Olive Kitteridge av Elizabeth Strout

Jag föll som en fura för Strouts Mitt namn är Lucy Barton. Romanen om det milda maskrosbarnet Lucy som har förmågan att förlåta utan att ge upp sig själv, gick mig djupt till sinnes. Uppföljaren Anything is possible likaså. Det är någonting med Strouts karaktärer som gör att jag förälskar mig i dem, de är ofullkomliga, vänliga och ofta lite till åren komna. De är omruskade av livet och underkastade småstadens gåva och förbannelse. Även när Strouts penna är skarp som en skalpell genomsyras texten av värme och medmänsklighet.

Olive Kitteridge är en karg person, förvisso klappar ett gott hjärta under den skrovliga ytan, men för charmen och vänligheten står hennes man apotekaren Henry. I den lilla staden Crosby i nordöstra USA är de ett omaka men självklart par. I bokens tretton kapitel ryms en hel värld, välskulpterat, vardagligt och allmängiltigt. Olive älskar sin son så mycket att han måste ge sig av. Henry anställer ett naivt apoteksbiträde vars liv kommer att brutalt förändras. Järnhandlaren Harmons kärlek till sonen är ofantlig, hans bekymmer för en anorektisk flicka är hjärtskärande, hans förälskelse i grannänkan blir en gåva. Bokens crescendo är när Olive och Henry hamnar på sjukhusets akutavdelning, egentligen skulle Olive bara låna toaletten men istället blir paret utsatta för ett brott. Den äktenskapsuppgörelse som denna situation framkallar är värdig Ingmar Bergman.

Elizabeth Strout fick Pulitzerpriset för Olive Kitteridge 2009 och 2017 blev hon en av mina favoritförfattare.(Antar att hon värderar Pulitzer högre). Jag är på gång att läsa allt hon skrivit och väntar ivrigt på att hon ska skriva mer.

Romanen om Olive är utgiven på Forum förlag 2015.  Översättningen är gjord av Ulla Danielsson. Anything is possible kommer ut på svenska i augusti under titeln Vad som helst är möjligt. Klicka på länken för att läsa min recension av Mitt namn är Lucy Barton.

Det kan jag tacka mamma för

Idag får du en vintage-intervju med min mamma som handlar om vad i min barndomsstad Västerås som gjorde mig till en läsare.

– Det ska vi tacka Svalans bokklubb för. När jag var ung satt vi mammor runt sandlådan och pratade medan barnen lekte. En av grannkvinnorna berättade om en bok som hon hade läst och det var så spännande att höra. I samma veva fick hon något erbjudande från Svalan att om hon värvade någon skulle hon få en extrabok. Eftersom jag kunde välja just den där boken bestämde jag mig och gick med i klubben. Det var fantastiskt för mig som inte kom från ett läsande hem. Jag fick hjälp att välja böcker som jag inte skulle ha hittat annars. Så ditt hem i Västerås, Ann-Sofie, var ett hem med böcker.

Pratade ni böcker hemma?
– Nej, det var inte så att vi vid middagsbordet diskuterade vilken bok vi skulle köpa. Böcker var dyrt och det fick räcka med månadsboken. Jag var med i bokcirklar mest hela tiden där pratade vi om något vi gemensamt läst och var vi hemma hos oss så lyssnade du säkert till samtalen.

sagor
Djäkneberget, några år senare

Så hur blev jag en läsare då? Min storasyster lärde mig knäcka koden, enligt familjemytologin när jag var 4, på riktigt ett år senare. Lotta på Bråkmakargatan är en av de första egna böckerna. Men någon större samling barnböcker fanns det inte.

– Vi gick till biblioteket, säger mamma. Där har du plats två i ditt litterära Västerås. Där lånade vi böcker till dig. Sen gick vi förstås till sagostunden på Djäkneberget där någon tant läste sagor och ni barn satt på stenbänken och lyssnade. Det är ditt tredje ställe.

Hemmet. Bibblo. Och sagostunderna på Djäkneberget. Mina platser. Och det betyder kort och gott att mitt litterära Västerås – det är ju faktiskt mamma!

Sorgsna hjärtans trädgård av Abbi Waxman

Lil är uppslukad av sorg efter att hennes man förolyckades i en bilolycka tre år tidigare. Hon bor i Los Angeles tillsammans med sina två unga döttrar och en hund. Hon arbetar som illustratör av skolböcker och försöker mest av allt att få vardagen att gå ihop. Ofta tvivlar hon på sin förmåga som förälder och tror att döttrarna föredrar hennes syster Rachel som är hennes vän i vått och torrt.

Vändningen kommer när Lil skickas på en grönsaksodlingskurs av jobbet, som illustratör av en kommande bok i ämnet anses hon behöva praktisk övning. På kursen blir hon vän med en bunt tilltufsade människor och hon börjar sakta ta itu med relationen till sina döttrar, sin trogna syster och sin dysfunktionella mor. Originaltiteln The Garden of Small Beginnings säger egentligen allt om hur trädgårdsbestyren påverkar Lil.

Texten är genomsyrad av en subtil humor som fick mig att skratta väldigt hjärtligt både under och efter läsning. Lägg till att läsaren får ett grönsaksodlingstips mellan varje kapitel, (förvisso för Los Angeles-klimat, men ändå), och att romanen innehåller alla klassiska ingredienser för en lyckad feelgood. En utmärkt presentbok som även passar som bokcirkelbok.

Utgiven på Printz Publishing 2017. Översättningen är gjord av Helen Ljungmark.

5 tycker om bokrean

Många tycker bokreornas tid är över, med tanke på billiga pocketböcker och e-böcker.
Vad tycker du? Blev det några bokköp i år ? Gick du i en bokhandel och tittade?

Jenny: Jag hör till de som står redo vid närmaste bokhandelns dörrar vid öppning 07:00 den första dagen på bokrean. Jag har alltid kollat in utbudet på förhand och bestämt vilka böcker jag ska köpa med mig. Senare samma dag brukar jag kolla in bokhandeln nära jobbet som ej tillhör en kedja och har ett lite annat utbud. I år besökte jag även ett bokförlag som reade på bokreans första dag. Jag brukar alltid försöka få med en klassiker och någon mer dokumentär bok i inköpen. I år inhandlades bland annat En tryckare på Blue Moon bar av Hanna Hellqvist, Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist samt Stalins dotter av Rosemary Sullivan. Det är en särskild känsla med en fysisk bok i handen och dess doft. Trots att jag läser både e-böcker och pocket kan de inte mäta sig med de känslor en inbunden bok ger.

Krister: Jag tycker bokreornas tid är över sedan länge. Jag har inte tittat in i en fysisk bokhandel men däremot en digital, köpte dock inget men inspirerades att låna digitalt på Stadsbiblioteket.

David:  Ja, jag tror att bokreans tid är över, åtminstone för mig. Det skulle inte behöva vara så, det är egentligen en härlig tradition, men jag får känslan av att det i dag är mer en lagerrensning än ett tillfälle att göra fynd.

Bodil: Jorå! Bokrean är alltid lockande med faktaböcker, barnböcker och någon roman eller två. Med min bokälskande man blev det kokbok om fisk och skaldjur, Ylvania för större barn, Mamma Mu  sångbok, en fågelbok och En syster i mitt hus.

Ros-Marie: Självklart blev det bokköp på rean även i år, dock inte första dagen. Men jag fick verkliga bevis på vilken nytta man kan ha av mobilen. Flera böcker, som fanns på Akademiens rea hade ett lägre pris på Adlibris, eller finns som pocket. Bra sätt att stoppa impulsköp, att kolla priset i telefonen alltså. Ett par böcker blev det ändå, Caterina Pascual Söderbaums roman Den skeva platsen, som lockade mycket när den kom ut och Siri Hustvedts essäsamling Leva, tänka, titta