Kategori: Recensioner

Publicerat

Regn och åska

Regn och åska är kärlekshistorien mellan Rein och Oskar som träffas i Tallin. Oskar är svensk och Rein är est. De är sexton år och det är sommarlov. En viktig historia som berättar om kärleken och attraktionen mellan två unga män. Åtminstone jag har inte läst särskilt många sådana berättelser. Boken är bra men jag känner mig otroligt lite i målgruppen. Hade jag själv varit tonåring, gay och funderat på det här med att komma ut hade jag förmodligen älskat boken. Den är rak och skriven utan krusiduller och onödig romantik.

Författaren heter Håkan Lindquist. Ges ut av Charlie by Kabusa som ger ut böcker med inriktning på queer och hbt-frågor. Dessutom har boken ett soundtrack som kan avlyssnas här. Och en filmtrailer:

Publicerat

Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs

Jag har som jag tidigare har skrivit lyssnat på Katarina Ewerlöfs inläsning av Högre än alla himlar. Och jag måste verkligenerkänna- sällan har jag haft så lätt för att bege mig ut på promenad. Och långt har jag gått också, kanske inte lika fort som vanligt, men ändå. Romanen är verkligen som en tv-serie eller långfilm. Kompisgänget i början av 2000-talet, som driver åt olika håll, men älskar varandra för mycket för att ge upp varandra. Samtal om livet, världen och vardagen. Ibland känns det löjligt och tillgjort hur än den ena, än den andra, efter att ha umgåtts så tätt som de gör, måste fråga varandra saker som borde vara självklara. Det känns liksom som att de bästa vännerna egentligen är ytligt bekanta, och bara ihopsatta för att det ska vara ett intressant experiment för oss läsare. Och ibland blir är det riktigt intressant, ofta bara märkligt. I tre böcker ska vi få följa gänget, och hur negativ jag än låter nu kommer jag aldrig kunna hålla mig ifrån att läsa eller lyssna på de kommande två.

Jag tror att jag har fått mer ut av romanen för att ha lyssnat på den, istället för att läsa. Förmodligen för att Ewerlöf gör det briljant. För att glömma den dödstrista motionsslingan är den perfekt. Som att fördriva tiden med eftermiddagsrepriserna av  Beverly Hills när man var sjuk och hemma från skolan på Högstadiet.

Publicerat

Schulman x 2

Har sträckläst Alex Schulmans båda böcker. Jag började med den andra först, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.

Trots att jag hört delar av texterna i hans sommarprat och trots att det sägs att stora delar först publicerats i hans blogg (som jag inte läst) så gör det ingenting. Jag gillar det jättemycket.

Framförallt gillar jag hans språk. Jag tycker om att han använder ord som taxibil och inte bara taxi. Att han använder jumper istället för tröja när de ska köpa dotterns första klädesplagg. Jag gillar formuleringar som ”Jag går som man går på tåg” när han beskriver hur berusad han är och går igenom lokalen.

Språket är levande och känslorna är utanpå och så sanna. Det här är verkligen en helt annan bild av Alex Schulman än den som man fått genom medierna.

Den håller inte ihop riktigt till slutet. Slutet känns lite ihophafsat, som det skrevs i efterhand för att få till ett slut. Annars är det mycket, mycket bra.

På torsdag så diskuterar vi boken på frukostträffen på Vetekatten.

Jag vill bara läsa mer efteråt så jag fortsätter direkt på hans debutroman Skynda att älska. Jag förälskar mig inte i språket lika mycket. Det känns som han utvecklat det efter debuten men boken är mycket varm och handlar om hans älskade pappa Allan Schulman. Ett pappaporträtt som till mesta del är fyllt av kärlek men det finns även några taggar men de blir aldrig så starka att de berör tycker jag. Inte som andra pappaporträtt man läst.

Tycker inte debuten är lika stark som Att vara med henne… och här skiljer sig min åsikt mot de flesta andras har jag förstått.

Hur som helst ser jag fram emot kommande romaner av Alex Schulman. Jag tror om trettio år kommer han vara en stor författare och Babelredaktionen som hånade honom genom att stämpla honom i pannan ironiskt med ordet författare kommer skämmas precis som Bonniers fick stå med lång näsa när de refuserade Astrid Lindgren.

Publicerat

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Det här med skräck. Att redan innan filmen börjar eller boken öppnas veta att nu kommer jag bli rädd om författaren lyckats. Är det inte något kontraproduktivt i det? I mig känns det i alla fall så. Det mest skrämmande jag vet är den ovissa känslan, oro och misstänksamhet som smyger sig på.

Redan från början vet jag att Döden på en blek häst (Forum) är en skräckroman. En suggestiv sådan. Det är kväll och jag öppnar den och läser de första två meningarna.”Birgittas sista dag i livet var inte anmärkningsvärd. Utom själva slutet då”. Jag låter blicken sluka ord efter ord efter ord efter ord. Jag sväljer hårt ibland, skrattar till ibland, vid ett tillfälle måste jag torka bort tårar.
Plötsligt har jag bara 14 sidor kvar och det har blivit sent på natten. Jag som aldrig brukar kunna hålla mig vaken när jag läser i sängen. Det är sådan den är, den här boken. Omöjlig att sluta läsa.

Förutom att jag har en faiblesse för äldre universitetsmiljöer, framför allt i England, är också karaktärerna precis så perfekt belysta att skuggan alltid döljer något. Det märks att Amanda Hellberg är hemvan i de miljöerna. Historien om Majas sökande efter sin mamma är både rörande och mystisk. Från tåget anar vi  Brightons hamngränder genom fuktig dimma. Jag ligger i argentinsk sommar och läser, men drar täcket om mig, för det är faktiskt kallt. Ruggigt.

Döden på en blek häst är väldigt lättläst, den är liten i formatet och har inte mer djup än att man kan läsa ut och gå vidare på några fokuserade timmar. Och det är bra, jag har längtat efter en sådan roman. Så jag läste sista sidan, slog igen och somnade, med en svag doft av liljekonvalj omkring mig.

Och ja, jag drömde mardrömmar den natten.

Andra som recenserat den är bl a.  En bokcirkel för alla, Bokbabbel, Boktoka, Johanna L på Bokhora och Bokomaten.