Jag träffade Ove i lördags. Okej, jag visste inte att det var Ove men jag förstår det nu när jag läst romanen om honom. Platsen var en Stor Elektronikfirma och framför mig stod han och ville ha en skrivare. En bra skrivare. Det förklarade han tydligt för den unge försäljaren. Du vet en sådär B-R-A skrivare. Jag är inte intresserad av skanner eller kopiator eller trådlöst eller vad det nu är du vill pracka på mig. En bra skrivare, bara! Har du inte en sån?
Mannen vände sig mot mig och himlade med ögonen som om vi hade en hemlig klubb ihop. Och jag bildade klubben omedelbart för jag har alltid sympati för äldre män som vill ha en B-R-A skrivare och inte nåt annat som världen vill pådyvla dem.
Ove i romanen är ju egentligen en riktig guldklimp. Även om han är ”konsekvent o-munter” har han egentligen ett alldeles för stort hjärta. Under de veckor som boken utspelar sig visar sig grannarna i kvarteret vara riktigt rara ärtor. Inte minst höggravida Pravaneh som har förmågan att se längre och förstå Ove. För omunterheten har sin botten sorgen efter hustrun Sonja, som dog för inte så länge sedan. Det är en lättläst bok, rappt skriven och med lite torr humor. Människorna i kvarteret är småtrevliga bekantskaper. I bitar får läsaren veta allt mer som förklarar hur det förhåller sig med Ove. Att ilska kan vara sorg. Att rigida uppfattningar om låt säga bilkörning på gården handlar om omsorg för grannar och rabatter. Att en B-R-A skrivare faktiskt borde finnas i varje välsorterad butik.
En man som heter Ove. Fredrik Backman. Utgiven av Forum 2012
________
I början av september hade boktipset en bokcirkel på sin webbplats där Fredrik Backman deltog. Det var han som myntade uttrycket konsekvent omunter. Det var jag som stal det.
Några kvinnor åker till The Big Apple för att göra karriär. 1952 var jobbkarriären något kvinnor gjorde innan de gifte sig. Till skillnad mot nu när vi alla ägnar oss åt jobb och familj och lägger (och här kommer mitt fulord) livspussel. Därmed inte sagt att någon av flickorna har det särskilt enkelt.
De där hyllorna där bokhandelns personal satt upp sina personliga favoriter med en liten kommentar – visst är de underbara. Med tio minuter tillgodo innan tåget skulle gå i söndags hann jag rusa in på