivit en riktig recension. Men nu hinner jag inte, så jag sammanfattar bara mina känslor efter att ha lyssnat på Johan Rabaeus läsning av Strindbergs stjärna. Om jag säger så här: Jag rekommenderar den inte. Inte alls. Jag vill till och med höja ett varningens finger. För att vara en äventyrsroman lider den av förvånansvärt lite spänning (ingen alls), mystiken lyser med sin frånvaro och den är trög från början till slut. Det tråkigt, för Jan Wallentin kan formulera sig, har lagt ner mycket tid på research säkert, och dessutom haft tålamodet att skapa en story, men för mycket saknas för att jag ska tycka att den är läsvärd. Jag blir bara matt, trött och bedrövad. Och denna bok ska ha sålts till 16 länder innan den ens kom ut på svenska marknaden? Rabaeus gör ett OK jobb dock.

Slut på surmeddelandet, återkommer med ny attityd och rosiga kinder inom kort.

Publicerat

Elsas värld av Sofi Fahrman

För ett år sen läste jag Elsas mode av Sofi Farhman, första boken om modebloggaren Elsa som gör kometkarriär i modevärlden med sn blogg Elsas mode. Tyckte boken var rar, spännande och rolig och såg fram emot uppföljaren Elsas värld. Nu har Elsa fått kontrakt med den stora kvällstidningen Bladet och ska få åka till New York Fashion Week.

Tyvärr slutar det vara spännande där. Det som var kul i första boken blir bara slapstick och plumpt i andra boken. Elsa gör bort sig stup i kvarten men istället för att röras med henne så blir jag bara irriterad på hur korkad hon är. I första boken var hon lite street smart som jag minns det men nu har hon förvandlats till en stupid blonde.

Och så händer det ingenting. Efter drygt halva boken väntar jag fortfarande på någonslags handling men det kommer inte. Jag är väldigt nära att ge upp….Den här boken kommer inte gå till historien.

Lite roligt är det med all namedropping från mode- och bloggvärlden, men thats about it.