Inlägg

Publicerat

Allt jag inte läst klart

Så här håller jag på just nu: Jag börjar läsa en bok, tycker den är bra. Sen undersöker jag alla bookstagrammare, bokbloggare, goodreads-konton och tidningsrecensioner för att samla ännu fler idéer om böcker att läsa. Går till e-bibblo och lånar böcker, handlar hos stora och små bokhandlare. Att leta boktips, låna och köpa böcker har alltid varit det bästa sättet att hålla ångesten stången.

Jag har alltid varit en parallell-läsare, två tre böcker samtidigt. Nu är det flera. En i varje rum så att jag överallt i lägenheten ska kunna läsa bok. Inte kolla senaste nytt från nyhetssidorna. Här är lite av vad jag läser:

En sista vinter av Håkan Norebäck. Om Jonny som lämnade hemorten för längesedan, men nu måste återvända för att pappa blivit sjuk. Allt som han lämnade finns kvar upphöjt till hundra. Så välberättat, jag är alldeles tagen av den här historien.

Frankissstein av Jeanette Wintersson. Vad är en människa? Alla tekniska, moraliska, existentiella frågor om saken, om botar, om kärlek och om AI diskuteras. Vi är i nutid och vi är 1816 vid Genevesjön när Mary Shelley fabulerade samman sin historia om ”monstret”. Det tar tid att läsa för mina tankar staplas på varandra.

Monster i terapi av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg läser jag i delvis ihop med Winterssons bok. Det blir väldigt intressant när några kända personer från förr, som familjen Frankenstein, kliver in i terapirummet. Jag hamnar liksom i terapi själv dessutom, studerar mina egna tillkortakommanden och möjligheter.

Biblioteket av Susan Orlean handlar om den stora biblioteksbranden i Los Angeles på 80-talet (som jag inte alls har något minne av). Det är en dokumentär som handlar om vem som tände på, om bibliotek i allmänhet och detta i synnerhet och så en hel del Los Angeles på det. Mycket intressant.

Det var det. Nu är det boktipssamlande igen.

Publicerat

Snöstorm av Augustin Erba

Fast på ett SJ tåg i snöstorm återser Tomas sin stora ungdomsförälskelse Livli. Mötet river upp sår och slungar honom tillbaka till barndom och ungdomsår. Tomas är ett maskrosbarn, tillsynes väl tillfreds, men med tunn hud, en känsla av otillräcklighet och en aldrig övergående ödslighet inom sig. Jag tar honom direkt till mitt hjärta.

Snöstorm är en lågmäld roman och berättas i första person helt ur Tomas perspektiv. Pojken som räknar komplicerade tal efter skolan för att hålla verkligheten borta. Som senare kommer in på KTH i Stockholm där han för första gången känner att det kanske finns de som är lika honom. Jag håller andan och ber för mig själv att han inte ska falla i något av de bråddjup som lurar runt hörnet.

Jag blev uppslukad av Snöstorm, välskriven, intelligent och smärtsamt allmängiltig. Erba ger röst åt maskrosbarnen som har det gemensamt att de alla är vuxna och klarat sig bra i livet, trots att de är präglade av en mörk uppväxt. Insiktsfullt och nära skildras det omöjliga i att göra upp eller försonas med en dysfunktionell förälder. Jag tycker slutet är fantastiskt fingertoppskänsligt skrivet, men jag kan ju inte spoila genom att berätta mer, som ni förstår.

Snöstorm är en fantastisk bokcirkelbok, det finns ett antal intressanta karaktärer att fundera över. Roligast och minst neurotisk är den gamla dam som sitter bredvid Tomas på tåget i snöstormen. Hon blir till en positiv katalysator.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2019.

Publicerat

En eskapistisk bloggy om mat och matpriser

Innan jag började följa Folkhälsomyndigheten och senaste nytt om covid-19 läste jag gärna artiklar om Gulddraken, det matpris som DN delar ut till den bästa Stockholmskrogen och recensioner från deras Krogkommission. Jag när en hemlig dröm om att få vara med där och vara den där personen som inkognito går på krogen för att bedöma mat och servis och sedan recensera i tidningen.

Dagens inlägg är därför en eskapistisk vintagebloggy om boken Den hemlige gästen som är skriven av en av DN:s krogkommissionärer. Den publicerades 2011 på min anrika blogg OOOFbok.

”Mitt första restaurangminne, och då menar jag inte OK-mackens grillbar i Västerås, utan på en riktigt fin restaurang med bordsservering och servil servitör var på en krog på Regeringsgatan i slutet av 60-talet. Jag minns inte namnet, jag minns inte ens vad jag åt men jag minns bonuspappa Lennarts sätt att betala. Han halade helt enkelt fram ett grönt kort  – ett jorokard – och vips, utan pengar hade han betalat för hela stora familjen. Fatta, man behöver inga pengar!*

Det första minnet av god krogmat är från Markurells, också i slutet av 60-talet. Restaurangen låg i hörnet Vasagatan/Mäster Samuelsgatan i Stockholm och var på den tiden riktigt hygglig. Mamma bjöd ”sin lilla flicka” och jag fick välja vad jag ville. Tom Collins valde jag då, men uppmanades att välja om,  från en annan sida i menyn. Då blev det räkcocktail. Faktum är att jag inte ätit en räkrätt som den på Markurells. Ett glas placerat i ett annat isfyllt glas, fyllt med stora fasta räkor, lite majo, dill och någon krydda. Inga grönsaker. Fantastiskt! Med åren har minnet av räkcocktailen troligen fått romantiskt skimmer och patina, men gott var det.

Jag läser mer om restauranger och mat än faktiskt går på krogen i Stockholm numera, trist men sant. DN:s På stans genomgångar och tester är roliga att läsa, jag bockar för i marginalen och noterar i minnet.  Dit ska vi gå! Men när vi väl går är det närhetsprincip och slump som avgör. En av DN:s krogkommissionärer har kommit ut med en bok som handlar om att gå på krogen. I ett smakligt danskt band, illustrerad av Stina Wirsén presenteras i ledig stil hur man får ut det mesta av sitt krogbesök, klassiker på menyn (Toast skagen t ex), vinkunskap och hur en yrkesätare arbetar. Boken fungerar som en uppslagsbok, förvisso subjektiv sådan, men innehållsrik. Varför är författaren hemlig? För att kunna fortsätta sitt jobb som krogkritiker. Men det är kulturellt: ’I Sverige är bruket att matkritikerna testar anonymt lika traditionellt som sill på midsommar och skinka på jul.”

Publicerat

Alla är ledsna nuförtiden av Bart Moeyaert

Att läsa en text av Bart Moeyaert är som att se en film, orden målar bilder, skeenden och inte minst ljud för läsarens inre syn. Tonåriga Bianca har nyss fått veta att hennes pappa och hans nya kvinna inte vill att hon bor hos dem lika ofta. De tycker hon är ”svårhanterlig” och hennes mamma lägger till att Bianca är en flicka som man behöver en bruksanvisning för att förstå sig på. Mamman misstycker dock inte, hon var själv likadan i den åldern. Bianca själv vill mest få stopp på alla tankar som far runt i hennes huvud. Hon låtsas gå på promenader men i själva verket har hon ett gömställe i grannens trädgård där hon kan vara helt för sig själv.

Alla är ledsna nuförtiden utspelas under en enda eftermiddag i Biancas liv. Hennes lillebror, svårt sjuk på grund av ett hjärtfel, har en ny kompis på besök och kompisens mamma visar sig vara skådespelerskan som spelar Biancas favoritkaraktär i en TV-såpa. Eftermiddagen flyter på medan Bianca på klarsynt tonårsvis betraktar de vuxnas värld mot en bakgrund av pojkarnas vilda, ljudliga och otyglade lek. Älskar skildringen av pojkarnas upptåg och deras absolut otyglade glädje över att låtsas och leva i en fantasivärld.  Jag älskar också att befinna mig i Biancas huvud även om det är smärtsamt. Känner igen så mycket av mig själv i henne. Bart Moeyaert är fantastiskt väl värd det Almapris han belönades med 2019.

Och jag kom ju faktiskt att samtala med honom en liten stund på bokmässan i Göteborg. Jag hade hört honom tala på invigningen och skyndade efteråt till montern för att köpa boken om Bianca. När jag betalade ropade tjejen i kassan på Bart som stod strax intill. Han var charmerande och humoristisk, skrev av mitt namn från mitt visakort och det var nästan rörande hur enormt lycklig han var över Almapriset. (Bob Dylans raka motsats!)  När jag några timmar senare återvände för att lyssna på en intervju med honom, kände han igen mig och hojtade: Hello, you  don´t wanna return the book do you? En så fin författare och en underbar bok!

Översatt av Annika Johansson och utgiven på Gilla böcker/Lilla Piratförlaget 2019