Bokfrukost om Przewalskis häst

Przewalskis häst är tredje boken där Maja Lunde skriver om fiktion kring klimatet. Vi känner igen upplägget. Ett tidsmässigt då, ett nyss och ett sen. Då som utspelar sig när människan upptäcker vildhästarna i Mongoliet, griper in i naturen och tar hästarna till Europas privata och offentliga djurparker. Ett nyss som handlar om när hästarna flyttar tillbaka till sitt ursprungsområde för att fortplanta sig och bre ut sig igen. Och en framtid där vi befinner oss i 2060 på en gård i Norge och där klimatförändringarna gått ännu längre.

Vi sitter på morgonen med kaffe och te på alla våra håll och resonerar. Någon tycker att romanen tjänat på att inte delas upp i de olika tidsperspektiven utan istället låtit varje historia haft sin egen del. ”Det uppbrutna berättandet ger inte nycklar eller förståelse som skulle vara viktiga för nästa del av berättelsen”. Någon annan menar att läsningen hade blivit för långtråkig i så fall.

Det dystopiska är naturligtvis obehagligt att läsa. Det är så mycket ensamhet där Eva lever på sin gård. Alla andra har lämnat, gården, byn, regionen. I söder är torkan ett faktum, i norr regnar det i stort sett hela tiden. Elen försvinner. Att gå i väg verkar ändå inte vara lösningen. För vart tar man vägen?

Vi pratar om moderskap och att relationer får ta en sådan stor plats i romanen. Några är tveksamma kring trovärdigheten för 1800-talsmammans förståelse för sin sons sexualitet, vi vill veta mer om 90-talsmamman som är så sluten och stängd mot sin son men samtidigt så besatt av vildhästarna. Vi tycker om framtidsmamman som har en alldeles vanlig relation till sin tonårsdotter men förstår kanske ändå inte riktigt den besatthet som också hon visar för hästarna. Fast samtidigt förstår vi. Att inte kämpa är att ge upp.

Boken är lång, och frågar ni mig så skulle den tjäna på att redigeras ner och på så sätt göras tätare. Samtidigt är den lättläst för språket är drivet och lätt.

Om Blå skrev jag att ”jag gillade också Binas historia, Men jag gillar Blå ännu mer. Och slutet. Slutet!” Jag minns att jag kände hoppfullhet. I Prezwalskis häst känns allting svartare. Och jag ser fram mot den fjärde och avslutande boken i klimat-kvartetten.

Przewalskis häst. Maja Lunde. Utgiven 2020. På svenska av Natur&Kultur 2021 i översättning av Lotta Eklund.

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

Samtidigt som Sveriges statsminister Olof Palme mördas natten den 28 februari 1986, mördas en ung kvinna i Halmstad. Mordet är våldsamt och av den karaktär som under normala omständigheter rönt stor uppmärksamhet. Nu hamnar dådet i Palme-skugga och kanske är det därför polisen aldrig lyckas gripa någon gärningsman. Inte ens när ytterligare en kvinna mördas når polisen  framgång. För polismannen Sven blir livet aldrig det samma, han är den som efter ett samtal från mördaren åker ut och hittar kvinnan. Hans upplivningsförsök är förgäves och de ouppklarade morden blir till en tyngd och ett mörker som aldrig avtar.

Jag sugs in i romanen, lågmält och intensivt skildras brotten och människorna som berörs. Precis som i Carlssons förra roman, den första i hans Hallandssvit, skildras brott som inte blir uppklarade förrän många år senare. Med lätt hand fogas händelseförloppen samman till ett slut som är både spännande, finurligt och trovärdigt. Precis så här ska en bra kriminalroman skrivas. I absolut avsaknad av mys och med de våldsamma inslagen sparsmakat skildrade. Människornas tankar, liv och skavanker är det som får ta plats. För varje roman blir Christoffer Carlsson bara en bättre och bättre författare.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2021

The First Woman (utgiven i Nordamerika som A Girl Is a Body of Water) av Jennifer Nansubuga Makumbi

Cecilia Agemark alias @bokcillen vikarierar och recenserar en bok från Uganda. Varsågoda!


The First Woman utspelar sig i Uganda och börjar 1975 under Idi Amins skräckvälde. 12-åriga Kirabo bor med sina farföräldrar ute på landet. Jämfört med många andra har de det gott ställt. Det här är en uppväxtskildring och en roman om vad det innebar att vara flicka och kvinna i Uganda på den tiden samtidigt som det är en skapelseberättelse av den moderna kvinnan.

Kirabo vet som barn inte vem som är hennes mamma eller var hon finns, vilket påverkar henne mycket. För att ta reda på mer om mamman bestämmer hon sig för att ta hjälp av den blinda häxan Nsuuta som bor längre ned på gatan. Detta är inledningen på en mycket komplex roman med starkt feministiskt budskap. Vi får i boken följa flickan genom tonåren, hennes utbildning på privatskolan St. Theresa’s och hennes första, ganska komplicerade, kärleksaffär med Sio, en pojke uppvuxen i England.

Kirabos farfar är väldigt mån om att ge flickor möjlighet till utbildning och tiden är en skärningspunkt mellan en möjlig självständighet för kvinnor och den traditionella rollen som hustru och mor. Samtidigt som Kirabo har moderna och framsynta farföräldrar lever de i ett starkt klansamhälle där överhuvuden ändå bestämmer flickors öde. Då romanen till viss del utspelar sig på 30-talet får vi som läsare även en inblick i kolonialmaktens inflytande, även om påverkan inte var lika stark på landsbygden som i städerna. Det är alltså flera omvälvningar som tas upp.

Det är en ambitiös roman Makumbi skrivit, kanske lite för ambitiös, i alla fall för min smak. Romanen är fullproppad av teman och det är svårt att intressera sig för och hålla reda på allt. Könsroller, stad och land, klass och hierarkier, kolonialism, gamla traditioner gentemot nya och ordens makt är sådant som behandlas. Vissa delar är långsamma, andra riktigt spännande. Mytologi och skapelseberättelser vävs ihop med moderna teman. För mig var de intressantaste delarna just att få en inblick i hur samhället och bylivet fungerade och se hur de gamla traditionerna påverkades av att kristendomen gjorde sitt inträde.

Kanske hade jag för höga förväntningar när jag började läsa boken eftersom den fått en del uppmärksamhet i engelskspråkig press och dessutom många höga betyg på Goodreads. Jag tror verkligen att Makumbi vill öppna ögon men för mig blev budskapet övertydligt; detta är en veritabel stridsskrift för flickors utbildning och för kvinnors rättigheter som i mina ögon vunnit på att vara lite subtilare.

Just från Uganda har jag inte läst särskilt många böcker och vet ganska lite om landet så det var spännande att vidga mina vyer. Tyvärr rankas inte romanen bland mina bästa läsupplevelser från den afrikanska kontinenten under de senaste åren. Men jag ska absolut försöka hitta lite fler böcker att läsa från Uganda.

Mer om boken finns att läsa hos förlaget.

Juni, juli, halva augusti av Marie-Louise Marc

Jag har alltid uppskattat de svenska feelgoodförfattarna mer än de brittiska som jag tycker får oförtjänt mycket cred ibland. En av mina favoriter är Marie-Louise Marc som skrev den humoristiska och varma trilogin om Betty. Om ni inte har läst, gör det!

Marcs senaste roman Juni, juli och halva augusti handlar om läraren Hanna som planerar en sommarsemester i Frankrike med väninnorna, men som istället hamnar i Jämtland hos sin mormor. Olyckan har varit framme och mormor behöver hjälp. I närheten av byn bor Hannas stora ungdomskärlek Mattias, mannen hon aldrig fick. Han har gård, en liten dotter och är inte alls vad Hanna söker, (även om han är singel). Naturligtvis slår det gnistor om paret direkt, även om de gör sitt bästa för att kväva elden. Samtidigt gror en vänskap mellan hans 9-åriga dotter Felicia och Hanna.

Jag är väldigt svag för det bitterljuva temat ”Vi som aldrig fick varandra”. Kanske det beror detta på mitt idoga läsande av Hjalmar Gullbergs dikter i tonåren, han byggde mycket av sitt diktande på melankoliskt betraktande av kvinnan han älskade djupt, men aldrig fick.

Jag skriver inte mer än så, det finns tragik, humor och oväntad vändning som läsaren inte ska veta något om. ( Inga spoilers här alltså). Vi gjorde en frukostintervju med Marie Louise Marc för ett par år sedan, den hittar du här.

Juni, juli och halva augusti är utgiven på Printz Publishing 2020.