I torsdags såg jag Kalle Haglunds Brunnsgatanföreställningarna. Som vanligt oerhört stilsäkert, smart, skarpt, allvarligt och roligt. Om än lite ojämnt här och där. Helheten förblir dock en pärla värd att putsa upp trista dagar, när tron på människan sviktar. I samband med dessa fyra föreställningar ger Kalle Haglund också ut boken Mellanstadier. Samlade brev, sagor, tankar och idéer. Har man följt Kalle genom åren känns några av texterna igen, ibland har tankar utvecklats och bitvis är det helt nya alster. Breven till Åsa och berättelsen om hur Kalle ringde barnboksförfattaren Ulf Stark tillhör mina favoriter. Haglund är unik på många sätt. Som poet är bäddar han in diskbänksrealism i regnbågsfärgad romantik, hans sånger ger 70-talsnostalgin ytterligare en dimension och med tydlig självdistans visar han upp en person vars hela väsen vill göra skillnad, men där världens välbefinnande väger för tungt på de ensamma människoaxlarna. Verken är värda att läsas om och om och om igen. För varje gång märker man ett nytt sätt att se dem, kanske genom att förändra intonationen en aning. Samlingen är formgiven av Bold faces och finns att köpa i butik inom kort.
Stora bokbytardagen!
Vi syns i Tara
Tidskriften Tara skriver om oss och våra recensioner idag och Johannas recension av Att ringa Clara får vara med. Och så en kort intervju med mig.
Läs mer här:
– Att ringa Clara – vårens snackis
– Ska det vara en bok till frukostkaffet
Rapport från frukostträff – Döden & co
Imorse slog vi nästan rekord i antal deltagare. Eller vi slog faktiskt rekord om vi räknar in Bob. Vi var då hela tretton runt bordet som diskuterade Lukas Moodyssons bok Döden & co. Som vanligt var åsikterna rejält splittrade och isär. Bra så. Det blir roligast diskussioner då.
Ungefär halva styrkan tänkte introvert, pretentiöst och tråkigt språk som var fullt av upprepningar. Andra halvan tänkte poetiskt, vackert, sant och äkta. En mycket bra beskrivning av en människas sorgearbete och kärlek till sin pappa.
Boken har en dramaturgisk kurva och en musikalisk ton. Vi enades om att hela boken är skriven i en stream of counciosness men tvärtom James Joyce eller Virginia Wolf så blir det aldrig svårläst och tungt.
Även om en del tyckte boken var ointressant så är den aldrig långsam eller svårläst. Det flyter även om det är tungt ibland och jobbigt att läsa hur han vältrar sig i sin sorg.
Som en deltagare sa på ett ungefär:
– Det är som att lyssna på en vän som ältar. Man tycker det är skitjobbigt när vännen ska dra allting för hundrasjuttiofemte gången men man lyssnar ändå för man tycker om personen.
Jag reagerade en del på att den är så manlig. Alla kvinnor i bokenär antingen älskarinnor eller thailändska horor vilket känns lite sexistiskt, men inte många höll med. Jo, Johanna, som läst boken tidigare och recenserat här på Breakfast Book Club. Läs hennes recension här.
Vad tyckte du?