– Bland det bästa vi läst i klubben, sa Pär vid diskussionerna om Sofi Oksanens Utrensning som vi diskuterade på Breakfast Book Clubs marsträff.
– Fantastiskt språk och vilken inledning, sa Ann-Catrin.
Ja, samtliga runt bordet den här morgonen tyckte att Utrensning var väldigt bra och stark. Samtidigt var det flera som hoppade av sent på grund av att de tyckte boken var långtråkig och dålig.
Själv tyckte jag boken var fantastiskt bra. Oksanen har en förmåga att utan allt för mycket omskrivning låta små detaljer tala om en hel stämning. Hennes språk är koncist men samtidigt målande. Jag tyckte att hon påminde lite om Jouce Carol Oates som man vill att Oates ska vara. Ofta snöar JCO iväg och hennes böcker tenderar att bli så långa. Varenda dag ska beskrivas, varenda stund. Oksanens tempo är rappare. Det går fortare vilket jag gillar.
Vi pratade en del om att Estland under den här tiden är en ganska mörk fläck i vårt historiemedvetande. Trots att det är vårt grannland har vi ingen aning om att det var så här (illa). Hur det är att längta efter väst, att leva med att ha resväskan alltid packad, motståndsrörelse och kommunism.
Några ogillade tidshoppen och tyckte det var svårt att hänga med, för andra var det inget problem.
Vi dröjde oss kvar vid slutet. Utan att avslöja för mycket så var det en del frågetecken som rätades ut men det krävdes lite diskussion mellan oss för att reda ut det hela. Vi hade tolkat slutet lite olika.
Läs gärna också Anna Toss, som tyvärr inte kunde vara med på träffen, hon har skrivit vad hon tyckte om boken här.
Jag vill bara läsa mer efteråt så jag fortsätter direkt på hans debutroman Skynda att älska. Jag förälskar mig inte i språket lika mycket. Det känns som han utvecklat det efter debuten men boken är mycket varm och handlar om hans älskade pappa Allan Schulman. Ett pappaporträtt som till mesta del är fyllt av kärlek men det finns även några taggar men de blir aldrig så starka att de berör tycker jag. Inte som andra pappaporträtt man läst.