En roman som droppade ner i min brevlåda med en hälsning från förlaget där det stod så här:
”En relationsroman som bjuder på humor, svärta och hög igenkänningsfaktor!”
Kan bara hålla med, fast för mig dominerade svärtan. Känner igen mig själv, känner igen vänner och bekanta, blir ofta sorgsen när texten väcker minnen.
Boken handlar om Vigdis och Linn, två norska kvinnor i medelåldern. Vigdis, den äldsta, kämpar med sitt döda äktenskap, med frågan om hon ska lämna sin man eller inte. Linn, som är yngre, försöker vara en bra mor till lilla dottern, samtidigt som en ångestkänsla lurar; hon håller på att förlora den skönhet som så tydligt definierat henne som person.
Heidi Lunde skildrar medelklassens kvinnor av idag på kornet. Kvinnor som är uppslukade av arbete och familj med lite tid över till att vila, vara och reflektera över sig själva. Har funderat över varför jag upplever boken som en feelbad? Den innehåller både humor och jag älskar hur den slutar. Kan vara att jag är äldre än Vigdis och Linn och hunnit få perspektiv på det skede i livet där de befinner sig. Jag ser allt så tydligt i backspegeln och undrar, (som så ofta), varför varje generation upprepar den förras misstag.
Jag hade hjärtligt roligt åt det lustmord på en KBT-terapeut som romanen inleder med! Adina har löpt amok på sin boxningsklubb och av ägaren råtts att ta kontakt med terapeuten Silvana Brattmark,( kan inte sluta skratta åt detta underbara namn). Silvana, som har ett veritabelt helsicke att försöka få Adina att öppna sig och sluta skämta, avbryter till slut behandlingen. Adina har bara sig själv igen med sin undertryckta ursinniga förtvivlan som hon bara kunde få utlopp för på boxningsklubben.
Adina har växt upp i Småland tillsammans med sin ensamstående mor som dog medan Adina ännu var tonåring. Det är länge sedan nu, Adina är över 40, men händelserna under tonåren har präglat hela hennes vuxna liv. Det finns ett ”nutid” och ett ”dåtid” i boken, nutid präglas av dråpligheter och humor, dåtid är en lågmäld skildring av en ensam flicka och hennes uppväxt inom ett frikyrkligt samfund. Inte förrän i slutet av romanen kommer läsaren till insikt om den djupa sorg som Adina bär inom sig.
Jag tänker ofta på Marian Keyes när jag lyssnar till Rachel Molins uppläsning, tänker först att jag förvillas av att Molin läst in flera av Keyes romaner, men det är inte så. Både Keyes och Molin skriver humoristiskt, de betraktar sin omvärld med leende ögon, även när avgrundsdjup lurar i texten. Dungen är kort och gott en enastående debut, rolig, rapp och rå, skriven utan ett enda onödigt ord.
En underbar roman om Jane Austens syster Cassandra som kom att överleva Jane med många år. Stilla och eftertänksamt om åldrande och kvinnors lott i livet för 200 år sedan; därtill är boken en av de vackraste jag någonsin ägt. De två systrarna Austen som båda förblev ogifta bodde tillsammans hela livet och deras nära systerskap sägs ligga till grund för skildringen av Elizabeths och Janes djupa samhörighet i Stolthet och Fördom. Skriven i väldigt Austensk stil, ingen fanfiction även om jag är ganska förtjust i sådan ibland.
Cassandra är kanske mest ihågkommen för att ha sorterat bort många av de mer personliga breven ur Janes kvarlåtenskap och på så sätt berövat eftervärlden viktiga pusselbitar till Janes liv. Vi kan bara drömma om de hemligheter som breven innehöll, men Jane var en privat person och Cassandra ville inte att det systern skrivit i förtroende till släkt och vänner skulle spridas genom publicering, så vem kan egentligen klandra Cassandra? I Miss Austen får vi ta del av hur Cassandra skrider till verket, när systrarnas kära väninna Eliza dör vet Cassandra att brev finns och att giriga manspersoner i Elizas släkt skulle älska att lägga vantarna på breven. Cassandra reser oannonserad till prästgården i Kinterbury för att leta reda på korrespondensen och rädda vad som räddas kan.
Cassandras historia är en annan än Janes. Hon var förlovad men hennes stora kärlek dog under en resa utomlands. Hon förblev en ogift prästdotter som låg bröderna till last, hon måste försörjas. Genom breven kommer Cassandra att rekapitulera sitt liv och minnas allt som var. I prästgården finns också den ogifta Isabella, dotter till Eliza. Sakta börjar den äldre Cassandra och den inte helt unga Isabella knyta an och bli vänner. Som alltid i en Austenroman finns mycket dolt under ytan.
Nu har vi samlat oss för att prata om Fråga mig igen av Mary Beth Keane (översättning av Julia Gillberg). Förra gången vi samtalade handlade det också om psykisk sjukdom och trasiga familjer. Hm. Med det sagt kastar vi oss in i romanen om två familjer; det är Stanhopes och det är Gleesons. Papporna är båda poliser. När Stanhopes flyttar in i grannhuset i den rätt trista New York-förorten blir Lena Gleeson så glad. Äntligen en vän! Men hon avvisas direkt av Anne Stanhope och vi kommer snart att förstå att Anne inte mår bra. Det är i stället deras barn Pete Stanhope och Kate Gleeson som blir bästa kompisar, en vänskap som kommer att växa sig till kärlek så småningom. Vi kommer att spoila händelseutvecklingen och slutet bara så att ni vet.
Ann-Sofie: Jag skulle vilja börja i det jag gillar mest, nämligen uppbyggnaden av berättelsen. Jag är oerhört förtjust i när berättarperspektiven skiftar och man får nya sidor av personerna. Den som berättar ger inte heller alltid hela bilden så att säga. Det är deras uppfattning av vad som sker och vad de känner. Vi läsare står utanför och ser helheten (hur sann nu den är föralldel). Jag tycker också om att även om berättelsen i huvudsak är kronologisk så är romanfigurernas tillbakablickar också något som gör berättelsen bättre. Håller du med mig?
Maggan: Ja, det gör jag. Är väl lite av en trend med olika berättare just nu. Fast jag tycker att Mary Beth Keane tar det snäppet vidare genom att berättelsen sträcker sig över ett antal år. En annan grej är ju att hon berättar i tredje person, en allseende berättare som ändå inte ser allt.
Ann-Sofie: Ingen av karaktärerna i boken är platt, de är sammansatta som folk är mest, bra och dåligt. Det gillar jag. Även om man kanske skruvar vissa personer här. Om jag ska peka ut någon som jag tycker om så är det Francis, Kates pappa. Han kämpar på, på något vis. Likaså Petes farbror George. Axlar verkligen sin roll som Viktig Vuxen när mamma Anne hamnar på mentalsjukhus och pappa Brian bara drar. Och ska jag peka ut någon som skrämmer mig så är det Anne. En bomb som man inte vet om den kommer brisera eller inte. Även efter skottet mot Francis och 25 år senare är hon obehaglig. Vad är sjukdom och vad är personlighet?
Maggan: Gillar också George, är ju faktiskt berättelsens good guy. Jag fäste mig som alltid vid det ensamma barnet Pete som saknar ansvarsfulla vuxna människor i sitt liv. Han var så förtvivlat ensam när modern Anne hamnade på mentalsjukhus och pappa Brian drog. Du har rätt om Francis han är en bra man!
Ann-Sofie: Pete saknar mamma och pappa, men George tar ju superansvar tycker jag. En sak jag tänker på också: Är det inte lite Romeo och Julia här? Att familjerna blir bittra fiender men Kate och Pete vill strunta i det. Men frågan är om de kommer att fortsätta att vara gifta?
Maggan: I slutet skedde ju en försoning mellan Anne och Francis, men hur det kommer att gå för Pete och Kate är helt omöjligt att sia om. Men kanske är deras kärlek och samhörighet så stark att de klarar av att gå vidare.
Ann-Sofie: Ja, vem vet. Det är ju ett gott tecken att bokens slut väcker frågor. Hon syr ihop det bra författaren. Det var en bra och intressant bok, både att läsa och att prata om. Såg du att författaren kommit ut med två romaner före den här, varav ingen är översatt till svenska. Samt att det ska dyka upp en ny om ett par år, mystiskt nog är den redan markerad med 4,75 stjärnor på Goodreads : ).
