Det är något oemotståndligt med essäer. Kanske är det kärnfullheten. Som tidsdokument kan formen överträffa allt, öppet subjektiv men ändå beskrivande ”sanningen”, en kombination som är spännande i sig. Och så är de korta, lätta att läsa, lägga ner, tänka på och sedan läsa om.
Min absoluta favoritessäist är Joan Didion, som är knivskarp i sina beskrivningar av perifera detaljer. Vi är hennes förtroliga som hon viskar till medan hon står i vardagsrummet hos LSD-trippade sk Diggers på Haight Street i San Fransisco. Vi står tysta bredvid och häpnar över att vi verkligen är där. På riktigt. Vi trängs med henne i sängen långa meningslösa dagar, fulla av sorg och längtan. Tillsammans väntar vi på att något i oss ska brista, gå sönder, lämna livet i den klump av gemensamma kroppar vi nu blivit. Som bästisar.
Truman Capote är en annan av mina favoriter. På ett helt annat sätt än Didion beskriver han med sitt så säregna sätt känslan i ett rum, som visar sig vara staden, kanske till och med världen. Hans ego är för stort för att ta oss med som vänner, vi får inte plats. Nog väl berättar han ändå om konversationerna runt bordet på the Four Seasons, Mae West ska hyllas, och folk talar i mun på varandra medan isen klirrar i drinkglasen. Han kan helt enkelt inte låta bli att snacka, hans mun är ständigt igång, överdriver och förlöjligar. Men så blir det dagen efter och nerverna kräver lugn. Han uttalar det inte, men han är nöjd över att vi fortfarande är kvar ,också vi i sviterna av den hårda natten som var och historierna vi fick ta del av.
