Inlägg

Publicerat

I Croissants till frukost av Annika Estassy slår hjärtan volter, när kärestan dyker upp.

Män kallar varandra för gamle gosse, barn är telningar och när någon inmundigat för mycket alkohol kan vederbörande bli full en kastrull. Annika Esstasys styrka som författare är hennes språk, hon broderar med metaforer som inte sällan stammar från 50–60-talens populära liknelser. Ger texten i denna feelgoodroman en extra charmig ton.

Gabriel och Cecilia, som båda fanns med på ett hörn i Annikas första roman Solviken, hamnar vid Frankrikes purpurkust mest av en slump. Paret har blivit ihop igen efter sin skilsmässa, Cecilia längtar efter barn men också efter förändring. Gabriel är orolig eftersom han fruktar att Cecilia kan lämna honom igen om drömmen om barn inte går i uppfyllelse. När chansen dyker upp tar Gabriel tillfället i flykten och spontanköper ett hus till Cecilia i födelsedagspresent! Skildringen av hur han uppvaktar henne på födelsedagsmorgonen är väldigt rolig. Han menar de ska bosätta sig i Frankrike och driva ett Bed & Breakfast, fast först behöver förstås huset han köpt viss renovering. Cecilia går med på projektet med viss tvekan.

Jag har personligen en ytterst realistisk bild av småföretagande och renovering av hus. Kanske har det med att göra att jag har tummen mitt i handen, men jag är övertygad om att bilden av att driva eget eller att renovera är romantiserad. Det är kanske därför jag skrattar så hjärtligt åt Gabriels vedermödor. Gudarna ska veta att han inte är någon Ernst utan en helt vanlig inte överdrivet händig karl, ungefär så som de flesta män (och kvinnor) är. Den nödvändiga feelgood-svärtan ligger i skildringen av karaktärerna, det finns mycket att bli sucka och bli ilsken över i skildringen av Gabriel och Cecilia. Jag skulle vilja påstå att de är två ganska omogna personligheter som faktiskt lite grand förtjänar varandra, fast jag gillade båda två tillräckligt för att hoppas att det ska gå bra för dem i fortsättningen och det är väl det en feelgood går ut på?

Jag gillar slutet på boken, mycket snyggt hopknutet vare sig man drömmer om att starta eget, renovera hus, eller om håret reser sig på huvudet bara av att tänka tanken! (Jag minns inte om liknelsen håret reser sig på huvudet finns med i romanen, men det kändes passande att skriva just så.) Annika Estassy var med och förgyllde Breakfast Bookclubs årliga bokresa tidigare i våras, då hon framträdde och berättade om sitt författarskap tillsammans med kollegan Josefine Linden. Läs om Josefines bok och om bokresan här.

Jag lyssnade på Croissants till frukost, inläsare är Kerstin Andersson. Ljudboken är producerad av HörOpp! Själva boken är utgiven av förlaget Bokfabriken 2014.

Publicerat

Tre dagar – fyra böcker

tempSolen skiner och tjopp tjopp  så ligger jag i solstolen igen och läser läser sover och läser. Hjärnan går ner i ett lägre varv och ibland får jag läsa ord för ord i boken. Frågar ni mig kan det gott få vara 30.6 grader flera veckor. Det här är vad som hänt:

SLB uppmanar till novella-läsning. Vad är en novella egentligen? En kort roman eller en lång novell?  A.J Fikry säger att … novella i something of a grey area…  och jag tänker länge att det har med längden att göra.  Fikry skriver i sina samlade skrifter hursomhelst  att Den röda ponnyn av John Steinbeck är en novella och min bibliotekarie går till magasinet och hämtar det tummade exemplaret. Det lustiga är att Den röda ponnyn består av 4 kortare texter, typ noveller. Är det där som vi närmar oss novellan? Har ni någon bra definition? Pojken Jody spelar i olika åldrar huvudrollen i samtliga texter  Det är landsbygden och det är jordbruket och hästskötseln. Det handlar om förtroende och vänskap, om leda och att bli vuxen. Inte sällan brutalt, i synnerhet för mig som är känslig för när djur far illa.

Från röd till gul när det handlar om omslag och äntligen läser jag Ryssar är sådana som gillar björkar av Olga Grjasnowa. Halva boken så bra och intressant! Andra halvan ganska trist eller i alla fall inte lika bra. Jag tycker om Maria, Masja, som bor i Tyskland efter att familjen lämnade Azerbadjan efter 90-talskriget. Hon är vilsen och när ytterligare en tragiskt sak händer i livet drar hon iväg till Israel. Det är fram hit jag tycker om det, ser blir det lite segt. Det tycker inte Johanna L på bokhora.

När jag ligger där i stolen märker jag plötsligt, eller okej successivt, hur armen känns helt överansträngd. Jag förstår att nästa bok jag läser måste vara lätt (läsplattan glömd hemma). Det blir pocket och det blir Kärlek är ett blandband av Rob Sheffield. Den var däremot svår att läsa i lugn och ro. Boken bygger på ett antal blandband/låtlistor som författaren satt samman genom livet. Hela tiden ville jag lyssna på Spotify eftersom 75 % av låtarna hade jag inte hört (talas om). Och den mentala tröskeln att ta sig upp ur solstolen… Sådant tar tid. Innan jag börjar lägga ut orden om min stora kärlek till blandband*, eller numera de låtlistor på Spotify som folk sätter ihop, måste jag förstås säga att boken framförallt är en berättelse om Robs fru Renée som dog mycket hastigt. Det handlar om deras kärlek, hans sorg och hur musiken och alla de här blandbanden var så centrala i deras liv. Varning för tårar.

Den fjärde boken googlade jag fram i sökningen ”Paris skönlitteratur”. Den förtrogne av Hélène Grémillon. Här lönar det sig sannerligen att ligga still och läsa i ett svep, för det är lätt att gå vilse i vem som berättar vad för vem och när. Men i-ett-svep-läsning är ju den bästa läsningen. Jag är lite misstänksam mot berättelser som startar med ett brev som innehåller något avgörande. Här är det Camille som efter sin mammas död får ett tjockt brev, ja inte bara ett förresten, som berättar en spännande historia. Men det funkar bra, romanen är lyckad i kompositionen med flera oväntade vändningar.

Sen klev jag upp.

——–

* 90 minuters blandning på kassettband är inte samma sak som låtlista på Spotify, som kan göras oändligt evighetslånga. Hela Spotify är ju som ett enda blandband om man hanterar det på fel sätt. 90 minuter kräver att man väljer ut rätt låtar med rätt längd och fogar samman dem med eftertanke. Så när jag sätter ihop mina låtlistor: ”producera för helvete”, ”ta det lugnt” och ”cocktailmusik” försöker jag tänka nittio minuter. Nästan.

 

Publicerat

Vi kom att prata om Annika-böckerna på båten hem från Stockholms skärgård.

Wahlströmsbok.Anna-Lisa Almqvist skrev häst-böckerna om Annika, Bettina och hästen Turk. På väg hem från en tur till Sandhamn kom jag och min väninna plötsligt till insikt om att vi delade en gemensam läsupplevelse. Vi vältrade oss i minnen om hur Annika vann en stor hopptävling i Norge, hur hon räddade hästar från ett brinnande stall samt inte minst hur hon trånade efter Harry, Turks ägare. Vi surfade på telefonen och lyckades hitta bilder på de olika omslagen. Vi var tillbaka i vår barndom och de läsminnen vi delar trots att vi inte alls kände varandra som barn, vi blev vänner först i 40-årsåldern.

Böckerna gavs ut på B.Wahlströms bokförlag under 60-talet. Just detta förlag hade låg status i bokkretsar på den tiden, ansågs som mindre fint eftersom man gav ut vad som ansågs vara ren underhållning. Bibliotekens barnavdelningar köpte sällan in böckerna, men vi som var i bokslukaråldern vi läste, vi lånade av varandra, läste ut och läste om. Och vad vi pratade om de olika böckerna, jag minns att det var precis som när jag nu så många år senare deltar i olika bokcirklar. Jag minns också att min veckopeng när jag gick i fyran räckte till en Wahlströmsbok nästan precis på öret. Jag valde ofta bort andra saker för en Wahlströms flick-ungdomsbok.

Böckerna som ofta skrevs i serier var kanske inte alltid så korrekta, men inte sällan skrivna på ett välkomponerat och drivet språk. Jag tror  böckerna var en fantastisk inkörsport för en ungdom att tillägna sig läslust. Jag tror också att de gav bra allmän lästräning och jag minns hur min fröken på skolans mellanstadium försökte uppmuntra flera tjejer med annat modersmål än svenska att läsa Lotta-böcker av Merri Vik.

Mina minnen av Wahlströms-böckerna är fyllda med underbara läsupplevelser, men även med en inlärd sanning att mina älskade böcker inte egentligen var god litteratur. Jag hörde för en tid sedan om unga tjejer som älskade Harlequin-böcker och hur någon tagit tag i detta och försökte få flickorna att utveckla sitt läsande. Det sades inte rätt ut, men undermeningen var att böckerna tjejerna läste och tyckte om, inte var god litteratur.

Kommer ni ihåg det gamla ordspråket som lyder ”All mat är god” jag skulle vilja gör att travesti  och säga ” All litteratur är god”.

Publicerat

Blonde – del 1

Då har vi läst den första delen av Blonde och lyckats facebook-chatta om saken.

Ann-Sofie: Då ska vi se hur det här går! Små rutor…

Marie: Ok, tror det kan bli knöligt, men vi testar. Har egentligen inga bra frågor, men tänkte mycket på vikten av att upprätthålla en fasad, hur eländigt det än var.

Ann-Sofie: Jag gillar inte hur den börjar. Jag tycker att starten med döden som paketleverantör är overkill (oj opassande ord i sammanhanget) och vill att boken ska starta med biosalongen. Vad säger du?

Marie: Den är märklig, men samtidigt vet vi ju att det slutar med döden. Men vet inte hur jag ska tolka prologen, att det var ett cykelbud. Funderar på om hon är mer känd för hur hon dog än hur levde/filmrollerna.

Ann-Sofie: Ja, jag kan egentligen ganska lite om hennes levnadshistoria, tror att den här berättelsen kommer bli den som jag tror är sann, även om den är fiktion. Det är en sådan sorglig uppväxt med mamman på psyk och hur hon får leva sitt liv på barnhemmet. Misär!

Marie: Jag kan inget heller, och har sett ganska få av hennes filmer. Så visst finns en risk att vi tolkar det som sanningen. Mamman var en drömmare, hon kunde inte ta hand om Norma. Samtidigt kanske hon blev sjuk på riktigt av kemikalierna hon arbetade med. Norma fick aldrig chansen att vara barn. Enda tryggheten var dockan. Hade hon fått ett annat liv om mormorn tagit hand om henne?

Ann-Sofie: Mormorn verkade ganska kärv men tog hand om Norma Jean i alla fall. Mat, regelbundna tider och kärlek. Det är så obehagligt när mamman hela tiden går igång på den lilla flickans agerande. Så ja, jag tror att det hade blivit annorlunda. Jag tänkte också på att hon växer genom de 120 sidorna och när hon är 12 uttrycker hon (förstås) stort obehag över att pojkarna börjar titta på henne. Nu ska vi läsa 120 sidor till. Jag gillar boken, bra berättat, men jag vill rensa upp rejält bland orden. Varför så många!

Marie: Redaktörssjuka? Inget jag tänkt på. För mamman var det nog viktigt med en särskild fasad utåt, detta var ju Hollywood (tänk hur hon lånade kläder till begravningen). Hade hon varit barnhemsbarn på annan plats än Hollywood hade nog livet tett sig annorlunda. Här är allt så utseendefixerat. Tänker även på julklappsutdelningen med skådespelarna på barnhemmet.

Ann-Sofie: Haha! Ja, jag tycker om när det inte blir för babbligt. Men jag håller med dig om Hollywood-påverkan. En livsstil som skildras verkligen bra. Ska vi sätta punkt nu och fortsätta läsa?

Marie: Det gör vi. Måste vi inte redigera detta lite?

Men det gjorde vi inte. Till nästa vecka läser vi Flickan, till sidan 262.