The First Woman (utgiven i Nordamerika som A Girl Is a Body of Water) av Jennifer Nansubuga Makumbi

Cecilia Agemark alias @bokcillen vikarierar och recenserar en bok från Uganda. Varsågoda!


The First Woman utspelar sig i Uganda och börjar 1975 under Idi Amins skräckvälde. 12-åriga Kirabo bor med sina farföräldrar ute på landet. Jämfört med många andra har de det gott ställt. Det här är en uppväxtskildring och en roman om vad det innebar att vara flicka och kvinna i Uganda på den tiden samtidigt som det är en skapelseberättelse av den moderna kvinnan.

Kirabo vet som barn inte vem som är hennes mamma eller var hon finns, vilket påverkar henne mycket. För att ta reda på mer om mamman bestämmer hon sig för att ta hjälp av den blinda häxan Nsuuta som bor längre ned på gatan. Detta är inledningen på en mycket komplex roman med starkt feministiskt budskap. Vi får i boken följa flickan genom tonåren, hennes utbildning på privatskolan St. Theresa’s och hennes första, ganska komplicerade, kärleksaffär med Sio, en pojke uppvuxen i England.

Kirabos farfar är väldigt mån om att ge flickor möjlighet till utbildning och tiden är en skärningspunkt mellan en möjlig självständighet för kvinnor och den traditionella rollen som hustru och mor. Samtidigt som Kirabo har moderna och framsynta farföräldrar lever de i ett starkt klansamhälle där överhuvuden ändå bestämmer flickors öde. Då romanen till viss del utspelar sig på 30-talet får vi som läsare även en inblick i kolonialmaktens inflytande, även om påverkan inte var lika stark på landsbygden som i städerna. Det är alltså flera omvälvningar som tas upp.

Det är en ambitiös roman Makumbi skrivit, kanske lite för ambitiös, i alla fall för min smak. Romanen är fullproppad av teman och det är svårt att intressera sig för och hålla reda på allt. Könsroller, stad och land, klass och hierarkier, kolonialism, gamla traditioner gentemot nya och ordens makt är sådant som behandlas. Vissa delar är långsamma, andra riktigt spännande. Mytologi och skapelseberättelser vävs ihop med moderna teman. För mig var de intressantaste delarna just att få en inblick i hur samhället och bylivet fungerade och se hur de gamla traditionerna påverkades av att kristendomen gjorde sitt inträde.

Kanske hade jag för höga förväntningar när jag började läsa boken eftersom den fått en del uppmärksamhet i engelskspråkig press och dessutom många höga betyg på Goodreads. Jag tror verkligen att Makumbi vill öppna ögon men för mig blev budskapet övertydligt; detta är en veritabel stridsskrift för flickors utbildning och för kvinnors rättigheter som i mina ögon vunnit på att vara lite subtilare.

Just från Uganda har jag inte läst särskilt många böcker och vet ganska lite om landet så det var spännande att vidga mina vyer. Tyvärr rankas inte romanen bland mina bästa läsupplevelser från den afrikanska kontinenten under de senaste åren. Men jag ska absolut försöka hitta lite fler böcker att läsa från Uganda.

Mer om boken finns att läsa hos förlaget.

Juni, juli, halva augusti av Marie-Louise Marc

Jag har alltid uppskattat de svenska feelgoodförfattarna mer än de brittiska som jag tycker får oförtjänt mycket cred ibland. En av mina favoriter är Marie-Louise Marc som skrev den humoristiska och varma trilogin om Betty. Om ni inte har läst, gör det!

Marcs senaste roman Juni, juli och halva augusti handlar om läraren Hanna som planerar en sommarsemester i Frankrike med väninnorna, men som istället hamnar i Jämtland hos sin mormor. Olyckan har varit framme och mormor behöver hjälp. I närheten av byn bor Hannas stora ungdomskärlek Mattias, mannen hon aldrig fick. Han har gård, en liten dotter och är inte alls vad Hanna söker, (även om han är singel). Naturligtvis slår det gnistor om paret direkt, även om de gör sitt bästa för att kväva elden. Samtidigt gror en vänskap mellan hans 9-åriga dotter Felicia och Hanna.

Jag är väldigt svag för det bitterljuva temat ”Vi som aldrig fick varandra”. Kanske det beror detta på mitt idoga läsande av Hjalmar Gullbergs dikter i tonåren, han byggde mycket av sitt diktande på melankoliskt betraktande av kvinnan han älskade djupt, men aldrig fick.

Jag skriver inte mer än så, det finns tragik, humor och oväntad vändning som läsaren inte ska veta något om. ( Inga spoilers här alltså). Vi gjorde en frukostintervju med Marie Louise Marc för ett par år sedan, den hittar du här.

Juni, juli och halva augusti är utgiven på Printz Publishing 2020.

Från A till Ö: G som i Glaskupan

Jag har läst Sylvia Plath sporadiskt och fragmentariskt men alltid intresserat mig för hennes texter. Ur Lästa böckers förråd plockar jag Glaskupan. Boken blev mycket stor när den kom ut i början av 60-talet. Ord som kultbok används i samma mening som Glaskupan. När jag diskuterade boken med en vän menade hon:

Jag tror att Sylvia var ”rätt i tiden” helt enkelt. På så sätt var hon en Salinger, en Khemiri. Hon kom med den unga flickans blick och såg igenom allt – desperat och med humor och stor smärta.

Om Glaskupan skriver jag:

”Esther Greenwood vinner 1953 en skrivtävling som en modetidning anordnat. Hon är 19 år och får tillsammans med några andra unga kvinnor tillbringa en månad i ett sommarhett New York. Så inleds boken Glaskupan. Trots att boken från start är mycket välskriven, tror jag inledningsvis att det ska handla om en ganska ordinär uppväxtbeskrivning av en ung kvinna. Men snart förstår jag att den här boken är på väg mot något annat, något mörkare. Esthers tankar kretsar i hög grad om sitt eget självmord.

Typiskt för boken är att depressionen och självmordsförsöken beskrivs mycket sakligt och osentimentalt. Även då hon nästan lyckas genomföra sitt självmord syns den sakliga distansen och följer med till mentalsjukhuset där Esther kommer att vårdas. Hon är lika klarsynt och skarp det gäller sin egen samtid, alla de krav som ställs på unga kvinnor under femtiotalet. Krav på äktenskap och moderskap.

Under våren kommer ett par böcker av och om Sylvia Plath. Eufori av Elin Cullhed och Plaths dagböcker och anteckningar, båda på Norstedts. Om några dagar startar Johanna Lundin sin fyrboks-cirkel om Plath.

Glaskupan av Sylvia Plath. Jag vet inte var boken senast är utgiven, men gissar på Albert Bonniers förlag. Min egen utgåva är från En bok för alla, 1980.

Stöld av Ann-Helén Laestadius

En tidig vintermorgon spänner 9-åriga Elsa på sig skidorna och stakar iväg till familjens renhjord för att se till sin alldeles egna kalv. Hennes liv förändras drastiskt den morgonen, hennes kalv ligger död på marken och Elsa ser tydligt och klart vem gärningsmannen är.  En man från byn där hon bor, en man som hyser hat mot samer, Elsa vet bättre än att berätta för någon vad hon sett. Upplevelsen blir ett trauma för livet, som präglar henne djupt.

Stöld är en uppväxtskildring om hur det är att växa upp i en samefamilj i dagens Sverige. Om det inbitna samehatet, ofta nedärvt från tidigare generationer. Om samemobbningen som frodas i skolan och om hatbrotten mot de renskötande samernas hjordar. Om lagstiftningen som rubricerar en dödad ren som stöld eftersom renar inte omfattas av jaktlagen.  Många läsare som skrivit om boken på sociala medier menar att Stöld är fantastisk, en ögonöppnare, att man inte kände till att samer utsätts för hatbrott.  Kanske är det för att jag var medveten om rasismen mot samer jag inte är så begeistrad, ger boken rätt och slätt en trea på en skala om fem.

Förstå mig rätt här, naturligtvis är det fantastiskt att boken öppnar ögonen på svenska folket och att den tveklöst attraherar en stor läsekrets både unga och gamla genom sin lättillgänglighet och sitt bladvändarflyt.  Jag saknar dock djup i gestaltningen, jag upplever att jag aldrig kommer karaktärerna nära. Självmord som är vanligt bland unga samer, jag vill ha mycket mer än det jag får av skildringen i boken.  Ibland tänker jag att boken är mer ett filmmanus än en roman. Men som sagt, jag tycks vara relativt ensam om att vara besviken och Stöld är en fantastisk roman att sätta i händerna på en ung person, det är gott så. Samernas verklighet är en angelägenhet som rör alla.

Utgiven på Romanus & Selling 2021.