Minns ni att jag skrev om att den senaste boken om Marilyn Monroe kom på spanska för några månader sedan? Och att jag längtade lite (eller ganska mycket). I höst kommer den på svenska (på Norstedts) och jag har ett äntligen en tidsplan för min längtan. HURRA!
Döden & Co av Lukas Moodysson
Nu har jag precis läst sista sidan. Och jag tycker precis som jag skrev i halvtid att Döden & Co är mycket läsvärd. Jag gillar språket som upprepar sig liksom i tankar som inte vill släppa loopen. Jag vet exakt hur det känns. Lucas far har gått bort och inget blir som det var. Jag gillar hur Moodysson beskriver sorgeprocessen och minnena som vävs ihop, eller snarare hur minnena blir en del av sorgeprocessen. Den desperata längtan efter att förstå varför allt blev som det blev, och rädslan att få veta detsamma. Identitetssökandet i och med att någon går bort är så på pricken beskrivet liksom den idoga kampen att överleva samtidigt som viljan att dö aldrig varit större. Dubbla känslor så stora att de riskerar att förgöra hela personen.
Något får mig att tänka på Lars Noréns dagbok. I sättet att beskriva vardagen, arbetstyngd konstnär söker mening och sätt att hantera det kreativa trycket över bröstet. Men också det så kallat manliga geniet som tror sig se världen på ett unikt sätt, urskulda sina fula tankar om oskuldsfulla objekt till kvinnor, som något djupt djuriskt och ofrånkomligt, till och med för ett geni. Jag blir väldigt trött på de ständiga ältandet om näpna flickansikten, bara skuldror och mitt i allt ihop dåligt samvete för just ältandet. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det är värre att kommentera sig själv som gubbsjuk när man är det än att bara vara det.
Oavsett mina känslor kring medelålders män som drömmer om unga kvinnor håller jag Döden & Co som en intressant och fin roman som jag är mycket glad att jag läst, och säkert kommer att tänka en hel del på i framtiden.
Världsbokdagen: Inger Alfvén – Judiths teater
Johanna får avsluta dagens maratonblogg med boktips.
INGER ALFVÉN – JUDITHS TEATER:
Judiths teater läste jag på gymnasiet. På grund av huvudkaraktärens tydliga identitetssökande, blev den den av Alfvéns romaner som betdde mest, även om jag under gymnasieperioden höll alla romaner av henne väldigt högt. Judiths längtan efter kärlek, en egen plats, egna tankar och självständighet från omvärlden kändes då väldigt lockande. Och även om komplikationerna som blir följderna av denna längtan, kunde jag känna inspiration att vara lika fri som hon. Jag har inte läst den efter första gången, men hoppas att den håller även idag.
Det här är ett inlägg i vårt tema: Böcker som inspirerat oss med anledning av Världsbokdagen, 23 april.
Världsbokdagen: Lilla sparvel av Barbro Lindgren
Petra:
LILLA SPARVEL AV BARBRO LINDGREN
Barbro Lindgren är en favorit och bäst av alla är är Lilla sparvel men den rekommenderar jag bara till vuxna som glömt hur det är att vara barn. Jag läste den som barn och minns att jag fick ångest. Den är lite för spetsig och stark för att man ska orka med den som åtta-nio-åring men jag läste om den som vuxen och då funkar den. Mer än väl.
Det här är ett inlägg i vårt tema: Böcker som inspirerat oss med anledning av Världsbokdagen, 23 april.