Inlägg

Publicerat

Bombträdgården av Mia Franck

Vikarie i dag är Cecilia Brodelius Agemark eller Bokcillen som hennes konto på Instagram heter.

Ett av seminarierna jag besökte under Bokmässan var Att fånga historisk tid där Ida Jessen, Marie Hermansson och Mia Franck under ledning av Kerstin Wixe diskuterade sina senaste böcker. Det var ett mycket intressant samtal och boken som Franck berättade om lockade till läsning, inte minst för att jag har en viss fäbless för finlandssvensk litteratur. Bombträdgården baseras på det Mia Francks egen mamma var med om under andra världskriget när hon som treåring skickades till Sverige.

Boken handlar om Lissu, eller Liselott som hon egentligen heter, som ensam skickas till Sverige när hon är åtta år. Vi får följa hennes resa över havet och med tåg till en liten ort utanför Kalmar där hon sedan under nästan fem år bor i en prästfamilj. Det är en helt ny värld som öppnar sig, inte bara all den mat som finns tillgänglig i Sverige men också ett liv på landet i en strängt religiös samvaro. På många sätt är det faktiskt en mer ålderdomlig tillvaro än den hon varit van vid i Helsingfors.

Franck har tidigare skrivit fantasy och det märks. I den här boken skulle jag snarare säga att det finns inslag av magisk realism. Det exceptionella med Lissu är att hon kan se människors sanna ansikten. Under krigstid är det många väldigt obehagliga och skrämmande bilder som framträder runt omkring henne både hos människor som annars verkar snälla och sådana som inte är det. Alla bär på rädsla och masker.

Från sidan ett var jag hel fast; historien grep tag om mig redan då Lissus mamma lämnar henne vid tåget på stationen i Åbo. Genom hela boken har jag ett molande i magen av den förfärliga situationen att ensam behöva bege sig till ett annat land när man är så liten. Franck berättade under seminariet att hon bestämt att Lissu ändå skulle vara åtta år eftersom ett så litet barn som hennes mamma var då hon skickades hade varit för förfärligt att skildra.

Ångesten som både Lissu och hennes mamma bär på skildrar Mia Franck väldigt starkt och överförs till läsaren. Jag sitter på helspänn hela tiden. Människoporträtten är oerhört skickligt målade. Det är komplexa människor med både positiva och negativa sidor och vi får inte veta allt från början.

Den alienering som sker mellan Lissu och hennes mamma över åren är också fint berättad. Fem år ifrån varandra i den åldern sätter djupa spår och Lissu formulerar det så här själv ”Hem? Magen knyter sig när jag tänker på vad hem betyder”.  Man kan bara föreställa sig de barn som hade finska som modersmål och inte kunde tala med sin familj när de kom tillbaka till Finland. Lissu kan i alla fall göra sig förstådd både i Sverige och när hon återvänder till Helsingfors.

Nu tror jag att jag ska läsa lite mer om de finska krigsbarnen för det här var oerhört gripande. Det är slående hur Finlands och Sveriges nutidshistoria skiljer sig åt trots att avståndet är så litet. Varje gång jag läser författare från Finland blir detta uppenbart, inte minst i den här boken.

Utgiven på Förlaget   2018.

Publicerat

Comedy Queen av Jenny Jägerfeld

En varm, insiktsfull och mycket humoristisk bok om 12-åriga Sasha vars mamma begått självmord. Sasha håller sorgen stången genom en lista med punkter hon satt upp till sig själv. Ta aldrig hand om något levande, läs inga böcker, bli stå upp komiker –  en Comedy Queen.  När hon behöver tröst och ro går hon till parken och gosar med den lilla kaninen Cookie Dough. Hennes varsamhet med kaninen avslöjar hennes skörhet och känns i läsarens hjärta. Jag blev djupt förälskad i Sasha, hennes ömtålighet, hennes styrka, hennes knivskarpa blick och hennes humor.

Märta, med det stora hjärtat, är Sashas bästa vän. Flickorna kom varandra nära efter moderns självmord, då Märta var den enda som instinktivt förstod vad Sasha behövde. Skildringen om hur flickornas nära vänskap inleddes är underbar i all sin enkelhet. I övrigt finns många sympatiska vuxna i kretsen runt Sasha, inte minst pappan som mitt uppe i sin egen stora sorg, oroar sig för dottern som inte gråter.

Ibland har jag känt mig aningen kluven till att jag ler och fnissar mig igenom läsningen. Det är ju egentligen så förtvivlat sorgligt, men hur skulle jag kunna låta bli att skratta när det är så underbart roligt skrivet! Inte minst kapitlen där Märtas lillebror ”Banjomarodören” släpps loss. Det vackraste och mest förtvivlade kapitlet skildrar begravningen, en omöjlig ceremoni för både Sasha och hennes pappa.

En av årets stora läsupplevelser som definitivt inte bara ska läsas av målgruppen 9-12 åringar, utan av alla mellan 9-100.  Comedy Queen är mycket förtjänstfullt nominerad till Augustpriset 2018.

Utgiven på Rabén & Sjögren 2018.

Publicerat

Frukostintervjun: Katarina Bivald

2013 kom Läsarna i Broken Wheel rekommenderar och blev en supersuccé i massa länder. Jag skrev att den kändes så positivt amerikansk (exakt vad jag menade vet jag inte riktigt men läste och hade det bra) . Nu finns hennes tredje roman här En dag ska jag lämna allt det här.

Godmorgon Katarina! Vad äter du till frukost?
Kaffe. Jag börjar alltid dagen med en kopp kaffe i sängen, där jag tänker på dagens skrivande, stirrar ut på björken utanför eller skolkar med en bok.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
En roman. Helt klart. Jag kan inte hantera nyheter så tidigt på morgonen. Ibland läser jag mer tema-reportage eller kulturdelen av t.ex. the Guardian, men generellt sett försöker jag hålla världen borta tills åtminstone andra koppen kaffe.

Så, en bra morgonroman, vad kan det vara?
De sista hundra sidorna på gårdagskvällens bok, om man nu har varit så disciplinerad att man slutade läsa i tid och faktiskt gick och la sig. Det här händer mig så sällan att det alltid är lite av en lyx att vakna upp till det härliga slutet av någon bok.

Eller hur! Vad läser du just nu?
Just nu läser jag om Dick Francis, en fantastisk engelsk deckarförfattare som brukade vara stjärnjockey och sen blev bästsäljande författare. Hans böcker utspelar sig alltid i någon sorts hästmiljö, men huvudpersonerna är allt från jockeys, tränare, vinexperter, säkerhetstjänstanställda, privatdetektiver eller konstnärer. Han var stor på åttiotalet, men hans böcker är faktiskt förvånansvärt tidlösa. Jag hittade min första Dick Francis i föräldrarnas bokhylla när jag var fjorton, och har läst om dem sen dess. Annars blir det mycket engelska mysdeckare för tillfället.

(Vi vill också fråga dig: vad skriver du på just nu? men fattar om du
inte vill svara)
Det är väldigt tidigt än så länge, men idén inkluderar en engelsk by, flera bibliotek, ett mord (jag har ännu inte bestämt mig om jag bokstavligen ska ha ett lik i biblioteket, men det är oerhört frestande) och en bitter författare med skrivkramp och hennes tappra yngre assistent som måste lösa mordet. Jag vill skriva en lättsam hyllning till den engelska litteraturen. Ja, nu när jag tänker på det måste det nästan finnas ett lik i biblioteket. Men jag kan lova att butlern i alla fall inte kommer vara den skyldiga. Eller …?

Vi skriver upp boken på att-läsa-listan direkt! Skyldig butler eller inte. Vad använder du som bokmärke?
Hundöron! Jag har aldrig förstås folk som blir upprörda över det. Det ska märkas att en bok har varit älskad: kaffefläckar, chokladfläckar och förstås mängder med vikta hörn.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i
hyllan?
Det är en organisk och ständigt pågående process. I mitt sovrum har jag främst skönlitteratur, sorterad i bokstavsordning men med en särskild Att läsa-bokhylla. Det krävs förstås en hel Billybokhylla, inte bara ett hyllplan. Jag kan aldrig ha en ”hög” med olästa böcker på nattduksbordet som folk ibland pratar om, eftersom det skulle bli för farligt. Högen skulle vara så stor att den när som helst skulle hota att falla över mig och döda mig i sömnen. Men vilket sätt att dö på!

I vardagsrummet har jag fack- och populärvetenskapliga böcker och särskilda hyllor för särskilt produktiva författare: en Terry Pratchett-hylla, en Georgette Heyer-hylla, en Agatha Christie-hylla och så vidare.

Tack för intervjun, och vi håller tummarna för att bokhögen ändå inte faller!

 

Publicerat

Det som göms i snö av Carin Gerhardsen

Romanen inleds med en dramatisk bilolycka. En bil kör av vägen i halt gotländskt väglag och störtar ner i en ravin. Föraren avlider, fast inte direkt. Flera bilar är inblandade i olyckan, på vilket sätt blottläggs efter hand. Varför ringde ingen räddningstjänsten?

Carin Gerhardsen är tillbaka med en spänningsroman i en helt annan stil än hennes omtyckta Hammarby-serie. En slags actionpusseldeckare utan onödigt våld med korta snabba kapitel och många olika karaktärer vars inbördes beröringspunkter ofta överraskar läsaren. Jag tänker att om Agatha Christie skrivit sina böcker idag kunde hon ha skrivit Det som göms i snö.

Romanbygget är jättesnyggt, ändå är jag ambivalent, jag hade gärna kommit karaktärerna närmare. Trots snabba kast och laddat händelseförlopp med flera tragiska människoöden saknar romanen det mörka anslag som ger spänningsgenren djup.  Kanske man skulle kunna karaktärisera Det som göms i snö som en vidareutveckling mysdeckaren? Det skulle i så fall förklara min tveksamhet, jag avskyr mys i spänningsromaner, jag vill ha realism och ångest.

I alla fulla fall är jag övertygad om att denna fartfyllda ”actionmysdeckare” kommer att uppskattas av många läsare. Jag tror också att den skulle göra sig ypperligt som tv-serie. Så strunt i mig, njut i stället av att Gerhardsen är tillbaka med en ny bok!

Ps. Att jag inte berättar mer om handling och karaktärer beror på att detta svårligen låter sig göras utan att spoila och det vill ni ju inte?

Utgiven på Bookmark Förlag 2018.