En eskapistisk bloggy om mat och matpriser

Innan jag började följa Folkhälsomyndigheten och senaste nytt om covid-19 läste jag gärna artiklar om Gulddraken, det matpris som DN delar ut till den bästa Stockholmskrogen och recensioner från deras Krogkommission. Jag när en hemlig dröm om att få vara med där och vara den där personen som inkognito går på krogen för att bedöma mat och servis och sedan recensera i tidningen.

Dagens inlägg är därför en eskapistisk vintagebloggy om boken Den hemlige gästen som är skriven av en av DN:s krogkommissionärer. Den publicerades 2011 på min anrika blogg OOOFbok.

”Mitt första restaurangminne, och då menar jag inte OK-mackens grillbar i Västerås, utan på en riktigt fin restaurang med bordsservering och servil servitör var på en krog på Regeringsgatan i slutet av 60-talet. Jag minns inte namnet, jag minns inte ens vad jag åt men jag minns bonuspappa Lennarts sätt att betala. Han halade helt enkelt fram ett grönt kort – ett jorokard – och vips, utan pengar hade han betalat för hela stora familjen. Fatta, man behöver inga pengar!*

Det första minnet av god krogmat är från Markurells, också i slutet av 60-talet. Restaurangen låg i hörnet Vasagatan/Mäster Samuelsgatan i Stockholm och var på den tiden riktigt hygglig. Mamma bjöd ”sin lilla flicka” och jag fick välja vad jag ville. Tom Collins valde jag då, men uppmanades att välja om, från en annan sida i menyn. Då blev det räkcocktail. Faktum är att jag inte ätit en räkrätt som den på Markurells. Ett glas placerat i ett annat isfyllt glas, fyllt med stora fasta räkor, lite majo, dill och någon krydda. Inga grönsaker. Fantastiskt! Med åren har minnet av räkcocktailen troligen fått romantiskt skimmer och patina, men gott var det.

Jag läser mer om restauranger och mat än faktiskt går på krogen i Stockholm numera, trist men sant. DN:s På stans genomgångar och tester är roliga att läsa, jag bockar för i marginalen och noterar i minnet. Dit ska vi gå! Men när vi väl går är det närhetsprincip och slump som avgör. En av DN:s krogkommissionärer har kommit ut med en bok som handlar om att gå på krogen. I ett smakligt danskt band, illustrerad av Stina Wirsén presenteras i ledig stil hur man får ut det mesta av sitt krogbesök, klassiker på menyn (Toast skagen t ex), vinkunskap och hur en yrkesätare arbetar. Boken fungerar som en uppslagsbok, förvisso subjektiv sådan, men innehållsrik. Varför är författaren hemlig? För att kunna fortsätta sitt jobb som krogkritiker. Men det är kulturellt: ’I Sverige är bruket att matkritikerna testar anonymt lika traditionellt som sill på midsommar och skinka på jul.”

2020/02/08

Vintage – Det jag redan minns av Mats Kempe

Varje oläst bok är en ny bok löd en slogan från biblioteken. Så sant. Därför tipsar vi ibland om under rubriken ” vintage” om äldre böcker som blivit aningen undanskuffade med åren.

2014/04/28 AV ANN-SOFIE LINDHOLM

Det jag redan minns

Det finns alltid något slags ängslan i Mats Kempes textvärld. Något som gnisslar, något att oroa sig för, något som inte är som det ska fast det borde kunna vara så bra. I den senaste novellsamlingen skruvas detta sannerligen till. Och som jag älskar det.

På en skolgård någonstans har ungdomarna lunchrast och snackar om vad de ska göra till sommaren. Då kommer en litterär agent förbi och undrar om de har lust att tjäna lite pengar. Jobbet är enkelt, de ska kort och gott agera karaktärer i en romanserie som ska skrivas.

Hur ska man kunna ha kontroll i sitt liv, när det är andra som skriver det? Det hela utspelar sig i Den animerade staden (platsnamnet är träffsäkert, men jag hakar upp mig varje gång det skrivs ut). I sexton noveller som tillsammans bildar en enhet ligger strålkastaren på olika personer i staden, ibland återkommer de och finns med i varandras berättelser. Allt är bekant och ser ut som det gör i vanlig verklighet men så skruvas det till, till synes osynligt, och verkligheten är en annan men helt och fullkomligt möjlig. Hela tiden glider vi, mellan berättelsen och berättandet på en osynligt och elegant vis.

Det finns flera noveller som jag tycker extra mycket om, som när de unga människorna råkar få i sig fågelskit och sakta förvandlas till fåglar. Omgivningen är chockad och bestört. I en annan novell dyker läppstift upp på en kopp i köket, trots att lägenheten är låst om nätterna. Vem kommer in och hur ska man förhålla sig till en sådan (nästan) osynlig relation?

Jag som sällan (aldrig) läser om böcker gjorde det faktiskt omedelbart. Hur syns det vi får veta mot slutet, i bokens början? Kan man ana? Kanske, det blev en intressant omläsning hur som helst.

Det jag redan minns. Mats Kempe. Utgiven på Norstedts 2014.

2019/09/20

Memory lane: Septemberläsning

September 2012 läser jag Alltings början av Karolina Ramqvist och skriver

”Karolina Ramqvist skriver oerhört bra. Det kyligt berättande skapar inte distans utan realism. Mitt i prick. Exakthet. Jag vill läsa mer om Saga. Hon som är så betraktande och samtidigt blasé. Hon som också är så smart och distanserad och modig. Inga raka spår. Men framåt.”

Den betraktande kvinnan, smart distanserad och modig. Kommer hon i Björnkvinnan? Jag ser så fram emot att läsa. September 2013 läser jag Josefin Holmström Antarktis och skriver

”Kort och gott. Den här romanen har allt det bästa en roman kan ha. Isen. Det äventyrliga och historiska uppdraget. Språket. När berättelsen om Scott och Amundsen glider från något dokumentärt in i samtalen med Gertrude är det så snyggt att jag faktiskt läser om meningarna gång på gång. Någon gång kom det en älskling som kanske borde stannat kvar i pennan men det är så är otroligt lätt att överse med det.”

Efter det har jag läst många böcker om is. Men ingen bok av Josefin Holmström. September 2014 läser jag Stora makters uppgång och fall av Tom Rachman och skriver

”Jag tänker mig Rachmans arbetsrum när han skrev den här boken – mängder av lappar och tidslinjer. Hur lyckas han hålla allt på plats? Kanske berättar han det i helgen när han besöker Bokmässan. Jag ska i alla fall höra efter.”

Men hörde jag efter? Jag kan i alla fall inte dra mig till minnes att jag fått klarhet i arbetsrummet. Det är fortfarande en intressant fråga. Och än mer intressant är om Rachmans nya, The Italian Teacher, kommer översättas på svenska.
September 2015 läser jag Arktisk sommar om EM Forster och skriver

”Damon Galgut följer Forsters biografiska linje väl och har sannerligen gjort sin research. Det kunde ha blivit ett för biografiskt förhållningssätt, men där hamnar Galgut inte. Han gestaltar såväl Forster som hans vänner och älskade på ett nära och inkännande vis. ”

Damon Galgut, vad hände sen? Ingen roman efter den här.
September 2016 läser jag en originell roman om Paris, Vid foten av Montmartre av Britta Röstlund

”I de här delarna av romanen får jag Murakami-vibbar när jag läser. Det är oförutsägbart och det som händer förvånar mig hela tiden. Språket är återhållsamt och välformulerat. I Mancebos berättelse är det mer hur ska jag säga, färgstarkt och mustigt både i språk och berättarstil.”

Är det då inte fascinerande att Röstlunds senaste som kom i mars har gått mig förbi?
September 2017 läser jag Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint av Anna Laestadius Larsson.

”Ja ni, sammantaget är det här en av de bättre böckerna jag har läst på länge. Och Hilma af Klint fortsätter att fascinera.”

Och avslutningsvis, förra årets septemberläsning var The Art of Not Breathing av Sarah Alexander.

”Jag läslyssnar till boken och inläsningen av Colleen Prendergast bidrar starkt till min hur bra jag tycker om den här boken. Med sin skotska accent fångar hon in mig totalt i berättelsen. Och allt får mig att prova hålla andan. Om än för bara en minut.”

Bloggen ändrade jag om och om igen, minns jag. Inte på grund av det jag skrev om boken, den gillade jag. Nej, jag skrev om hur man kunde träna sig att hålla andan länge under vattnet, under överinseende av annan person. Och tänkte att det fanns galningar bland er bloggläsare som skulle testa och sen skulle folk dö andningsdödar och allt skulle falla tillbaka på mig. Ja, ni ser. Lite storhetsvansinnesångest.

Med det sätter jag stopp för Memory Lane-promenaden.

2019/06/072019/06/05

Vintage – Pingvinlektionerna

Plötsligt poppar Pingvinlektionerna upp igen som en diskret men tydlig snackis på Instagram och Facebook. Jag som inte läste boken när den kom blir intresserad och läslyssnade till denna pärla! (Inläst så bra av Mattias Linderoth.) Och bjussar på en vintage-bloggy från 2016 då Maggan läste:

Pingviner är sympatiska djur och denna sanna historia om pingvinen Juan Salvador och hans husse Tom är helt förtjusande underbar. Jag vet förvisso inte om man brukar kalla pingvinägare för hussar men någonting i Tom Michells personlighet gör att jag vill använda just detta ord som för mig beskriver en person med respekt och kärlek till sitt djur. Tom Michell var 23 år då han under 70-talet reste till Sydamerika för att utforska den väldiga kontinenten. För att tjäna sitt uppehälle arbetade han som lärare på en internatskola för pojkar i Buenos Aires.

Under en weekendresa till Uruguay hamnar han mitt i en naturkatastrof. Efter ett större oljeutsläpp till havs är stranden fylld av 100-tals döda oljeindränkta pingvinkroppar. När han bestört betraktar de arma djuren ser han att en pingvin fortfarande är vid liv. Tom reagerar spontant och lyckas kånka hem pingvinen till sin lånade lägenhet för att försöka tvätta bort den dödliga oljan.

Pingvinen är vettskrämd men som tur är har Tom alltid med sig en nätkasse på sina resor. Genom att stoppa ner pingvinen i nätkassen kan den inte röra sig, men Tom kan fortfarande komma åt överallt för att göra ren den lilla kroppen. (Denna rengöringsprocedur är väldigt roligt skriven! Pingvinen står i en bidé inkapslad i nätkassen och jag kommer aldrig mer att kunna titta åt en bidé utan att dra på munnen.)

När Tom försöker släppa pingvinen fri vid havet händer det märkvärdiga, pingvinen vägrar lämna honom. Tom ser ingen annan utväg än att försöka smuggla hem pingvinen till Argentina och här någonstans får pingvinen namnet Juan Salvador.

Juan Salvador finner ett hem på internatskolan och blir allas vän och mångas förtrogna. Samspelet mellan människa och pingvin är vackert beskrivet och jag älskar speciellt kapitlet om pojken Diego Gonzales med sin stora hemlängtan och hur Juan Salvador blir hans vän.

Det är en humoristisk och väldigt brittisk text genomsyrad av medmänsklighet och kärlek till djur, natur, Sydamerika och dess befolkning. Det tar många år innan Tom sätter sig ner och skriver om Juan Salvador och det tar också många år innan han får svaret på varför Juan Salvador vägrade lämna honom den där dagen på stranden i Uruguay. Om ni är ute efter en presentbok är Pingvinlektionerna det perfekta valet, jag är övertygad om att väldigt många blir lika förtjusta som jag. Om jag någon gång får en kramdjurs-pingvin ska den absolut heta Juan Salvador även om namnet kanske är aningen långt…

Nej, det är inte Juan Salvador. Men en fin pingvin. (BIld av Manfred Richter från Pixabay)

Utgiven på Brombergs 2016. Översatt av Nille Lindgren.