Inlägg

Publicerat

En nästan perfekt dag av Mareike Krügel

Vi hade förmånen att läsa En nästan perfekt dag redan före boken gick i tryck. En fantastisk förmån eftersom den var så himmelens bra!

Romanen utspelas under en dag i Katharinas liv, en dag då hon förutom att rodda vardagspusslet och ta itu med allehanda familjekatastrofer, grips av en förfärande misstanke. Hon börjar rekapitulera sitt liv, fundera över sakernas tillstånd och om hur allting blev.

Så här skrev vi till förlaget efter avslutad läsning:

♥ Boken om Katharina är absurd, svart och humoristisk, men definitivt ingen lättviktare. Det är mäktigt att befinna sig i Katharinas huvud under en så kort tid som ett dygn och ändå lära känna henne på så många olika plan.

♥ Inledningsvis förleds läsaren att betrakta Katharina som en aningen skör person, men i själva verket har hon stenkoll, hon är en klippa, ett nav som hela familjens existens vilar på.

♥ Du milde, vad hon kan ta itu med saker som händer oförhappandes; tummen, torktumlaren, blodet och råttornas rymning för att bara nämna något.

♥ Vi tror att igenkänningsfaktorn är hög för alla som kämpar med det så kallade livspusslet och inte minst för de som har barn med diagnos.

♥ Hennes listor hjälper henne att ha struktur i en kaosartad värld, men
framförallt är de egentligen hennes ventil och dagbok.

♥ Ett mycket snyggt romanbygge, djupt tänkvärt trots absurditet och svart humor.

Kort och gott: En tät, komplex och helt oförutsägbar roman. Den tog andan ur oss och vi älskade den!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019. Översatt av Sofia Lindelöf.

Publicerat

I min bokhylla

Inte alltför sällan ber jag vänner med välfyllda bokhyllor att välja ut tre böcker och berätta varför de står i hyllan. Det är väldigt blandade skäl: man har läst och gillat, man ska läsa (och gilla), moster Karin har gett den i present och då har man inte hjärta att ge bort den, omslaget är snyggt, det var den första boken man diskuterade med sin partner, man vill skryta med den och så vidare.

Just idag har jag valt ut tre ur min egen hylla som betyder något särskilt.

Justine av Lawrence Durrell är den första ur den berömda Alexandriakvartetten. Då och då köper jag samlingsvolymen och ger bort till någon med uppmaningen: läs den, den är fantastisk. Men sanningen är den att jag har faktiskt ingen aning om hur bra den egentligen är. Någon gång i min ungdom läste jag men har inte något minne av vare sig handling eller läsupplevelse. Ändå köper jag och ger bort: Läs den, den är fantastisk. För ett par år sedan kom jag över kvartetten på ett antikvariat, uppdelad i sina fyra delar, snygga och välbehållna. Och nu står de här i hyllan. Så till mig själv: Läs den, den är fantastisk.

En gång i tiden upptäckte jag begreppet prosalyrik. Så enkelt som att prosan möter lyriken. Det blir korta, välskrivna, ofta vackra eller i alla fall berörande texter som står för sig själva. Upptäckten var genom Kerstin Norborgs Så fort jag går ut, den andra boken jag väljer ur bokhyllan. Den är just det: välskriven och berörande. Ibland bläddrar jag i boken, läser en sida här, en sida här . Men allra mest påminner mig boken om när jag hittade en ny genre i mitt läsande.

I min bokhylla har jag en liten avdelning med femton böcker som jag har läst, och om jag blev tvungen att rymma till en öde ö skulle jag släpa dem med mig eftersom de är så omläsningsbara. Valarnas sång av Wally Lamb är en av dem. (Bjud mig på ett glas nångång så ska jag kanske avslöja fler titlar. ) Huvudpersonen Dolores Prices berättar om sitt liv, hon är i 40-årsåldern. Romanen är fruktansvärt svart på så vis att Dolores varit med om de mest fasansfulla händelser. Men berättandet är så hänförande att jag bara läser vidare. Man kan aldrig glömma Dolores Price.

Vilka tre böcker skulle du välja?

Publicerat

Allt jag inte kan säga av Emilie Pine

Texten talar direkt till läsaren utan omsvep. Chosefritt, oförfärat och helt utan sentimentalitet redogör hon sakligt från de innersta skrymslena av sin själ. Om sin barnlöshet, om sin svåra och skrämmande tonårstid, om faderns alkoholism. Hon är privat, men aldrig gränslös.

Bokens sex essäer handlar om sår som aldrig helt läker, insikter som aldrig kan förmedlas genom att uttalas högt. Det är intelligent, litterärt och fullkomligt makalöst bra! Jag har faktiskt aldrig läst något liknande. En mogen och enastående debut som med sitt klara språk går rakt ner i magen. Hennes erfarenheter är utan tvekan djupt allmängiltiga.

Ni förstår säkert att ni bör läsa och jag vet att Emelie Pine kommer till Sverige i början av hösten. Jag är otroligt nyfiken på kvinnan bakom orden som bara kan förmedlas i skrift.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2019. Översättning Matilda Södergran.

Publicerat

Unga kvinnor av Louisa May Alcott

Jag har haft Unga kvinnor på min ”att läsa lista” under många år, att jag äntligen kom till skott är Elena Ferrantes förtjänst. Unga kvinnor spelar en betydelsefull roll i Min fantastiska väninna och jag älskar scenen i filmatiseringen där Lenu och Lila sitter tätt ihop och läser i sitt tummade exemplar. I bakgrunden skymtar det fattiga gråa bostadsområdet i Neapel där flickorna växer upp.

Little Woman, som boken heter på originalspråk handlar om fyra systrar i inbördeskrigets USA. Fadern är inkallad och familjen har förlorat en del av sin förmögenhet. Flickorna är rara, glada och käcka som så ofta i äldre böcker om flickor för flickor. Med moderna ögon sett är kanske boken aningen moraliserande, men jag gillar systrarna March och bokens andra karaktärer. Det finns glädje i det lilla och människorna är vänliga och omtänksamma med varandra. Helt tvärtemot den kalla råa verklighet som Lenu och Lila levde i. Jag känner mig löjligt glad över att Neapeltjejerna fick läsa Unga kvinnor och kunde uppleva en helt annan verklighet. (Jo, jag vet att Lenu och Lila är romankaraktärer och inte finns på riktigt).

Om ni ännu inte läst Neapelkvartetten så rekommenderar jag er att göra det! Efter att ni läst första delen Min fantastiska väninna, sticker ni emellan med Unga kvinnor. Ger Ferrantes fantastiska kvartett ytterligare en dimension.

Utgiven av Bonnier Carlsen 2016, översättning Sonja Bergvall.