Från A till Ö: I som i Ingen sång om kärlek

Som jag tjatat om tidigare vill jag inte längre leva i ett bibliotek, jag rensar hårt och osentimentalt i bokhyllorna och är nu nere i tusen böcker. Häpp. Men jag har ett ställe där jag samlar så kallat omistliga böcker. Sådana som jag skulle kasta ner i en pappkasse om huset började brinna (eller nej, det skulle jag inte för då skulle jag ta skokartongen med foton, men ni förstår principen).

En av de omistliga är Karen Duves Ingen sång om kärlek. Jag läste den 2004 och blev helt knockad som Maggan brukar säga. Jag går där och tittar på den ibland, men har inte vågat mig på en omläsning. Tänk om den inte längre är omistlig? Jag sprider tipset vidare i alla fall. Tänk om den blir omistlig för er!

Så här tyckte jag hursomhelst för snart tjugo år sedan:

” ’När jag var sju år lovade jag mig själv att aldrig älska någon. När jag var arton gjorde jag det ändå. Det var precis lika hemskt som jag hade trott.’

Det slår Anne fast i inledningen. Vi får följa henne genom livet och trots att berättelsen är så tragiskt med en hemsk familj, okänsliga vuxna och kärlekslöshet är boken oerhört rolig! Svart humor gillar jag mycket. Viktproblem är en viktig ingrediens. I tidiga år blir Anne medveten om sin vikt efter att gymnastikfröken skapar sin trevliga tävling. ”Beräkna skillnaden mellan den näst tyngsta och den lättaste flickan i klassen”.

’Om det stör dig så att du väger så mycket så får du väl banta”, sa min mamma, och den tid då jag ätit med glädje, reservationslöst och utan skuld. låg bakom mig för tid och evighet.’

Genom livet har Anne en längtan efter kärlek tillsammans med insikten om att hon ändå inte är värd kärlek. Det temat kan lätt ha blivit gråtmilt men här är det precis tvärtom. Med sin lätt absurda, kyliga och svarthumoristiska ton skapar författaren en bra och läsvärd historia.”

Bokfrukost om Tokyo Ueno Station – utgången mot parken av Yu Miri

Vårens bokcirkeltema är ”Staden” och februariboken utspelas i Tokyo. I Uenoparken lever Kazu, en äldre hemlös man vars liv bestått av arbete, som ung familjeförsörjare lämnade han Fukushima för att arbeta med uppbyggnaden av Tokyo. Han träffade nästan aldrig sin familj, hans uppgift var att försörja dem och det saknades medel för att resa hem oftare. Hans liv är ödsligt och han frågar sig själv om han ens levt ett liv att tala om, han tror inte det. 

Det förvånar mig att denna lilla bok på blott 160 sidor kan rymma en hel värld. Varligt och ömsint skildrar Yo Miri, Kazus öde, japanska traditioner och hon ger de hemlösa ett ansikte. Det finns många människor som Kazu och deras historier berättas sällan. Texten är melankolisk, helt annorlunda skriven än andra japanska böcker jag läst, tex. Haruki Murakami.

Några röster från från morgonens diskussion:

Det är en mörk sida av Japan och Tokyo som skildras, annorlunda
Jag var i Ueno-parken när jag läste,  alla ljud, dofter var där, en så sorglig bok 
Plikten är viktig för Kazu, han ville inte ligga sin familj till last 
Ensamheten i de hemlösas läger var påtaglig 
Fantastisk berättar-stil. Som en haiku, alla delar som samverkade så bra.
Vi är inte vana att läsa den här typen av berättande
Det distanserade – vi som lägger känslorna på huvudpersonen. Han klagar 
inte själv.
Alldeles för mycket om staden, gillade bara berättelserna om Kazu själv. 
Man fick som läsare hela Japans nutidshistoria till livs utan att man märkte det. Romanen är en skildring av efterkrigstidens Japan
Tydligt att japanerna har ett annat sätt att leva om man jämför med oss

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022. Översättning från japanska av Lars Vargö.

Ormen i Essex av Sarah Perry

Romanen slukade mig med hull och hår. Klassisk men ändå nyskapande tog den mig med rakt in i den viktorianska tidsandan tillsammans med ett myller av distinkt vältecknade karaktärer och vackra mustiga naturscenerier. Språket är ljuvligt poetiskt, det slingrar sig men blir aldrig någonsin tungt.

Ormen i Essex utspelar sig på 1890-talet, en innovativ period i Storbritanniens historia. Den nyblivna änkan Cora Seaborne lämnar London för landskapet Essex tillsammans med sin sällskapsdam och son. Hennes äktenskap var olyckligt och hon reser för att komma bort från nyfikna blickar och skvaller. Hon är passionerat intresserad av naturvetenskap och ger sig ut på långa (okvinnliga) vandringar. Det är under en av dessa vandringar som hon träffar på prosten William och en djup vänskap börjar spira. De är på många sätt varandras motsatser, hon är genuint intresserad av vetenskap men fångas av och tror på de magiska myterna om en havsorm. William är en religiös man med stark gudstro, men också rationell och prosaisk. Han tror inte för ett ögonblick att den mytomspunna ormen i Essex existerar.

Runt Cora och William finns ett antal fantastiska karaktärer. Min favorit är Williams hustru Stella som under en svår sjukdom blir besatt av färgen blå. Hon är också den enda som vinner Coras annorlunda son Francis förtroende. För mig var Ormen i Essex en bladvändare men jag tror inte den är det för alla. Den är en världssuccé och Sarah Perry jämförs med bla. med Dickens. Även om jag vanligtvis avskyr jämförelser mellan författare och deras böcker skulle jag vilja säga att Ormen i Essex påminner mig om min favoritnobelpristagare Gabriel García Márques Hundra år av ensamhet eller Kärlek i kolerans tid. Myllret av människor, , språkets vindlande vägar, den makalösa gestaltningen och fantasin. Jag är så fullt totalt golvad av Sarah Perry.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2018. Översatt av Eva Johansson

Ett samtal om Fråga mig igen

Nu har vi samlat oss för att prata om Fråga mig igen av Mary Beth Keane (översättning av Julia Gillberg). Förra gången vi samtalade handlade det också om psykisk sjukdom och trasiga familjer. Hm. Med det sagt kastar vi oss in i romanen om två familjer; det är Stanhopes och det är Gleesons. Papporna är båda poliser. När Stanhopes flyttar in i grannhuset i den rätt trista New York-förorten blir Lena Gleeson så glad. Äntligen en vän! Men hon avvisas direkt av Anne Stanhope och vi kommer snart att förstå att Anne inte mår bra. Det är i stället deras barn Pete Stanhope och Kate Gleeson som blir bästa kompisar, en vänskap som kommer att växa sig till kärlek så småningom. Vi kommer att spoila händelseutvecklingen och slutet bara så att ni vet.

Ann-Sofie: Jag skulle vilja börja i det jag gillar mest, nämligen uppbyggnaden av berättelsen. Jag är oerhört förtjust i när berättarperspektiven skiftar och man får nya sidor av personerna. Den som berättar ger inte heller alltid hela bilden så att säga. Det är deras uppfattning av vad som sker och vad de känner. Vi läsare står utanför och ser helheten (hur sann nu den är föralldel). Jag tycker också om att även om berättelsen i huvudsak är kronologisk så är romanfigurernas tillbakablickar också något som gör berättelsen bättre. Håller du med mig?

Maggan: Ja, det gör jag. Är väl lite av en trend med olika berättare just nu. Fast jag tycker att Mary Beth Keane tar det snäppet vidare genom att berättelsen sträcker sig över ett antal år. En annan grej är ju att hon berättar i tredje person, en allseende berättare som ändå inte ser allt.

Ann-Sofie: Ingen av karaktärerna i boken är platt, de är sammansatta som folk är mest, bra och dåligt. Det gillar jag. Även om man kanske skruvar vissa personer här. Om jag ska peka ut någon som jag tycker om så är det Francis, Kates pappa. Han kämpar på, på något vis. Likaså Petes farbror George. Axlar verkligen sin roll som Viktig Vuxen när mamma Anne hamnar på mentalsjukhus och pappa Brian bara drar. Och ska jag peka ut någon som skrämmer mig så är det Anne. En bomb som man inte vet om den kommer brisera eller inte. Även efter skottet mot Francis och 25 år senare är hon obehaglig. Vad är sjukdom och vad är personlighet?

Maggan: Gillar också George, är ju faktiskt berättelsens good guy. Jag fäste mig som alltid vid det ensamma barnet Pete som saknar ansvarsfulla vuxna människor i sitt liv. Han var så förtvivlat ensam när modern Anne hamnade på mentalsjukhus och pappa Brian drog. Du har rätt om Francis han är en bra man!

Ann-Sofie: Pete saknar mamma och pappa, men George tar ju superansvar tycker jag. En sak jag tänker på också: Är det inte lite Romeo och Julia här? Att familjerna blir bittra fiender men Kate och Pete vill strunta i det. Men frågan är om de kommer att fortsätta att vara gifta?

Maggan: I slutet skedde ju en försoning mellan Anne och Francis, men hur det kommer att gå för Pete och Kate är helt omöjligt att sia om. Men kanske är deras kärlek och samhörighet så stark att de klarar av att gå vidare.

Ann-Sofie: Ja, vem vet. Det är ju ett gott tecken att bokens slut väcker frågor. Hon syr ihop det bra författaren. Det var en bra och intressant bok, både att läsa och att prata om. Såg du att författaren kommit ut med två romaner före den här, varav ingen är översatt till svenska. Samt att det ska dyka upp en ny om ett par år, mystiskt nog är den redan markerad med 4,75 stjärnor på Goodreads : ).