Inlägg

Publicerat

Fallvatten

När vi samtalar om romanen Fallvatten handlar det om skratt och tårar och maghugg och fnitter. Vi skrattar åt det stabila hus som Hjalmar Nilssons byggde. Åt de akvarellmålande kvinnorna under sina paraplyer. Åt tonen och detaljerna. Vi skräms över det som brister och gråter över mamman som bara vill hitta sitt barn till varje pris.Vi äcklas av Barney som gör sig själv till offer och hur han låter kvinnan han våldtar bli den som egentligen bär skulden. Men vi konstaterar att samma förakt han visar, ser vi också hos akvarellmålaren Lena när hon betraktar Laban. Samma nedlåtande, samma upprördhet, samma sätt att agera och när allt brister samma våldtäkt men kanske ännu värre?

Vi drogs alla med i den snabba berättelsen med aktion-klipper mellan olika människor längs Luleälven. Katastrofen med den brustna dammen är ett faktum och det kan bara sluta illa.

Anna berättar om rapporter efter Estonia-tragedin. Man ser fyra sorters aktionsmönster:  De som räddar sig själva och tar normal hänsyn till andra. De som räddar sig själva till vilket pris som helst (”går över lik”). De som kryper undan, fryser och inte agerar alls egentligen. De som aktivt räddar andra. Vi kan pricka in romanens karaktärer. Men vilka är vi själva?

Tänk om?

Man borde ha en krisplan. Man borde ha ett hus på en fjälltopp. Man borde åtminstone ha en Saab.

Fallvatten. Mikael Niemi. Utgiven av Piratförlaget 2012.

_____

Bokhora-JohannaL är varnad sedan barnsben och läste igenkännande. Snowflakes in rain gillar också spänningen.

Romanen är oktober månads frukostklubbsbok.

Publicerat

De obotliga optimisternas klubb

Vi ägnar en timme åt att reda ut vad han vill. Han, författaren Jean-Michel Guenassia till den tjocka romanen om en schack- och samtalsklubb i femtiotalets Paris. Ge liv åt en klunga sedan länge glömda farbröder? Minnas en barndom? Skriva en äventyrsroman för pojkar? Nej, vi är långt från säkra. Den har fått lyriska recensioner i dagspressen. Också det funderar vi över.

I Paris växer Michel upp tillsammans med mor, far, syster Juliette och bror Franck. Med goda vännen Nicolas blir han oslagbar i fotbollsspelet baby-foot. En dag spelar han på restaurangen Balto.

Mellanborden längst in hade jag lagt märke till en dörr bakom en grön sammetsgardin. Genom den dörren såg jag medelålders män försvinna, men jag såg ingen komma ut igen.

Trots sin unga ålder, han är tolv år i romanens början,  blir han en del av den lilla schack-klubben bakom sammetsgardinen. Dess observatör och försvarare. De är ett tiotal flyktingar som lämnat Sovjet, Ungern, Grekland och andra länder och många skäl. Deras gemensamma bas blir Café Balto där det längst in finns ett rum för schackspel och ibland ett och annat samtal. De är inga intellektuella. Det är inte den abstrakta filosofins gåtor som ska lösas här och vardagens konkreta problem. Mat, husrum och kärlek. Och politik. Kvinnorna är dock inte välkomna på caféet. Knappt i romanen heller. De hävdar att det som får dem att leva vidare är deras obotliga optimism.

I cirklar gör romanen avstickare och berättar männens vitt skilda historier. De är konsekventa och starka i sina åsikter med de är många och förblir flyktiga också i sin gestaltning. I fjärran finns Algeriet och kriget som brinner. Franck och hans vän Pierre diskuterar livligt vad man borde göra och inte. Till sist bestämmer de sig för att ta värvning och försvara sitt hemland. På Balto råder som vanligt delade meningar. När så Franck deserterar från armén i Algeriet försöker såväl hans pappa som Michel hjälpa till med pengar och skydd. Men så dyker brevet upp som får Franck att vända sin bror ryggen.

Michels stora intresse är läsande. Vi följer honom till studentdags och hela tiden sitter han med en roman i knät. Det vimlar av boktips och bokdiskussioner i romanen. Det är förstås fint. Fint också är att få en riktigt berättelse i handen och det här är rappt och roligt berättat även om hälften vore nog. Men poängen? Näe, där går vi bet.

De obotliga optimisternas klubb. Jean-Michel Guenassia. Utgiven 2009. På svenska av Norstedts 2012.

_____

Hermia tycker att att den trots längden missar att avsluta några av alla trådar. Dagens bok kämpar med att tycka om den men lyckas inte.

 

Publicerat

Söndagstankar om London

Enligt O far till London på stadsbesök och tipsar om såväl bok som film. Jag har inte varit i London sedan förra våren och längtar alltid. Ett litterärt statsbesök blir så här:

Tunnelseende av Keith Love. En tågnörd slår vad med en annan tågnörd om möjligheten att åka samtliga Londons tunnelbanelinjer på ett dygn. På spel står heder och ära men framförallt ett väntade bröllop. Som jag älskar den här boken! Om jag skulle bli tvingad att bara ha tio böcker kvar i hyllan så skulle denna vara en av dem. Den är liksom essensen av hela min London-kärlek!

E och The E before Christmas av Matthew Beaumont. Enastående roliga epistolary novels som utspelar sig på en reklambyrå i London och berättas i form av mejl.

Mina revolutioner av Hari Kunzru. En spännande roman på olika tidsplan om terrorism i 70-talets Storbritannien.

___

Bilden är från kanalen i Maida Vale.

 

Publicerat

Mina fräknar

Jag skulle anställa henne direkt. Det noggranna tillvägagångssättet. Engagemanget i  uppgiften. Lojaliteten till uppdraget. Så tänker jag i början om Karin Silvius. Hon är anställningsbar nämligen. Via Manpower och i början av romanen sitter hon på Allfrakt och utför alltför enkla uppgifter. En morgon ser hon att hennes vanliga fräkniga armar har fått ännu fler prickar, i nya formationer och när den första bokstaven bildas på armen släpper hon Manpower och börjar sin noggranna undersökning och dokumentering av sin kropp. I uppförstorade foton kan hon närgranska varje fläck och fler bokstäver dyker upp.

Hon lever tillsammans med Mats som hon träffade under universitetstiden. Snabbt förstår jag att hon är den duktigare av dem. Den som bäst lyckades på tentorna och var vassast. Ändå är det han som jobbar på UD. Hon som blir kvar på korttidsuppdrag hos Manpower. Vad har egentligen hänt?  I små detaljer låter författaren mig förstå att relationen med Mats är usel. Att Karin inte vet vad hon ska göra åt det. Ska hon göra något åt det? Nu kommer Mats kommer hem från Indien och berättar att han träffat någon annan och att kvinnan dessutom är gravid.

Jag borde skrika och slå honom, slänga ut hans kläder på gården eller åtminstone gråta, böna och be. Men det enda jag förmår göra är att långsamt luta mig åt andra sidan, vända honom ryggen, hastigt kasta upp täcket över axlarna och försöka somna om. Det känns som om jag blivit uppsprättad och tömd på innehåll. Alldeles tom men ändå egendomligt tung sjunker jag långsamt ner i ett bottenlöst svart hål.

Det är många trådar vävda i den här berättelsen. När jag tror att fräknarna ska vara grunden träffar Karin grannkvinnan Sabine och en vänskap uppstår. Det visar sig att Sabine blivit gravid på en fertilitetsklinik i Danmark och uppmanar Karin att göra detsamma. I samma veva uppstår en konflikt mellan Mats och den indiska kvinnan samtidigt som Karin får ett superuppdrag på företaget Biotechnic. Med samma intensitet som hon lagt på fräkenstudier angriper hon sitt nya jobb och blir snabbt populär. Det lugna berättandet i första delen av boken drar i väg i något okontrollerbart, ja du vet, som fräknar som meddelar sig på huden. En fantastisk debut säger jag trots att jag skulle vilja ha färre saker som händer. Och ett fint språk som jag hoppas får se i många tappningar framöver.

Mina fräknar. Sofia Hallberg. Utgiven av Damm 2012

_____

Romanen var vår septemberbok i frukostbokklubben. Andra som skrivit om boken är Bokbiten som också gillar språket och Calliope som skräms av det klaustrofobiska.